För bara några veckor sedan såg det ut som att det var kört för Liberalerna att ta sig över fyraprocentsspärren. Men med de senaste mätningarna där Liberalerna får 3,5 procent (Ipsos) eller till och med 4,3 procent (Novus) så ser det plötsligt inte lika omöjligt ut längre. Även om Novusmätningen förmodligen överskattar Liberalerna så kan den få stor betydelse eftersom fler personer tenderar att stödrösta på ett parti när de ser att det ligger nära spärren i mätningarna.
Simona Mohamsson har egentligen bara haft en uppgift sedan hon tillträdde som partiledare: att se till att Liberalerna klarar sig över fyra procent i valet. Hennes metod för att lyckas med det har varit att bombardera media med olika utspel, ofta inte särskilt genomtänkta, och att hamra in budskapet att utan Liberalerna så kommer det inte att bli någon ny Tidöregering. Det är alltså fullt möjligt att det är en metod som kommer lyckas. Men den obekväma frågan som måste ställas är: vad har Liberalerna förlorat på vägen?
Det kan verka självklart att ett riksdagspartis yttersta mål är att hålla sig kvar i riksdagen. Men om det innebär att man samtidigt ger upp sina grundläggande politiska värderingar, om man förnedrar sig genom att krama partiledaren för det parti som för inte så länge sedan var ens yttersta politiska motståndare, om man kort sagt säljer sin själ – vad är det då värt?
Liberalerna själva skulle säkert kunna peka på ett antal liberala segrar under den gångna mandatperioden. Men om man väger samman resultatet av det som skett under de senaste fyra åren är det svårt att komma till någon annan slutsats än att L har varit med och administrerat en politik som går stick i stäv med allt vad liberalism heter – på väldigt många områden.
Man kan jämföra det med när Miljöpartiet, tillsammans med Socialdemokraterna, var med och drev igenom den stora omläggningen i migrationspolitiken 2015. En del miljöpartister pekade då på att om de hade lämnat regeringen så hade det förmodligen blivit ännu värre. På samma sätt kan liberaler nu säga att utan dem hade det sett ännu värre ut, vi hade haft en ännu mer bristfällig klimatpolitik och ännu mer repression och övervakning. I sak kan det förstås stämma, men det är ändå ett dåligt argument.
Det handlar inte bara om att man som partiföreträdare ska kunna se sig själv i ögonen. Det handlar också om att ett partis långsiktiga förtroende skadas. Det är svårt att ta ett parti seriöst som inom loppet av bara några år går från att utmåla SD som ett hot mot Sverige till att inleda ett djupgående samarbete med dem till att slutligen vilja regera ihop med dem. Visserligen har de genom sin 180-graderssvängning säkert lockat till sig nya väljargrupper som aldrig skulle kunnat tänka sig att rösta på L tidigare. Men var det de här väljarna de ville ha? Var det för att administrera SD:s politik som Romina Pourmokhtari och Simona Mohamsson en gång engagerade sig i L? Jag tror faktiskt inte det.
Det bästa som skulle kunna hända Liberalerna är därför att de halkar ur riksdagen. Bara då kan den nödvändiga självrannsakan ske. Kanske kan de då till och med komma tillbaka till valet 2030 som ett förnyat parti, eller kanske snarare ett parti som har återvänt till sina liberala rötter. Ett parti där ordet liberal faktiskt betyder någonting.
