LEDARE | ”Högersinnade människor har inte sällan en tendens att ta risken för krig på allvar medan de spelar ner klimathotet. Vänstersinnade har inte sällan en tendens att ta klimathotet på allvar medan de spelar ner risken för krig.” (DN 17/1)
Så skrev Patrik Lundberg i morgontidningen och det är ett par meningar att fundera kring, eftersom de, helt i onödan, förenklar något som är avsevärt mer komplicerat.
För att illustrera vad jag menar utgår Lundbergs resonemang ifrån det i texten dolda antagandet att man tar krigsrisken på allvar om man vill upprusta militärt och gå med i Nato.
Jag menar istället att man kan vara minst lika orolig över krigsrisken om man verkar för nedrustning, förespråkar fredsförhandlingar och tror på global rättvisa som en väg till stabilitet på vår enda jord.
Det är helt enkelt två olika vägar att gå och det som behövs är en seriös och saklig diskussion om hur man förenar krigsrisken, önskan om fred och nödvändigheten av att göra något åt stigande temperaturer på vår jord och den biologiska mångfalden. Att, som Lundberg gör, elda på redan kontraproduktiva motsättningar är både dumt och farligt.
Samtidigt rymmer Lundbergs antaganden om höger och vänster en förenkling av vilka som ingår bland dem han menar som sätter klimatet i främsta rummet.
Här ryms de ”tillväxtgröna” – här finns nog en hel del höger, för att använda Lundbergs vokabulär, liksom den mer ekonomiskt inriktade vänstern – som tror att allt kan fortsätta i princip som förut med ”grön el i tanken”, men här finns också de som isolerar sig från konsumismen och bildar egna små enklaver där man ägnar sig odling och är självförsörjande på det allra mesta. Dessa sista är nog snarare partilösa eller tillhör den grupp som söker alternativ bortom de etablerade partierna.
För egen del har jag som vanligt svårt att placera mig i någon grupp utan väljer att ta ställning fråga för fråga.
– Att vägen till fred skulle gå via en militär kapprustning utan motstycke tror jag är en falsk förhoppning som i förlängningen bara gynnar vapenindustrin och möjligen några få makthavare, samtidigt som det snarare ökar spänningarna i världen än tvärtom.
– Att det ens existerar något sådant som grön tillväxt tror jag helt enkelt inte. Det finns inte råvaror så det räcker om man menar att global rättvisa och biologisk mångfald har någon betydelse.
– Att odla mer själv och inte släppa ut lika mycket föroreningar är naturligtvis bra, men som världen ser ut här och nu har jag svårt att se det som en del i en global lösning trots att det här valet är bättre än många alternativ.
Patrik Lundbergs text är, som jag ser det inte bara felaktig i sin ansats utan dessutom meningslös i sina försök att förklara något som tar sin början i en fördomsfull syn på det som pågår i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet.
Vad jag heller inte kan förstå är varför man ska bidra till ökad polarisering när det är fler möten som behövs på alla plan.
Nu avslutar Lundberg sin text med en vädjan till sunt förnuft och att man ska ”ta in lite av varje”, vilket i hans version blir att man ska oroa sig lite lagom mycket för både krig och för klimatet.
Det låter kanske klokt, men lösningar som bygger på felaktiga antaganden ska man alltid vara försiktig med, även om det förstås är riktigt att, som Lundberg förslår, resa mindre, konsumera mindre och äta mindre kött.
Vad jag framförallt vänder mig mot är alltså inte de råd som kommer i avslutningen av Lundbergs text, utan förenklingarna om hur man ser på risken för krig och hopslagningen av de som anses värna klimatet till en homogen grupp.
Den sistnämnda existerar helt enkelt inte och jag anser att de som tar krigshotet mest på allvar är de som vill ha omedelbar vapenvila både i Ukraina och i Gaza (och på alla andra håll), som önskar fredsförhandlingar som är rättvisa och som inte gynnar en angripare och som kräver nedrustning så att vi istället globalt kan samarbeta om åtgärder som hejdar temperaturhöjningen och säkrar den biologiska mångfalden.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
