LEDARE | Vem ska jag tro på?
Det är sannerligen inte lätt att svara på den frågan. Kanske är det i tider som dessa bäst att börja med att inte tro på någon alls och sedan själv försöka kolla upp det som påstås och fundera över om det är rimligt eller inte.
Men tid till reflektion har vi förstås inte när vi ska hinna med alla tidsfördriv som användandet av elektroniska tingestar som robotdammsugare och ett effektivt leverne i största allmänhet skapat utrymme för.
Det går dock inte att smita undan längre.
På den tiden jag ägnade mig mycket åt Bolivia, märkte jag att de som styrde landet hade en förkärlek för att ägna sig åt yttre hot när man, ännu en gång, misslyckades med att göra något åt de inhemska problemen.
Många är de bolivianska presidenter som lyft fram konflikten med Chile om rätten till en kustremsa när oroligheterna innanför landets gränser tilltagit.
Bolivia blev instängda från Stilla Havet i det krig om salpetern som drog i gång 1879 – som man förlorade – något som sedan dess både försämrat de diplomatiska förbindelserna mellan länderna och, som sagt, använts för inrikespolitiska syften.
Jag kommer att tänka på Bolivia när jag både hör och läser om hur statsministern talar om en fortsatt massiv upprustning av militären och inte utesluter att staten ska låna pengar till vapen som aldrig tycks bli nog många eller nog effektiva.
Problemet för honom är bara att oppositionen är lika upprustningslysten så det blir, precis som det varit med fängelser och hårda tag i kriminalpolitiken, en tävling om vem som vill mest när det gäller att föreslå hårda, mätbara och populistiska metoder.
Det är här Bolivia kommer in. För regeringen har ju faktiskt misslyckats med det allra mesta när det gäller den inhemska politiken.
Sjukvård, skola, kampen mot brottsligheten och energipolitiken. Inget har man löst.
Och man får vara rejält färgblind om man ska tro att den gröna omställningen med alla stora fabriker i norr som driver undan såväl samer som natur är något annat än ett desperat försök att rädda ett havererande ekonomiskt system. Ett ekonomiskt system som dessutom i all sin torftighet och dysfunktionalitet numera är beroende av det Kina som bidar sin tid, upprustar och drömmer om världsherravälde.
Så försök att lyssna in vad som sägs. Varför är det suspekt att önska sig diplomati och fred och varför blir man misstänkliggjord och kallad naiv så snart man önskar sig något annat än svenska soldater vid fronten, Nato-medlemskap och en fullständig militär seger för Ukraina mot Ryssland som inte kommer att bli verklighet förrän enorma mängder människoliv gått till spillo och byar, städer och natur förstörts kanske för alltid?
Vi måste lyssna och vi måste tänka efter. Vad är inrikespolitisk taktik och vad är nödvändiga åtgärder för att värna inte bara Sverige utan hela vår enda jord?
Man är inte mer mot Putin för att man förespråkar krigslösningar. Bara kortsiktigare och möjligen räddare. Det är bara något som våra opinionsbildare försöker slå i oss med en allt hänsynslösare och allt mer enkelriktad retorik.
Ordens makt är stor och det finns många skäl att inse det nu.
Jag inledde denna texten med en undran om vem man ska tro på och avslutar med nödvändigheten av att ställa sig frågan varför det som händer, händer och varför det gör det just nu?
Min övertygelse är stark om att militär kapprustning aldrig kan leda till något gott. Det gör mig inte mindre kritisk till Rysslands invasion av Ukraina för det.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
