Tidigare repliker:
Cristina de Carvalho Eriksson, Sida: Kvinnors rättigheter i centrum
Johanna Deinum, Kerstin Ebbersten, Louise Jonsson: Vart tar Sidas pengar vägen?
DEBATT | Sida utelämnar i sin replik att befolkningstillväxt och överbefolkning skapar allvarliga miljöproblem. Läs dessa två nya översikter, som framhåller sex sådana – avskogning, klimatförändring, förlust av biodiversitet, utfiskning, vattenbrist och jordförsämring. Man skulle önska att Sida tar del av sådana rapporter! Men de skjuter frågan om ”befolkningsdynamik” åt sidan, trots att det är möjligt att påverka höga födelsetal i länder där folkökningen föröder ekosystem och ekonomisk utveckling. Kvinnor och barn är de främsta offren i stora och fattiga familjer. För många, för tätt sammanhängande, för tidiga och för sena graviditeter är en viktig orsak till mödra-, spädbarns- och barndödlighet och sjuklighet. Sedan 1980 fortsätter världens befolkning öka med cirka 80 miljoner per år.
Tvångsmässig barnbegränsning har använts i ett fåtal länder (Kina, Indien, Peru), en form av maktmissbruk som lyckligtvis knappast förekommer längre. Nästan alla program för familjeplanering (FP) har varit och är idag frivilliga (se t ex World Bank om 23 länder, och en aktuell rapport om framgångsrika FP-program i Brasilien, Equador, Egypten, Etiopien och Rwanda). Men det omvända, pronatalism, är tyvärr fortfarande vanligt i många länder: kvinnor närmast tvingas till att fullborda graviditeter och ha fler barn på grund av omgivningens tryck, normer, eller för att abort är förbjudet.
IPCC:s stora rapport 2022 fastslog att BNP-tillväxt och folkökning är de två viktigaste orsakerna till de växande CO2-utsläpp. Fortsatt befolkningsökning hotar därför klimat och miljö, likaså hög konsumtion som behöver reduceras bland rika överallt. Vi önskar nog alla att levnadsförhållanden för fattiga i utvecklingsländer förbättras. Det hänvisas till att de knappt har bidragit till utsläpp (per person). Men, att då inte via bistånd stödja FP-program är närmast ”cyniskt”. Är det inte viktigt att människor får förbättrad ekonomi, att odlingsmarken räcker till och barn får skolgång och sjukvård? Alternativet i länder med höga födelsetal är ökande konflikter, lidande, undernäring och svält.
Redan på ett möte i Teheran 1968 med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna fastslogs rätten till familjeplanering (FP). Den rätten kodifierades i en utmärkta paragraf i FN:s Världsaktionsplan i Bukarest 1974, en grundbult i planetens befolkningspolitik, där en sådan fortfarande må existera: ”Det rekommenderas att alla länder: respekterar och säkerställer, oavsett deras övergripande demografiska mål, rätten för personer att på ett fritt, informerat och ansvarsfullt sätt bestämma antalet barn och avståndet mellan dem.” Även den förra FN generalsekreterare Kofi Annan skrev i rekommendationen: “Population stabilization should be a priority for sustainable development”.
Sida borde blicka bakåt, ta del av lärdomar, och prioritera familjeplanering. Från 1960-talet ingick i svenskt bistånd stöd till aktiva FP-program. Kvinnors svåra situation och den snabba folkökningen uppmärksammades stort. Ledare från andra länder kom till Sverige och ville veta mer. En svensk grupp bjöds 1966 till Senaten i USA för att informera. I Sverige fanns en pionjär som förra året innan han gick bort kunde förklara hur det internationella arbetet gick till (se Youtube, ”Interview with Carl Wahren 2024”).
Efter FN:s sista befolkningskonferens, i Kairo 1994, ersattes FP-programmen i huvudsak med begreppet SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). Ett skäl var att kristna (främst Vatikanen) och muslimska grupper motsatte sig familjeplanering och moderna preventivmedel. SRHR är i sig positivt, men det var ett stort misstag att utelämna FP-program som framhåller värdet av mindre familjer i fattiga länder. Folkökningen fortsatte: från 1994 till idag 2025 ökade vi med nästan 50%, från 5,6 till 8,2 miljarder människor! Många kvinnor har inte kunnat nyttja preventivmedel, och nås av information.
Problemen stod klart för Melinda Gates, som tillsammans med en rad länder startade FP2020 (nu FP2030). Nyttjande av preventivmedel ökar nu i dessa länder, dock bra långsamt i Afrika, då resurserna inte räcker till. Cristina de Carvalho Eriksson har rätt i att endast tillhandahålla preventivmedel räcker inte; det behövs program från högsta (regering) till lägsta nivå (kommun, byar) där information om värdet av mindre familjer och lägre folkökning framgår. Först då kan normer om stora barnkullar påverkas. Andelen av Sidas totala budget till FP tycks bara utgöra 0,1 procent, enligt Sidas openaid. FP-program diskuteras nu i Afrika idag i flera länder, men stödet via bistånd är för svagt. Här kan Sida göra goda insatser och öka stödet till FP. Vi hoppas att det realiseras!
***
Johanna Deinum, docent biofysikalisk kemi
Kerstin Ebbersten, agronomie doktor, husdjursgenetik SLU
Louise Jonsson, IT-entreprenör
Samtliga medlemmar i nätverket Population Matters Sweden
