Mukhtar Babayev, som är tidigare tjänsteman på Azerbajdzjans statsägda olje- och gasbolag, Socar, har utsetts till president för FN:s klimatsamtal COP29, som äger rum i Baku i november.
KLIMAT | Babayev, som nu är minister för ekologi och naturresurser, tillbringade 26 år på Socar innan han blev minister 2018. Under sin tid på företaget arbetade han för att minska miljöskador och var vice VD med fokus på ekologiska frågor.
I spetsen för samtalen kommer Babayev att styras av Azerbajdzjans vice utrikesminister Yalchin Rafiyev, som tidigare inte deltagit i klimatsamtal och har begränsad klimatdiplomatisk erfarenhet.
Babayev inledde sin karriär på Socar 1992 efter att Azerbajdzjan blev självständigt från Sovjetunionen. Han arbetade aktivt för att vända företagets miljöpåverkan och höll internationella konferenser om markrehabilitering.
Enligt amerikanska diplomatläckor strävade Babayev efter att ändra företagets miljöansvar medan han utvecklade landets olje- och gasproduktion. I denna position var han värd för en internationell konferens om återställning av förorenad mark 2008, där han varnade för att ett fall av oljepriset kan ha en negativ inverkan på företagets ansträngningar att rena Azerbajdzjans mark.
Yalchin Rafiyev, å andra sidan, har begränsad erfarenhet av klimatdiplomati. Hans klimatengagemang har varit minimalt, och hans tidigare arbete har fokuserat på diplomatiskt arbete i Genève och i utrikesministeriet.
Med Babayev som COP29-president och Rafiyev som ledande förhandlare har Azerbajdzjan fått rollen som värdland för detta stora FN-evenemang. Trots Rafiyevs begränsade klimaterfarenhet förväntas hans diplomatiska bakgrund gynna honom under samtalen.
Kritiker påpekar dock bristen på klimatkänslighet i Rafiyevs tidigare arbete och den begränsade informationen om Babayevs offentliga liv, i och med Azerbajdzjans starkt kontrollerade medier.
Med det kommande klimattoppmötet i Baku kommer ögonen att vara riktade mot Azerbajdzjan, där Babayev och Rafiyev kommer att försöka leda dessa avgörande klimatsamtal, trots deras olika erfarenheter och bakgrunder inom diplomati och klimatfrågor.
Enligt FN:s regler var det dags för Östeuropa att axla det roterande ordförandeskapet, men beslutet om värdskapet krävde ett enhälligt godkännande från länderna. Situationen blev komplicerad när Ryssland blockerade EU-länderna och samtidigt så stötte Azerbajdzjan och Armenien på varandras motstånd. Efter att ha säkrat stöd från övriga östeuropeiska länder, beslutades det under att Baku, Azerbajdzjans huvudstad, blir platsen för FN:s kommande klimattoppmöte COP29.
Azerbajdzjan är starkt beroende av olja och gas, som genererar två tredjedelar av landets intäkter – en av de högsta andelarna i världen, vilket överstiger förra värdlandet för COP28, Förenade Arabemiraten.
Fakta Tidigare klimattoppmöten Conference Of the Parties, COP
COP1: Berlin, Tyskland (1995)
Det första mötet etablerade grunderna för FN:s klimatförändringskonvention och resulterade i Berlinmandatet som ledde till Kyoto-protokollet.
COP2: Genève, Schweiz (1996)
Framsteg gjordes kring genomförandet av klimatkonventionen och regler för nationella rapporteringar fastställdes.
COP3: Kyoto, Japan (1997)
I Kyoto-protokollet åtog sig industriländer att minska sina utsläpp av växthusgaser. Det var det första internationella avtalet som ställde bindande mål för minskning av växthusgaser.
COP4: Buenos Aires, Argentina (1998)
Diskussioner om Kyoto-protokollets regler för genomförande och ytterligare strategier för att minska utsläpp.
COP5: Bonn, Tyskland (1999)
Möte för att diskutera genomförandet av Kyoto-protokollet och vidare åtgärder för att hantera klimatförändringar.
COP6: Haag, Nederländerna (2000)
Mötet misslyckades med att nå enighet om utsläppsminskningar och beslutades senare under COP6-bis i Bonn 2001.
COP7: Marrakech, Marocko (2001)
Viktiga beslut togs för att genomföra Kyoto-protokollet, inklusive regler för utsläppsreduceringar och handel med utsläppsrätter.
COP8: New Delhi, Indien (2002)
Fokus låg på genomförande av klimatkonventionen och Kyoto-protokollet.
COP9: Milano, Italien (2003)
Diskussioner om klimatanpassning, tekniköverföring och finansiering för klimatåtgärder.
COP10: Buenos Aires, Argentina (2004)
Diskussioner om hur man skulle fortsätta arbeta mot Kyoto-protokollets mål efter 2012.
COP11: Montreal, Kanada (2005)
Framförhandlade detaljer kring genomförandet av Kyoto-protokollet och betonade behovet av att påbörja diskussioner för tiden efter 2012 när Kyoto-avtalet löpte ut.
COP12: Nairobi, Kenya (2006)
Fortsatta diskussioner om Kyoto-protokollet och initiativ för klimatanpassning i utvecklingsländer.
COP13: Bali, Indonesien (2007)
Bali Action Plan antogs för att leda fram till ett nytt globalt klimatavtal och fastställde vägen för framtida förhandlingar.
COP14: Poznań, Polen (2008)
Förberedelser och diskussioner inför att utforma ett nytt globalt klimatavtal efter Kyoto-protokollets utgång.
COP15: Köpenhamn, Danmark (2009)
Mötet kännetecknades av kontroverser och slutade med en icke-bindande överenskommelse, Köpenhamnsavtalet, utan tydliga åtaganden.
COP16: Cancún, Mexiko (2010)
Beslut om Cancúnavtalet som inkluderade överenskommelser om finansiering för klimatåtgärder och anpassningsåtgärder.
COP17: Durban, Sydafrika (2011)
Beslut om att påbörja förhandlingar om ett nytt globalt klimatavtal som skulle inkludera alla länder.
COP18: Doha, Qatar (2012)
Överenskommelser om förlängning av Kyoto-protokollet och etablering av vägen mot ett nytt globalt avtal.
COP19: Warszawa, Polen (2013)
Diskussioner om finansiering av klimatåtgärder, mekanismer för att hantera förlust och skada samt fortsatta förberedelser inför det kommande globala avtalet.
COP20: Lima, Peru (2014)
Antagande av Lima Call for Climate Action för att stödja utformningen av det kommande globala klimatavtalet.
COP21: Paris, Frankrike (2015)
Parisavtalet undertecknades av 196 länder och fastställde mål för att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader Celsius över förindustriella nivåer.
COP22: Marrakech, Marocko (2016)
Diskussioner om genomförande av Parisavtalet och initiativ för att öka ambitionen i klimatarbetet.
COP23: Bonn, Tyskland (2017)
Fokus på att stärka genomförandet av Parisavtalet och uppmuntra länder att öka sina klimatåtgärder.
COP24: Katowice, Polen (2018)
Antagande av Katowice Climate Package för att detaljera regler för genomförandet av Parisavtalet.
COP25: Madrid, Spanien (2019)
Intensiva diskussioner om regler för handel med utsläppsrätter och behovet av att öka ambitionen för att uppnå Parisavtalets mål.
COP26: Glasgow, Storbritannien (2021)
En nyckelförhandling resulterade i ett avtal, Glasgow Climate Pact, som förstärkte ansträngningarna för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius.
COP 27: Sharm el-Sheikh, Egypten (2022)
Beslutade också etablera en ny fond för att i synnerhet stötta särskilt utsatta utvecklingsländer. Beslutet ingår i det som i klimatförhandlingarna kallas skador och förluster i de länder som har drabbats allra hårdast av klimatförändringarna.
COP 28: Dubai, Förenade Arabemiraten (2023)
Den första globala översynen (”global stocktake”) av hur ländernas insatser och åtaganden ligger till i förhållande till Parisavtalets mål. Det är en avstämning kring hur det går i kampen mot klimatförändringarna och visar att de globala utsläppen inte ligger i linje med vad som krävs för att leva upp till Parisavtalet. Tvärtom fortsätter utsläppen att öka och fönstret för att lyckas begränsa uppvärmningen till 1,5 grader stängs snabbt.
