Flera kommuner riktar nu kritik mot regeringens förslag att åter tillåta uranbrytning i Sverige, efter att remisstiden nyligen löpt ut. Kritiken handlar främst om oro för miljökonsekvenser och för att det kommunala vetot kan komma att försvagas.
SVERIGE | I december lade regeringen fram ett förslag om att återigen tillåta uranbrytning i Sverige, något som förbjöds så sent som 2018. Den 20 mars är sista dagen för att lämna remissvar, och många av de inkomna svaren är starkt kritiska.
Den skarpastes kritiken kan vara den från Skövde och Falköping. Kommunerna är de som har längst erfarenhet av frågan, då Sveriges hittills enda urangruva var Ranstadgruvan, som låg mellan de båda kommunerna i Västergötland. Här utvanns uran under fyra år på 60-talet (mellan 1965 och 1969).
Skövde kommun avstyrker förslaget bland annat med hänvisning till den tiden.
”Tidigare erfarenheter från uranbrytning vid verket i Ranstad visar på kostsamma och långvariga miljöproblem som fortfarande inte är lösta i dag”, skriver kommunen.
Länsstyrelsen i Västra Götaland har beräknat att det kostat cirka 580 miljoner kronor i dagens penningvärde att efterbehandla de miljöskador som uppkom från verksamheten. I dag är deponin efter gruvan klassad som ett miljöriskområde.
”Stor miljöpåverkan”
Skövde kommun vänder sig också emot argumentet att det vore bättre för miljön att ha uranbrytningen här i Sverige snarare än i andra länder.
”Gruvverksamhet i Sverige kan ha strängare miljökrav än i andra länder, men trots detta har uranbrytning stor miljöpåverkan med oöverblickbara konsekvenser.”
Det är inte heller säkert att en gruva i Sverige skulle leda till att gruvor på andra platser stänger ner, menar kommunen. Snarare skulle det kunna ”leda till en ökning av den totala gruvverksamheten globalt”.
Falköpings kommun motsätter sig också förslaget i sin helhet. Det kan enligt kommunen ”medföra stora negativa konsekvenser för miljön, odlingslandskapet, djurhållningen och för de boende i området.”
I Falköpings kommun finns hela eller delar av tio platåberg, som innehåller uran i bergarten alunskiffer. Men på dessa berg finns även mycket höga naturvärden, tillägger kommunen i remissvaret. De tillägger att bergen även ingår i Sveriges första UNESCO-certifierade globala geopark, och att natur- och kulturvärdena även är viktiga ur perspektivet en hållbar turism- och platsutveckling.
Kommunen betonar också att tidigare erfarenheter från ansökningar om undersökningstillstånd har ”visat på att sådan verksamhet saknar folkligt stöd”.
Oro för det kommunala vetot
Falköping lyfter också att förslaget riskerar att urholka den kommunala vetorätten. Om det nuvarande förbudet tas bort, tas också det kommunala vetot bort, åtminstone för de aktiviteter som inte skulle klassas som ”kärnteknisk verksamhet”, det vill säga i de fall där uranutvinning är en biprodukt.
”Den kommunala vetorätten får anses vara en av de mest grundläggande delarna i det kommunala självstyret och i den svenska demokratin. Medlemmarna i en kommun där kraftigt miljöpåverkande verksamheter avses bedrivas måste ha möjlighet att i demokratisk ordning påverka avgörande beslut med sådan innebörd”, skriver kommunen.
En majoritet av kommunerna som skickat in ett remissvar påpekar just att kommunens möjlighet till veto är viktigt och behöver få finnas kvar. Kristianstad kommun tillhör dem, och tillägger att ”miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig och bör kompletteras. Förslagets konsekvenser bör dessutom bedömas tillsammans med eventuella kommande ändringar i den kärntekniska lagstiftningen”.
Flera kommuner lyfter även riskerna för miljön. Gotlands kommun konstaterat att även om uran ”ibland förekommer som biprodukt vid brytning av innovationskritiska metaller” så kan man inte säga ja till regeringens förslag. ”Kärnkraft är inte ett förnybart energislag och uranbrytning hör därför inte till framtiden”, skriver kommunen.
Hellre import från Kanada och Australien
Även Bergs kommun avstyrker regeringens förslag. Kommunen skulle i allra högsta grad påverkas av förslaget då ett australiensiskt bolag har ansökt om att få starta en vanadingruva i Oviken i kommunens nordöstra del. Företaget har också yttrat att de kommer att utvinna uranet i området om uranutvinning blir tillåten.
”Att åter möjliggöra uranprospektering och uranutvinning från alunskiffer skulle medföra stora risker för skador på några av landets viktigaste jordbruksområden”, skriver kommunen och hänvisar till flera områden i Sverige: Skåne, Närke och Västergötland.
”De uranförande formationerna längs fjällranden utgör dessutom delvis riksintresse för rennäringen som under mer än 100 år pressats allt hårdare av olika typer av exploatering”, fortsätter kommunen.
Det skulle dessutom dröja mycket länge innan uran från en svensk gruva faktiskt skulle kunna användas till kärnkraft i Sverige, konstaterar Bergs kommun, apropå regeringens argument om att en lagändring skulle vara viktig för den gröna omställningen. Bättre är istället enligt kommunen att Sverige fördjupar samarbetet med vänligt sinnade länder som till exempel Australien och Kanada, där det redan i dag finns pågående uranbrytning och ett stort kunnande.
Även Lantbrukarnas riksförbund, LRF, är kritiska till förslaget.
”Skälen till att brytning i alunskiffer är olämplig är dels att det i dag saknas metoder för utvinning som är miljömässigt godtagbara, dels att förekomsterna av alunskiffer sammanfaller med flera av Sveriges värdefullaste jordbruksområden”, skriver förbundet, och fortsätter:
”LRF anser dessutom att ett förbud mot prospektering och brytning av alunskiffer bör utredas och införas”.
Gruvbranschen positiv
Svaren från aktörer inom gruvbranschen är däremot överlag positiva. Bergslagen Metals AB, som har åtta olika projekt kopplade till uranbrytning i Sverige, menar dock att förslaget borde gå ännu längre och inte göra skillnad på mindre eller större gruvverksamheter. Företaget är också emot att kommuner i vissa fall ska ha möjlighet till veto.
”Bergslagen Metals anser att uran, som koncessionsmineral, ska behandlas på samma sätt som alla andra koncessionsmineral. Det betyder således att inga politiska vetomekanismer bör vara tillämpliga för bedrivandet av verksamhet.”
Påverkar brytning av andra metaller
Myndigheten Statens geologiska undersökning (SGU) är också positiva till regeringens förslag och till en framtida uranbrytning. De menar att det förbud mot brytning och prospektering av uran som i dag finns också påverkar möjligheten att prospektera kritiska och strategiska metaller och mineral som bland annat behövs för den gröna omställningen.
– Vi anser att dagens förbud mot utvinning av uran står i vägen för en effektiv undersökning av Sveriges berggrund och därmed ett effektivt nyttjande av våra mineraltillgångar, vilka är helt grundläggande för hela vårt samhällsbygge och inte minst för den gröna omställningen, säger Anette Madsen, generaldirektör för SGU, i ett pressmeddelande.
Myndigheten menar att uran inte bör vara föremål för särlagstiftning i förhållande till andra metaller som ingår i den svenska minerallagen.
”De kriterier som ställts upp för alla andra koncessionsmineral bör även uran kunna uppfylla på vissa platser. De specifika risker som är kopplade till uranbrytning behöver beaktas i miljöprövningsprocessen i enlighet med gällande regler”, skriver myndigheten.
”Stort engagemang” mot brytning
Länsstyrelsen i Västra Götaland är i grund och botten positiv till regeringens förslag, men påpekar att ”utvinningen om möjligt bör styras mot att ske från redan utbrutet restmaterial (utvinningsavfall) eller som en biprodukt vid gruvverksamheter”. Länsstyrelsen vill också se ett förtydligande i lagtexten om att ”ny brytning med huvudsyfte att utvinna uran får ske först om en behovsutredning visat att ändamålet inte kan uppnås genom att utnyttja redan befintliga restmaterial”.
Länsstyrelsen punktar också upp en rad erfarenheter från Ranstadsverket på 60-talet:
”Stora konsekvenser av en mycket kortvarig verksamhet. Produktion pågick bara 4 år på 1960-talet. Efterbehandlingen pågick i ca 30 år och därefter behöver fortsatt kontroll och skötsel utföras under överskådlig framtid”, skriver de.
De konstaterar vidare att det hela har resulterat ”i ett stort engagemang i bygden mot brytning. Vilket bland annat visat sig när undersökningstillstånd söktes i början av 2000-talet på platåbergen runt Billingen. Alla de kommuner som hade platåberg gick då samman i ett gemensamt ställningstagande att de skulle utnyttja sin vetorätt gentemot en brytning i trakten”.
Inga miljöorganisationer har erbjudits möjlighet att svara på förslaget i remissrundan. Naturskyddsföreningen är dock sedan länge kritisk till ett sådant förslag. De menar att ”uranbrytning är förknippat med betydande miljö- och hälsorisker, då metallen är både radiotoxisk och kemiskt toxisk. Uranbrytning kan leda till skador på mark, vatten och den biologiska mångfalden, samt ha negativa klimateffekter”.
Uranbrytning
Uranbrytning är det första ledet i kärnbränslecykeln och innebär att man utvinner uran ur marken för att senare kunna anrika det till bränsle för kärnkraftverk. Uran finns naturligt i jordskorpan, men koncentrationerna är oftast mycket låga. Därför krävs det stora mängder malm för att utvinna tillräckliga mängder uran för industriellt bruk. Det uran som används i kärnkraftsreaktorer är oftast isotopen uran-235, vilken måste anrikas från naturligt uran – som till största delen består av den mindre reaktiva isotopen uran-238.
Global produktion
Den globala produktionen av uran domineras av några få länder. Enligt statistik från World Nuclear Association (2023) är Kazakstan den överlägset största producenten och stod för cirka 43 procent av världens totala uranproduktion år 2022. Därefter följer Kanada och Namibia, med omkring 15 respektive 11 procent av produktionen. Även Australien har stora tillgångar, särskilt i Northern Territory och South Australia, och landet har några av världens största kända uranfyndigheter, även om all produktion inte är i drift.
Brytningsmetoder
Det finns huvudsakligen tre metoder för uranbrytning:
- Dagbrott: Passar bäst för fyndigheter nära ytan. Denna metod innebär att stora mängder jord och sten avlägsnas, vilket innebär stora ingrepp i landskapet.
- Underjordsbrytning: Används för djupare fyndigheter. Denna metod är mer kostsam och riskfylld, men har mindre visuell påverkan än dagbrott.
- In situ-leaching (ISL): En teknik där man injicerar syror eller basiska lösningar i marken för att lösa upp uranet på plats. Denna vätska pumpas sedan upp till ytan för vidare bearbetning. ISL används särskilt i Kazakstan och har blivit populär eftersom den kräver mindre ytingrepp och ger lägre utsläpp av damm och radioaktivt material.
Metoden som används beror på fyndighetens geologi, djup, omgivande bergart och ekonomi.
Miljörisker och avfall
Uranbrytning är förenad med betydande miljömässiga och hälsomässiga risker. Både arbetare och omgivande miljö kan exponeras för radioaktivt damm, radon och tungmetaller. Brytningen genererar också stora mängder restprodukter, så kallade gråberg eller uranrestprodukter, som innehåller radioaktiva ämnen och giftiga metaller. Dessa måste lagras säkert i tusentals år för att inte utgöra en fara.
Även efterbehandling av brytningsområden – så kallad återställning – är tekniskt krävande och ofta föremål för kritik, särskilt i länder där lagstiftningen är svag. I Kanada och Australien ställs hårda krav på efterbehandling, men i andra delar av världen, som exempelvis i Afrika eller före detta Sovjetunionen, finns ett arv av förorenade områden och undermålig avfallshantering.
Uranbrytning i Sverige
I Sverige har det aldrig förekommit kommersiell uranbrytning, men landet har relativt stora fyndigheter, särskilt i alunskiffer. Under 1950– och 60-talen utfördes omfattande prospektering av den dåvarande svenska staten genom Sveriges geologiska undersökning (SGU), som även drev pilotverksamhet i bland annat Ranstad i Västergötland. Anläggningen där användes för att framställa uran från alunskiffer, men verksamheten visade sig snabbt vara olönsam.
Trots förekomsten av uranrika bergarter har det inte funnits någon egentlig kommersiell brytning efter 1980-talet. År 2018 beslutade riksdagen att förbjuda uranbrytning i Sverige genom en ändring i miljöbalken. Detta innebär att det inte längre går att få tillstånd för att utvinna uran, även som biprodukt vid annan gruvverksamhet. Förbudet var en följd av miljöhänsyn och lokalbefolkningars motstånd mot uranprojekt, bland annat i Skåne, Västergötland och Jämtland.
Aktuell debatt i Sverige
I takt med att kärnkraft åter lyfts fram som en del av lösningen på klimatkrisen har frågan om uranbrytning i Sverige åter kommit upp på den politiska agendan. Regeringen har 2024 aviserat att man vill se över möjligheten att häva förbudet, i syfte att säkra inhemsk försörjning av kärnbränsle. Argumenten är att uran som bryts under svensk miljölagstiftning kan vara säkrare och mer hållbart än importerat uran från länder med svagare miljöskydd.
Miljöorganisationer och många lokalbefolkningar är dock fortsatt kritiska och pekar på de stora riskerna med radioaktivt avfall och påverkan på ekosystem. Frågan är därför långt ifrån avgjord, och en eventuell lagändring lär kräva både politisk majoritet och bred samhällsdebatt.
Energimyndigheten – Kärnkraftens framtid i SverigeNaturskyddsföreningen – Uranbrytning och kärnkraft:
SGU – Uran i Sverige
International Atomic Energy Agency (IAEA) – Uranium Mining and Milling:
World Nuclear Association – Uranium Production Figures, 2023
