När det gäller asylrätten i Europa i dag är det lätt att tro att den fortfarande är intakt och att den som flyr från krig, förföljelse eller förtryck har rätt att söka skydd. Juristen och forskaren Constantin Hruschka, verksam vid Max Planck-institutet för socialrätt och migrationsrätt, menar att asylrätten idag handlar i högre grad om en illusion av det tidigare systemet. Asylrätten existerar enligt honom mer som formalitet idag men i praktiken är det allt fler regeringar som tar beslut som förhindrar människor att få skydd och säkerhet.
ESSÄ | Asylrätten har historiskt varit som en moralisk grundbult i den konstitutionella/liberala demokratin efter andra världskriget. Både FN:s flyktingkonvention från 1951 och EU:s grundläggande stadga om rättigheter bygger på övertygelsen att människor i fara har rätt att söka skydd. Asylrätten är också fast förankrad i den tyska grundlagen som ett svar på nazismens brott under det andra världskriget.
I sin text “The Plan to Abolish Asylum”, publicerad på den konstitutionella diskussionsplattformen Verfassungsblog, beskriver Constantin Hruschka hur Tysklands och EU:s asylpolitik gradvis omvandlats till en strategi där asylrätten urholkas genom juridiska och administrativa hinder. Han menar att asylrätten inte är direkt avskaffad ovanifrån men däremot att det är själva tillgången till lagen som reducerats eller urholkats under dom senaste åren.
Samtidens utveckling från rättighet till undantag
Enligt Hruschka har tillgången till asylrätt och skydd blivit alltmer begränsad i praktiken genom till exempel “säkra tredjelandsprincipen”, Dublinförordningen och interna gränskontroller. Andra exempel är bland annat över 100 lagändringar bara i Tyskland under det senaste decenniet. På det sättet har den juridiska processen blivit så komplicerad och svårnavigerad att många asylsökande aldrig får sin sak prövad.
Hruschka kallar utvecklingen för en “legal simulering” där asylrätten finns kvar som symbol, men fungerar inte som rättighet i praktiken. Den politiska retoriken talar om “att återfå kontroll”, men det är just kontrollen som används för att minska rättigheten och neka säkerhet. På det sättet leder retoriken om kontroll i till att fler drabbas av osäkerhet och faror.
Från empati till avhumanisering
En annan oroande del i utvecklingen är förlusten av empati och solidaritet. Juridikens språk har enligt Hruschka blivit så tekniskt och avpolitiserat att människors lidande knappt längre erkänns som rättsligt relevanta. Asylsökande framställs ofta som ”illegala”, ”hot” eller ”smyginvandrare”, och inte som individer med unika behov och rättigheter.
Detta avhumaniserande språk är inte en slump enligt Hruschka som menar att det är en medveten politisk strategi. Genom att sudda ut gränsen mellan rätt och retorik, mellan lag och populism, omformas också människors bild av vad flykt och skydd egentligen handlar om. Mycket av det som upplevs som kaos, otrygghet eller “migrationskris” är i själva verket ett politiskt resultat av bristande globalt samarbete.
Problemet är inte migration i sig utan bristen på samarbete
Hruschka påpekar att asylrätten är ett lackmustest för den konstitutionella demokratin. Den skyddar just de individer som har minst politiskt inflytande. När vi gör det nästan omöjligt för dem att söka skydd, urholkar vi också själva rättsstatens kärna.
I stället för att bygga hållbara system tillsammans, har stater inom och utanför EU i många fall försökt fly sitt ansvar, peka på andra och “stärka” sina egna gränser. Men migration är i grunden ett globalt fenomen och kräver därför globala lösningar. Här finns det redan goda exempel att FN-organ som UNHCR samarbetar med kommuner, städer och regionala myndigheter i ett växande antal projekt.
Denna typ av ”glokal” samverkan där globala institutioner samarbetar med lokala aktörer är nödvändig för att skydda både mänskliga rättigheter och systemets legitimitet. Därför behöver världen ett integretat system som förenar människor, organisationer och myndigheter från lokal till global nivå som rörande humanitär migration, flyktingmottagning och integration.
Om asylrätten ska fungera i praktiken krävs det mer än bara juridiskt försvar. För det krävs även politisk vilja och institutionell samverkan. Här behöver EU och andra aktörer utveckla och medskapa ett nytt migrationssystem som bygger på samarbete genom fokus på gemensamt säkerhet, likvärdighet och frihet för alla människor. Att förbättra asylrätten är inte bara en fråga om att rädda individer eftersom det är också en framtidsfråga om att hindra rättsstaten från att bli institution för osäkerhet och omänsklighet.
***
Vladan Lausevic
