ESSÄ | Jag menar inte nödvändigtvis att Venezuelas regering är perfekt eller att valet förra månaden genomfördes på ett rättvist sätt, men vi måste vara tydliga: Venezuelanska politiska dispyter bör lösas av venezuelaner, inte av USA.

Just nu sprids kontroverser om presidentvalet i Venezuela den 28 juli. Det nationella valrådet, Consejo Nacional Electoral, säger att den nuvarande presidenten Nicolás Maduro blev omvald med en majoritet på 51 procent. Oppositionen som leddes av Maria Corina Machado hävdar att deras kandidat, Edmundo González, vann med en överlägsen majoritet av de lagda rösterna. Frågan som ställs i media är ”Vem var det egentligen som vann?” eller till och med ”Hur kan Maduro tvingas kliva åt sidan?”.

Amerikanska observatörer borde istället fråga sig ”Angår det här oss?”.

Den amerikanska regeringen kritiserar ständigt val runt om i världen för att vara odemokratiska. De säger sig stödja en ”regelbaserad världsordning” och upprätthålla en utrikespolitik som utgår från mänskliga rättigheter. Men Amerikas förenta stater är inte direkt en rättvis domare. De är utan tvekan världshistoriens mest hyper-interventionistiska land. De har upprepade gånger lagt sig i interna angelägenheter hos regeringar som de inte gillar, ofta invaderat och störtat dem, till synes för demokratins skull. De kritiserar dock inte antidemokratiska beteenden hos sina allierade, som Israels apartheid eller den absoluta monarkin som styr Saudiarabien. Liksom i Orwells berömda roman så hävdar Amerika att alla djur är lika. Men det är tydligt att de egentligen tycker att vissa djur är mer lika än andra.

Den 27 juli, dagen före valet i Venezuela, släppte the People’s Forum, en rörelseinkubator i New York, ett brev där de varnade att ”ett västerländskt narrativ i media har redan börjat påstå att valet inte har gått rätt till – och lägger grunden till en operation för ett nytt regeringsskifte, om högeroppositionen inte vinner valet”.

Brevet har blivit kritiserat för att hävda att ”hela landet ivrigt har deltagit i kampanjen och i livliga, demokratiska debatter” och att Venezuela sedan 2002 ”har hållit över trettio val som har genomförts på ett professionellt och opartiskt sätt”. Dagarna efter det senaste valet har internationella organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och ett undersökningsuppdrag från FN varit av en helt annan åsikt och citerat rapporter från politiskt motiverade arresteringar, övervåld, hot och till och med dödsfall. Regeringarna i Colombia, Mexiko och Brasilien kräver mer transparens.

Men trovärdigheten i Venezuelas val borde inte vara det problem som diskuteras. Det stora problemet är att kritik används som en ursäkt för att genomföra amerikanska ingripanden och regeringsskiften eller för att rättfärdiga fler dödliga sanktioner som dödar folket i Venezuela. Torsdagen den 1 augusti meddelade USA:s utrikesdepartement, inte helt oväntat, att de erkände González som vinnare.

En ledare i Boston Globe från den 31 juli är ett exempel där media förespråkar ingripande. Där uppmanas Bidens regering att ingripa och menar att ”det ligger i USA:s intresse att Bidens regering hjälper till att få igenom det regeringsskifte som venezuelanerna har röstat för”. Ledaren stödjer tidigare president Donald Trumps politik och föreslår att president Biden ska återuppta departementet med särskilda representanter för Venezuela och citerar Elliot Abrams som ledde departementet under Trump.

Men ledaren misslyckas med att ge viktig kontext kring Abrams. Medan Elliot Abrams fortfarande arbetade i regeringen, erkände han sig, 1991, skyldig till att ha ljugit två gånger för den amerikanska kongressen om sin kännedom om Iran-Contras-affären: ett hemligt avtal om att illegalt sälja vapen till Iran och sedan använda intäkterna till att finansiera högermiliser för att försöka störta vänsterregeringen i Nicaragua. Kongressen hade uttryckligen förbjudit militär assistans i syfte att störta Nicaraguas regering. En person som har varit så djupt involverad i ett försök att störta en av Centralamerikas regeringar kan inte uttala sig trovärdigt om demokratin i Venezuela.

USA har ett dåligt förflutet när det kommer till att stötta självbestämmande, både globalt, i Latinamerika och i Venezuela, i synnerhet. USA har lagt sig i affärer i Kuba, Nicaragua, Mexiko, Brasilien, Chile, Panama, Dominikanska republiken, Haiti, El Salvador, Honduras, Bolivia, Venezuela och många fler. Om vi fokuserar enbart på Venezuela, finns det flera fall av inblandningar bara under 2000-talet.

År 2002 sanktionerade Bush-administrationen ett kuppförsök mot Maduros föregångare, Hugo Chavez. I mars 2015 utfärdade Obama-administrationen unilaterala ekonomiska sanktioner mot Venezuela. President Obama meddelande att Venezuela utgjorde ett ”ovanligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik”. Effekterna av sådana, eller ännu hårdare sanktioner som infördes av Trump-administrationen, undersöktes av amerikanska Government Accountability Office under 2021. De upptäckte att på grund av den begränsade tillgången till mat och medicin har sanktionerna redan lett till att tiotusentals personer har dött i Venezuela.

År 2019 erkände Trump-administrationen den 35-åriga oppositionsledaren Juan Guaidó som Venezuelas rättmätiga president, trots att han aldrig kandiderade till posten. Sedan lämnade de över kontrollen över Venezuelas tillgångar i USA till Guaidó, en handling som New York Times kallade för ”ett av Washingtons mest uppenbara försök på flera decennier för att försöka genomföra ett regeringsskifte i Latinamerika”.

Med tanke på omfattningen av USA:s tidigare inblandningar och ingripanden i latinamerikansk politik är det klokt att vara skeptisk till Washingtons uttalande om valet i Venezuela. Det är som att be räven om råd i hur hönsen ska skötas. För tydlighetens skull menar jag inte att Venezuelas regering är perfekt och vittnar inte om rättvisan i valet den 28 juli. Jag menar att Venezuelas politiska dispyter bör lösas av venezuelaner, inte av USA.

USA har tillräckligt att tänka på med det egna presidentvalet om knappt tre månader. De senaste presidentvalen i USA har inte direkt varit solklara. Vid två av de sex senaste valen vann den kandidat som fick minst antal röster (George W. Bush 2000 och Donald Trump 2016). År 2000 lät Bush en medordförande i sin kampanj rensa bort 173 000 väljare från röstlängden som Floridas statssekreterare, i ett viktigt val som avgjordes med 500 röster. Trump försökte hålla sig kvar vid makten efter att ha förlorat mot Joe Biden i valet 2020. Hans anhängare stormade som bekant Kapitolium den 6 januari 2021 i ett försök att stoppa godkännandet av valet.

Kontentan? Vi har auktoritarism på hemmaplan. När det kommer till att agera utomlands för att ”försvara demokratin” borde USA hålla sig till grundlagsfadern Benjamin Franklins motto: ”Sköt du ditt.”

Brian Garvey

Översättning: Sofia Falkner

Brian Garvey är assisterande chef för Massachusetts Peace Action. Han är också en aktiv medlem i Raytheon Antiwar Campaign.

Texten har tidigare publicerats av Common dreams.