RECENSION | ”Det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz”, jag tänker på Theodor W. Adornos citat när jag läser Isabella Hammads Främlingskap och igenkänning. För i fallet kring folkmordet i Palestina tycks motsatsen vara sanningen, undertiteln på Hammads essä är ”att berätta om Palestina”. Det skrivs och berättas om massakern av palestinskt liv och kultur i en strid ström just nu, det sänds i TV och radio samtidigt som sociala media skildrar folkmordets vardag. Det har getts ut minst tre poesisamlingar bara på svenska om och av palestinier sedan sjunde oktober 2023, men vår statsminister vill inte att vittnesmålen ska få synas här.
Hammads essä är en föreläsning i Edward Saids minne från september 2023 och har nu blivit utökat med en text skriven i januari 2024 om situationen i Gaza. Texten är fint översatt av Ingela Nilsson som gör originalet rättvisa. Föreläsningen utgår från Aristoteles begrepp anagrorisis, vilket behandlar igenkänning och vändpunkten i en berättelse då läsaren får en förståelse för händelseförloppet. Hammad kopplar även tankar kring igenkänning till den palestinska kampen för att bli en erkänd stat och igenkänd som människor.
”Vi måste känna igen för att erkänna”, skriver Hammad.
Israels regering använder strategin att avhumanisera palestinierna genom att klassificera dem kollektivt för terrorister eller pratar om dem som ohyra, det gör det möjligt för deras armé att mörda vanliga människor just för att de inte framställs som vanliga människor. När omvärlden går med på den berättelsen kan massakern fortsätta.
De båda delarna innehåller siffror som snabbt blir inaktuella under pågående våld. Däremot lyfter Hammad fram att 2022 var det dödligaste året på Västbanken sedan 2005 tillsammans med annan grym fakta om tillståndet för palestinier, vilket ger en förklaring till Hamas attack den 7 oktober 2023. Och då föreläsningen hölls i september 2023 en kuslig föraning om vad som komma skall. Och nej, våld är inte en ursäkt till mer våld, men säg också det till den israeliska regeringen.
Föreläsningen handlar främst om litteratur och dess möjlighet att kunna påverka människor genom anagrorisis, att skapa en igenkänning eller förståelse genom besvärande konfrontation. Läsning och fiktion kan få oss att inse vår förståelses begränsningar, och på så vis öppna ögonen för mänskligt lidande bland främlingar. Nu när bomberna faller känns den långsamma och reflekterande litteraturen undermålig och vi riktar i stället ögonen mot protesternas och de akuta vittnesmålen. En annan typ av berättarteknik.
Hammads föreläsning är besinnad och teoretisk men efterordet om Gaza är ursinnigt, här får palestiniers undertryckta ilska komma upp till ytan. Här skrivs frustrerande om USA:s påverkan och flathet samt med förundrar hur klimataspekten i Israels bombningar inte skapar mer ramaskri, det är vasst och emotionellt. Mest rörande är stycket om hur det är för tidigt att sörja utan att det mest mänskliga är att vara kvar i våndan för att kunna begripa vad som sker. Berättelsen om folkmordet i Gaza måste förstås för att förhindra en fortsättning.
Vändpunkten för opinionen kom under våren 2025 då en starkare och bredare reaktion kom mot Israels förbrytelser. Det var också i samband med att världens opinion blev allt starkare mot Israels bombningar och svältandet av det palestinska folket som Netanyahus styre skickade missiler och uppmärksamheten mot Iran, så att svälten i Palestina kan fortsätta med färre kameralinser riktade mot matköerna.
Därför behöver protesterna och berättelserna från Gaza fortsätta. Protester och uppmärksammande av folkrättsbrott och krig har varit effektiva förr, Vietnamkriget och USA:s invasion av Irak är två goda exempel där den folkliga opinionen var en del av att stoppa förbrytelser av världsmakter. Därför är det konstigt att statsminister Ulf Kristersson uttalar sig kritiskt mot demonstranterna och kritiserar att de ”tar Mellanösterns konflikter till svenska gator”.
De tar inte konflikten till svenska gator, utan snarare berättelsen om konflikten till svenska gator. Det behövs för att i Gaza finns inte längre några gator att demonstrera på och demokratiska rättigheter har inte funnits på länge. Den konfrontation som Kristersson upplever som obehaglig behövs för att världen och dess ledare inte ska kunna titta bort även om de försöker.
Så ja, det är inte bara en möjlighet att berätta och dikta om Auschwitz och Gaza, det är en nödvändighet och tecken på mänsklighet. Skillnaden är att berättelsen kring Gaza kan komma i realtid och tillåta poesin att läsas senare. Protester och vittnesmål behövs för att bryta förfrämligandet av palestinier.
Isabella Hammad | Främlingskap och Igenkänning – att berätta om Palestina | Faethon
