LEDARE | Förtidsröstningen är öppen sedan ett antal dagar tillbaka och det är fjärde gången jag får rösta i ett EU-val (första gången var 2009). Den här gången anser jag att frågan om det svenska EU-medlemskapets framtid vore värd att diskutera, förutsatt att det råder intellektuell hederlighet på alla sidor. Ska själv försöka föregå med gott exempel.
Är jag för eller emot ett fortsatt svenskt medlemskap i EU?
Mitt korta och enkla svar är: Jag vet faktiskt inte. Det är nämligen så att jag råkar vara född 1991, och Sverige ansökte om medlemskap till följd av att ja-sidan vann folkomröstningen 1994. Med andra ord tillhör jag en generation som vuxit upp i ett Sverige som tillhört EU, med allt vad det innebär, och det har förmodligen haft viss inverkan på mina referensramar.
Möjligen behöver frågeställningen omformuleras: Om Sverige ska stanna kvar eller lämna EU, vilket EU är det då Sverige har att förhålla sig till i sitt vägval?
Det EU vi har att förhålla oss till i dag är en institution som håller på att krackelera på grund av avgrundsdjupa och uppslitande motsättningar under ytan av detta ”fredsprojekt”. Frågan är om inte dessa konfliktförhållanden kommer att fördjupas när EU ämnar expandera och inkludera tio nya medlemsländer till år 2030, som europeiska rådets ordförande Charles Michel önskar.
Inför folkomröstningen för 30 år sedan fanns en tydlig uppdelning, åtminstone i Sverige: Borgerliga partier var starka anhängare till EU, bland annat för att man gillar frihandel. Socialister och gröna däremot var skarpa motståndare till detsamma, på grund av farhågor om minskat självbestämmande.
Numera är rollerna ombytta: Vänsterväljare tycks vara alltmer positiva till EU, medan högerväljare uttrycker allt större skepsis. En viktig orsak är klimatfrågan, som vänsterväljare anser måste skötas internationellt.
Anser jag att klimatfrågan bör hanteras på internationellt? Svaret är självfallet ja, men frågan är om det behöver ske inom ramen för EU. Kanske är det hög tid att påbörja en ny plattform, som inte leder till en konstig blandning av överstatlighet och nyliberalism.
Inför valutgången ser högerextrema partier ut att få kraftigt ökat väljarstöd och därmed ökat inflytande på EU-politikens utformning inför kommande mandatperiod. Ett flertal opinionsmätningar tyder på stora framgångar för högerextrema partier i Frankrike, Nederländerna och Italien. En betydande förklaring handlar om att det finns ett utbrett folkligt förakt mot EU:s toppskikt. Missnöje och frustrationer som Marine Le Pen, Giorgia Meloni och deras ideologiska kompanjoner lyckats kanalisera i sina rörelser.
Önskar jag att Sverige fortsätter att vara medlemsland i ett EU som domineras av högerextremister? Svaret är givetvis nej, men jag är inte säker på ifall den bästa lösningen vore att lämna unionen och vilka trovärdiga alternativ som då finns.
Jag har alltså inte en färdig åsikt om Sveriges fortsatta EU-medlemskap, men anser att det är något som förr eller senare behöver debatteras på nytt, i ljuset av den utvecklingsriktning som pågår.
I grunden handlar det om demokrati, inte nationalism.
