FN:s senaste rapport om Responsibility to Protect (R2P) är två decennier av ambitioner, men fortfarande utan större skydd mot folkmord, skriver Vladan Lausevic. I en värld där fler civila blir dödade istället för att skyddas är R2P avgörande som vår universella vilja och gemensamma ansvar att agera och göra skillnad.
ESSÄ | I år uppmärksammas att det gått 20 år sedan toppmötet i New York då FN:s medlemsstater enhälligt antog principen om ”ansvar att skydda” – Responsibility to Protect (R2P). Det var ett historiskt erkännande av att stater, för att kunna anses vara suveräna, är skyldiga och ansvariga att skydda sina befolkningar från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. I årets rapport från FN:s generalsekreterare konstateras dock att det internationella samfundet till en stor del misslyckas med att uppfylla detta löfte.
FN:s generalsekreterarens Antonio Guterres rapport slår fast att världen idag upplever det högsta antalet väpnade konflikter sedan andra världskriget. I flera av dessa konflikter som i Sudan, Israel/Palestina och i Ukraina begås handlingar som enligt internationell rätt utgör krigsbrott, brott mot mänskligheten och även folkmord. Civila utsätts för urskillningslösa bombningar, könsbaserat våld och fördrivningar, ofta med otillräcklig och ineffektiv reaktion från majoriteten av världens nationer.
Rapporten pekar på att jämfört med tidigare, ökade antalet civila dödsfall efter 2023 och barn och kvinnor utgjorde en oproportionerligt stor andel av offren. Den växande användningen av explosiva vapen i tätbefolkade områden, drönare, cyberattacker och även AI-baserade vapensystem komplicerar möjligheten att fastställa ansvar och hindrar därmed möjligheten till rättvisa och fred för fler. Ett viktigt tema i rapporten är att brott mot mänskligheten inte enbart sker i krigstid eftersom R2P också omfattar strukturella risker i fredstid som diskriminering av minoriteter, politisk repression och klimatförändringarnas påverkan.
Till exempel, för situationen för rohingyer i Myanmar och för kvinnor i Afghanistan beskrivs hur systematisk diskriminering skapar processer för större brott och omänskliga behandlingar. Samtidigt lyfter rapporten fram även positiva exempel som att ett växande antal stater har inrättat nationella mekanismer för att förebygga massövergrepp. Regionala organisationer som Afrikanska unionen, OSSE och ASEAN har också spelat en central roll i att motverka konflikter och skydda civila.
Trots vissa framsteg är rapporten tydlig med att R2P fortfarande saknar en starkare rättslig betydelse, praktik och förankring. Den största strukturella utmaningen är bristen på bindande processer och institutoner för att säkerställa ansvar och agerande. Veto-rätten i FN:s säkerhetsråd är ett återkommande hinder särskilt när stormakter blockerar åtgärder som skulle kunna skydda civila i pågående konflikter vilket har lett till selektiva reaktioner och misstro mot FN:s legitimitet.
Vidare är integrationen av R2P i nationell lagstiftning ojämn och problematisk i flera länder och världsregioner. Trots att 61 länder har utsett nationella kontaktpunkter för R2P saknas ofta konkreta strategier och budgeterade planer för att förebygga övergrepp. Juridiskt sett förblir många av R2P:s kärnaspekter beroende av politisk vilja snarare än rättsliga skyldigheter.
Utmaningen rörande R2P förstärks också av trender som demokratins tillbakagång, ökade attacker mot civilsamhälle och medier samt minskat handlingsutrymme för människorättsorganisationer och teknologisk manipulation i form av desinformation. Digital teknologi utgör samtidigt en möjlighet och ett hot bland annat eftersom AI-system kan användas för att förutse våldsmönster och möjliggöra snabbare interventioner. Utan ansvar och transparens på global nivå kan samma teknologi utnyttjas för repression, manipulation och brott.
I rapporten föreslår generalsekreteraren därför tre åtgärdsområden:
– att länder skapar permanenta nationella system för förebyggande
– att regionala organisationer stärker sitt samarbete
– att FN tar fram detaljerade tekniska riktlinjer för hur R2P kan implementeras på olika nivåer.
För att ge R2P starkare betydelse och verkan krävs att stater inte bara förlitar sig på FN eller andra överstatliga mekanismer utan även integrerar förebyggande och skydd i sin egen lagstiftning, utbildning, underrättelseverksamhet och diplomati. Det är viktigt för framtidens utveckling eftersom det behövs mer globalt ansvar för mänsklig säkerhet i en tid präglad av ökande konflikter, nationalism och klimatrelaterade kriser. I en värld där fler civila blir dödade istället för att skyddas är R2P avgörande som vår universella vilja och gemensamma ansvar att agera och göra skillnad.
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
