LEDARE | Man kan flytta en kyrka, men inte underhålla en järnväg. Ja, egentligen vet vi ju inte säkert förrän imorgon, när Kirunas vackra kyrka ska vara framme på sin nya plats.
Järnvägens sorgliga tillstånd – här Malmbanan – är det dock ingen som tvivlar på.
De senaste åren har jag flera gånger besökt norra Sverige; förundrats över en vacker kyrka, lyssnat till guiders berättelser om världens modernaste gruva, studerat samernas historia på museet i Jokkmokk, färdats med Inlandsbanan och tagit till mig rallarnas historia och jag har både sett och läst om hur naturen omformats av vårt behov av vattenkraft och skog.
Samtidigt har jag rest runt i Bergslagen och sett gruvnäringen både skjuta fart och somna in. Kanske kommer en ny storhetstid.
Naturligtvis speglar jag detta i det jag bär med mig från mina resor i Syd- och Centralamerika.
I Bolivia innebar de rikliga fyndigheterna av silver och tenn misär. I Sverige bidrog järnet och skogarna till att bygga ett folkhem.
Nu ska alltså kyrkan flyttas. Gud får bereda plats för den alltmer omfattande gruvan och en hängvägg som hotar att rasa. På samma sätt får jakten på mineraler ständigt företräde när urfolkens rättigheter eller betydelsen av levande skogar ställs mot varandra.
Än så länge har vi fyra outbyggda älvar. Frågan är hur länge till…
Snart är jag Kiruna igen. Den stad där inte bara kyrkan flyttas, utan där ett helt centrum numera är ett minne blott. Somliga byggnader har också de flyttats, medan andra har rivits.
I Skellefteå dog hoppet med Northvolts konkurs. De nya ägarna, som jag ännu inte vet något om, har tänt lågan igen.
Men efter att följt det som hänt under flera år och även läst Mikaela Lundhs bok ”Northvolt inifrån” fortsätter jag att tvivla.
Det som fanns var ett gäng industriella lycksökare som samlade ihop en massa miljarder, som man trodde skulle leda till ännu fler miljarder genom att hålla bilindustrin vid liv ytterligare några år.
Den verkliga kunskapen om att tillverka batterier i stor skala fanns fortfarande i Kina och någon säker råvarutillgång existerade aldrig. Strax innan konkursen insåg man att man fortfarande skulle vara beroende av de sällsynta jordartsmetaller som hämtas från gruvor i Afrika, där både vuxna och barn arbetar under vidriga förhållanden.
Imorgon är en ny dag och då vet vi hur det gick med kyrkflytten. Det kommer att dröja avsevärt längre innan vi får se någon lösning som innefattar global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald.
När järnvägen en gång anlades i norr fanns det banvaktarstugor var femte kilometer för att säkra transporterna och de stationshus som restes var både vackra och fyllda av människor som tillhandahöll såväl biljetter som kaffe och möjligheter till övernattning.
Idag…
Med ett stänk av sorg i hjärtat konstaterar jag att det finns mycket lite av intresse för sammanhangen, historien, resonemang om vad som egentligen är utveckling och vem som avgör det.
Jag menar att det är nödvändigt. Om vi inte känner till vår historia, kan vi inte förstå det som äger rum nu och därmed förmår vi inte heller skapa en framtid för vår vackra jord som är till för alla och då inkluderar jag även skogar, sjöar och hav och allt som lever där.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med föreläsningen Mellan oss skapas världen på Bacchi Syre i Stockholm 18 september
