LEDARE | ”Vi sa ett land vars ungdom inte gör uppror
Är ett land det är synd om
Och vi sa det på ett sätt som dröp av svett
Vi sa finns det liv efter döden så är det hitom
Dom tog oss ibland med batongen i hand
Försökte banka oss till lydnad och hut
Men i gryningen var vi ute igen
Redo för ännu en dag utan slut”
Så skrev Ulf Lundell i ”Dagar utan slut” från 1987. Så här skriver Hanne Kjöller i morgontidningen 2024 när hon ondgör sig över Greta Thunbergs metoder när denne protesterar mot hur de styrande ignorerar klimatförändringarna och hoten mot vår planet:
”De vänsterdebattörer som menar att Thunberg & co gör rätt måste vara beredda på att försvara andra aktivister som vill försvåra för riksdagsledamöter att ta sig in i parlamentet. Till exempel högerextremister med krav på att alla invandrare ska slängas ut. Eller islamister som kräver svenska sharialagar. Eller antivaxare som vill förbjuda alla vacciner.” (DN 21/3)
Nu har jag naturligtvis de åsikter jag har och tycker att makthavarnas politik är att större hot mot vår enda jord än vad Greta Thunbergs aktioner är mot demokratin.
Men vad är det för grumliga vatten Kjöller fiskar i?
Jag förstår förstås att det kan bli ett avvägningsproblem om vad som ska tillåtas och inte, men de jämförelser som görs känns ändå hårresande.
Redan har stödet dragits in till organisationer som Svenska Freds och tidningar som vill bredda nyhetsrapporteringen kämpar för sin överlevnad.
Igår lyssnade jag dessutom till nyheten om att Sida bryter kontrakten med 17 organisationer – till exempel Rädda Barnen – för att få större kontroll över biståndet.
Är jag konspiratorisk när jag säger att åsiktssnaran dras åt?
Uppvuxen som jag är med punken, proggen och Lundell, är jag av den åsikten att ungdomar ska protestera och inte göra vad de kan för att passa in.
Fortfarande blir jag varm inombords när jag tänker på hur The Clash som första låt, på sin första konsert på sin första turné i USA, spelade ”I am so bored with the USA”.
Allting var inte bättre förr, men somligt var det faktiskt och så här börjar den låt av Ulf Lundell som jag citerade i inledningen.
”Jag satt fattig som en lus i mitt omoderna hus
Till klockan tre varenda natt
Jag var en ung rebell kväll efter kväll
Jag var en gud som kikna av skratt
Sa nån sitt sa jag stå sa nån stopp sa jag gå
Jag stod vid sidan om med min grimas
Sa nån käften så skrek jag sa nån lova så svek jag
Allt för att hålla min frihets bas
När Nixon bomba Hanoi den där julen
Gick jag med dom andra till Amerikas ambassad”
37 år senare är det jag själv som sitter ”fattig som en lus i mitt omoderna hus”, men jag vägrar ge upp, jag hoppas Greta Thunberg fortsätter att protestera och jag när en förhoppning om att fler inser att det varken går att kriga sig till fred eller att med vapen rädda vår enda jord.
Att inte någon tar Hanne Kjöllers befängda åsikter på allvar utgår jag från, men det kanske är naivt när vi nu har en regering som driver en politik som ökar utsläppen istället för att minska dem och när den som uttalar ord som fred och nedrustning bemöts med omedelbar misstänksamhet.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
