Alla former av centraliserade och auktoritära regeringar, från Pahlavi-monarkin till den islamiska republiken, har försökt ta kontroll över samhället genom att undertrycka kvinnor och folkgrupper och begränsa sociala och politiska friheter. Men folket, feministerna och de förtryckta nationerna har med organiserade nätverk, målmedvetna strejker och ett dagligt motstånd visat vägen till frihet från alla former av despotism.
Den senaste vågen av protester i Iran, som uppstod efter Jin, Jiyan, Azadi (Kvinna, Liv, Frihet)-revolutionen, är en fortsättning på folkets krav på frihet och rättvisa. Dessa protester har mötts med hårda säkerhetsåtgärder, massakrer, omfattande gripanden, avstängning av internet och militarisering av städerna. Samtidigt visar de på folkets kollektiva beslutsamhet att stå emot alla former av despoti, vilket gör en djupgående och historisk analys nödvändig.
Den nuvarande situationen speglar det höga pris som människor betalar för sin kamp. Målinriktade massakrer på demonstranter, omfattande gripanden, strikta kommunikationsbegränsningar och dagligt säkerhetstryck påverkar människors liv direkt. Avstängning av internet begränsar inte bara möjligheten att sprida information och organisera protester, utan utgör också en form av psykologisk kontroll över samhället. Särskilt kvinnor spelar en framträdande roll i denna kontext, de deltar inte bara i gatuprotester, utan fortsätter det sociala motståndet genom att bygga lokala stödnätverk, stödja utsatta familjer och sprida oberoende information. Denna mänskliga dimension visar att kampen inte bara är politisk, utan också social och kulturell, och folkets kollektiva uthållighet, särskilt kvinnornas, utgör grunden för rörelsens fortsatta existens.
Ur ett annat perspektiv visar denna våg av protester, med betoning på historisk erfarenhet, att folk i Iran och Östra Kurdistan (Rojhelat) medvetet har valt sin väg. Erfarenheten av Pahlavi-monarkin, med maktkoncentration hos en begränsad elit och konstant repression av centraliserad nationalistisk auktoritet, liksom erfarenheten av den islamiska republiken med dess religiösa och auktoritära styre, har lärt folket att alla typer av diktaturer, oavsett form, kränker mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Av denna anledning agerar den frihetsälskande rörelsen i Kurdistan och andra folkgrupper i Iran självständigt och har tydligt markerat sin hållning gentemot monarki och religiös despotism: “Inte kung, inte mulla”. Denna politiska hållning är inte bara ett svar på den aktuella situationen, utan också ett resultat av historiska lärdomar och folkets uthålliga motstånd mot alla former av auktoritärt styre.
Kurdistans historia av kamp, särskilt under de senaste decennierna, visar på en kontinuerlig väg av motstånd och social organisering. Kurdiska kvinnor och feminister har haft en ledande roll i denna väg, från att bygga sociala nätverk och organisera strejker och politiska aktiviteter till att delta aktivt i sociala och kulturella förändringar. Denna historia av kamp har lagt grunden för de nuvarande protesterna och visar att folket i Kurdistan, med vetskap om historiska erfarenheter, motsätter sig alla försök att återinföra monarki eller auktoritärt styre som skulle beröva dem deras nationella rättigheter.
Det är nödvändigt att lyfta fram de senaste strejkerna i Kurdistan, som sällan återges i utländska eller ens i inhemska medier. Under veckan som började den 8 januari 2026 bevittnade vi omfattande strejker i Östra Kurdistan, vilka bar ett tydligt politiskt och socialt budskap. Detta budskap visar att folkets kamp i Kurdistan har en oberoende, sammanhållen och autonom väg som inte kan reduceras till enbart en gatuprotest. Historisk erfarenhet och folkets uthålliga motstånd visar att deras politiska budskap inte bara riktar sig mot den islamiska republikens diktatur, utan också mot alla former av monarki och totalitarism. Kurdiska mäns och kvinnors uthålliga motstånd är djupt förankrat i Jina-revolutionen 2022 och tidigare kamper, och visar att frihetsrörelsens väg i denna region varken är tillfällig eller slumpmässig, utan resultatet av en långvarig och kontinuerlig kamptradition.
Historien visar oss att alla former av centraliserade och auktoritära regeringar, från Pahlavi-monarkin till den islamiska republiken, har försökt ta kontroll över samhället genom att undertrycka kvinnor, förtryckta folkgrupper och begränsa sociala och politiska friheter. Men i motsats till detta har folket, feministerna och de förtryckta grupperna upprätthållit sin väg genom att skapa organiserade nätverk, målmedvetna strejker och dagligt motstånd. Detta motstånd är inte bara politiskt, utan även socialt, mänskligt och kulturellt, eftersom det visar att kampen för befrielse, mänskliga rättigheter och social rättvisa är djupt rotad i samhället och fortsätter oberoende av medienarrativ eller yttre påtryckningar. Dessa historiska erfarenheter har i dag lett till att de förtryckta folken i Iran och Kurdistan reagerar känsligt och resolut mot varje återgång till despotism och fortsätter sin självständiga kamp.
Slutligen har folkets rop i Iran och Kurdistan mot alla former av diktatur, vare sig det gäller monarki eller religiöst styre, ett klart och kraftfullt budskap: kampen för frihet, nationellt självbestämmande och rättvisa är kontinuerlig och historiskt förankrad, rotad i tidigare erfarenheter och är samtidigt mänsklig, politisk och social. Denna väg fortsätter trots påtryckningar, våld och säkerhetsbegränsningar och visar att folkets motstånd, särskilt kurdiska feminister och historiskt förtryckta grupper, inte bara lever, utan också bevarar sin styrka för en friare framtid.
Arez Mohamadi, sociolog och feminist
