När Serbien går till val den 25 oktober utmanar Studentlistan det politiska etablissemanget. Studentlistan har satts samman av landets proteströrelse som bröt ut 2024, och har hämtat inspiration från 1990-talets demokratirörelse Otpor. Här berättar den tidigare Otpormedlemmen Nesa Kojić om vad Studentlistan lärt sig från sin föregångare.
Du deltog i demonstrationerna i Belgrad 1996–1997 och var senare också aktiv inom Otpor (Motstånd). Vad var det som fick dig att engagera dig på den tiden, och hur minns du protesterna mot Slobodan Milošević?
– Som historiestudent vid Filosofiska institutionen på Belgrads universitet fick jag möjlighet att delta i protesterna redan från första stund. För mig var det ett tillfälle då vi var tvungna att sätta oss upp mot en makt som hade bestämt sig för att brutalt stjäla lokalvalet genom att ändra de ursprungliga protokollen och resultaten, säger Nesa Kojić och hänvisar till att Slobodan Miloševićs regim anklagades för valfusk i lokalvalet 1996.
Nesa Kojić berättar att hans politiska engagemang också växte fram ur erfarenheterna av Jugoslaviens sönderfall och de krig som följde. Även den hyperinflationen som drabbade dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien som bestod av Serbien och Montenegro, mellan 1992 och 1994. Krig, internationella sanktioner, från såväl FN som EU och USA, och omfattande sedeltryckning bidrog till att priserna steg explosionsartat och pengarna snabbt förlorade sitt värde. Löner och besparingar urholkades, vilket skapade ekonomisk otrygghet och fördjupade missnöjet med Miloševićs styre.
– Jag gick på gymnasiet under den allra svåraste perioden av landets historia med sönderfall, krig, hyperinflation och internationella sanktioner. Jag hörde berättelser om lidande och förräderi och umgicks med jämnåriga från Kroatien som hade flytt till Serbien. Allt detta påverkade mig så mycket så att jag aktivt började kämpa mot Miloševićs regim, vilket också var anledningen till att jag gick med i det oppositionella Demokratska Stranka (Demokratiska partiet), säger Nesa Kojić.
Han förklarar att när han började studera hade universiteten stor självständighet gentemot staten. Men en ny universitetslag 1998 gav regimen större kontroll över universitetens verksamhet i stort. Enligt Kojić försvagade detta studenternas möjligheter att vara självständiga, påverka universitetens utveckling och organisera sig mot Miloševićs auktoritära styre.
– Efter att studentprotesterna tog slut 1997 blev jag ännu mer aktiv inom studentrörelsen. Vi hade autonomi på universitetet, men den kvävdes genom en ny lag, och därmed kvävdes också studentorganisationerna. Det tvingade oss alla att gå samman. Studentorganisationer och enskilda personer förenades i studenternas Otpor, som uppstod spontant. Jag minns den perioden som att jag bara hade ett enda helt normalt studieår. Alla andra år präglades av mindre eller större protester, och ett år studerade vi under Natobombningarna 1999. Vi i Otpor kom väldigt nära varandra.
Dagens studentrörelse organiserar sig bland annat genom plenum eller studentråd, decentraliserat beslutsfattande liksom lokala medborgarförsamlingar och initiativ. Vilka är de viktigaste skillnaderna mellan dagens protester och demonstrationerna under 1990-talet när det gäller organisering, ledning och mobilisering?
– Det förekom mindre protester 1991 och 1992, och sedan kom det berömda året 1996 med slagordet ”Beograd je svet” (Belgrad är världen), protesterna fortsatte under 1997 och varade i över 100 dagar, säger Nesa Kojić.
Protesterna bröt ut efter lokalvalen i november 1996, då myndigheterna ogiltigförklarade resultat där oppositionskoalitionen Zajedno (Tillsammans) hade vunnit i Belgrad och flera andra städer. Det ledde till omfattande student- och medborgarprotester. Efter mer än 100 dagar av demonstrationer och internationella påtryckningar erkände Miloševićs regim i februari 1997 till slut oppositionens segrar i flera av de omstridda lokalvalen.
– Vi hade en del aktiviteter vid institutionen. I början hölls debatter, föreläsningar och offentliga personer kom på besök, men ganska snabbt flyttades nästan allt ut på gatorna och till demonstrationstågen.
– Efter att studentprotesterna 1996–1997 hade avslutats skapade vi studenter ett eget studentparlament vid Belgrads universitet. Det var ett representativt organ där studenter valdes till representanter genom direkta och hemliga val. Där kunde olika studentorganisationer och kandidater konkurrera med varandra i en demokratisk miljö, och jag var med när vi byggde upp en intern studentdemokrati.
– Dagens studentråd är en fortsättning på något som även vi hade på den tiden i form av församlingar. Men våra församlingar sammankallades mer sällan och fokuserade framför allt på de viktigaste frågorna. De nuvarande studentråden i Serbien har hållits mycket oftare och studenterna har använt dem för att utveckla den interna debatten och för att alla ska få möjlighet att föreslå sina idéer.
– Skillnaden ligger också i tiden, platsen och målet. Den dåvarande regimen kunde uppfylla våra mål, medan dagens regim inte kan uppfylla studenternas mål eftersom då skulle de behöva gripa sig själva. Vi krävde att resultaten från lokalvalen skulle erkännas och att rektorn skulle avgå, medan dagens studenter bland annat kräver att rättsstaten ska återupprättas, säger Nesa Kojić.
Du har personlig erfarenhet av protesterna mot Miloševićs regim och har under åren också kunnat följa Serbiens politiska utveckling under Aleksandar Vučić och SNS. Vilka likheter och skillnader ser du mellan hur de två regimerna har reagerat på protester, behandlat oppositionen och använt medier och statliga institutioner?
– Reaktionerna från dåtidens och dagens regimer är delvis lika, eftersom båda kämpar för att bevara sin makt. Under 1990-talet ljög de och påstod att de falska valresultaten var de riktiga, medan de i dag säger att de inte hade byggt om skärmtaket på tågstationen i Novi Sad, säger Nesa Kojić och hänvisar till att SNS-ministrar 2024 inledningsvis hade hävdat att taket inte hade byggts om, men senare framkom det att arbeten hade gjorts på taket innan det rasade samman.
– Den dåvarande regimen hade en ideologi och en betydande armé av förblindade anhängare som trodde att de kämpade mot den nya USA-ledda världsordningen. Dagens regim är fullständigt korrumperad och består av personer med bakgrund i flera olika politiska partier. Den är full av personer som har bytt sida och för vilka det är viktigt att sitta kvar vid makten för att undvika fängelsestraff eller rättegångar för olika brott och ekonomiska överträdelser.
– Under Milošević fanns fortfarande mycket av det gamla kommunistiska maktsystemet kvar. Regimen använde vattenkanoner, tårgas och ibland batonger mot demonstranter, och poliserna som genomförde insatserna var enligt min uppfattning ofta starkt ideologiskt lojala med regimen, säger Kojić.
Dagens situation ser annorlunda ut. Vid sidan av polisen använder regimen, enligt Kojić, även personer med kopplingar till kriminella miljöer och våldsgrupper, som i vissa fall uppträder i uniform. Han menar också att personer som deltar i sådana insatser kan få ekonomisk ersättning, antingen direkt eller indirekt genom exempelvis affärer och kontrakt med staten. På så sätt, menar han, förstärks kontrollen och repressionen mot demonstranterna. En annan skillnad mellan då och nu är hur medielandskapet ser ut.
– På den tiden användes medierna för att brutalt förolämpa oppositionen och studenterna, som kallades för en liten skara eller utländska legoknektar, men retoriken var enkel. I dag används mer sofistikerade metoder, och medierna har olika roller. På den tiden visste man vilka medier som var propagandaredskap. I dag, när alla ekonomiska maktmedel ligger i det styrande partiets händer, finns det även medier som arbetar på mer sofistikerade sätt.
– Vissa ska skapa en negativ bild av motståndaren, andra ska gynna den motståndare som valts ut som den ideala motståndaren, och ytterligare andra ska påverka väljarna så att valdeltagandet blir så lågt som möjligt. De sistnämnda uppträder objektivt ända fram till själva valet, men deras betalda analytiker har uppgifter som består i att så ett frö av tvivel. Motståndarna framställs alltid som utländska legoknektar, men de kopplas aldrig till Ryssland eller Kina.
Otpor spelade en viktig roll i den mobilisering som föregick Miloševićs fall år 2000. I dag försöker studentrörelsen omvandla protesterna till politiskt inflytande genom Studentlistan. Vilka lärdomar från Otpor och 1990-talets demokratiska rörelse tycker du är viktiga för dagens studenter, och vilka utmaningar ser du för dem efter valet den 25 oktober?
– Studentlistan är direktdemokratins största bedrift. Den är ett oerhört väl genomtänkt svar på demoniseringen av motståndarna. En stark propaganda- och medieapparat har utan framgång fokuserat på enskilda personer som den förväntade sig skulle finnas på Studentlistan, men istället fick den en helt annan sammansättning.
– På vår tid hade vi oppositionsledare och det starkt regimkritiska Demokratiska partiet som var mycket välorganiserat. I spetsen för det partiet stod Zoran Đinđić, en doktor i filosofi som hade avslutat sina forskarstudier i gamla Västtyskland och som fick många råd av rättsfilosofen Jürgen Habermas. Đinđić var också en stor praktiker som kunde träffa och tala med människor.
– Đinđić var mannen som samlade hela oppositionen mot Miloševićs regim. Som sådan var han motorn bakom de demokratiska förändringarna år 2000, som förde landet närmare Europa, och han var den högst utbildade premiärministern under den tiden.
– En svaghet i den demokratiska rörelsen på den tiden var att mycket vilade på enskilda personer, inte minst Zoran Đinđić. Han stod inför en enorm utmaning när Serbien efter Miloševićs fall skulle genomföra en snabb demokratisk och proeuropeisk omvandling. När Đinđić mördades 2003 bromsades den processen kraftigt.
– Den nuvarande generationen studenter har däremot, förmodligen med lärdomar från tidigare erfarenheter och stöd från utbildade människor som arbetar för demokratiska förändringar, byggt upp ett system som kan överleva även om en enskild person försvinner.
– De har valt ut 250 kandidater till Serbiens parlament, utan stora och välkända namn, men med personer som är framgångsrika inom sina yrken. Det handlar om personer som har kontrollerats och valts ut av den mest progressiva delen av samhället. Kanske är en enskild student inte kompetent att bedöma en viss person, men tusentals och åter tusentals akademiker kan göra en bättre bedömning. Bland kandidaterna finns också ett stort antal av deras studenternas professorer.
– Studenterna har genom sin lista med 250 kandidater lyckats förkroppsliga Platons stat, som brukar betraktas som en utopi. Idén att samhället ska styras av de klokaste människorna är äldre än kristendomen. Kanske kommer vi för första gången i civilisationens historia att få bevittna hur bra denna idé är.
– Det kommer naturligtvis att finnas utmaningar efter valet den 25 oktober, framför allt eftersom dessa människor, som jag förväntar mig kommer att vinna, inte kommer att vilja ägna sig åt politik längre än två eller tre år. Deras heterogenitet kommer att göra det svårare för en framtida regering att agera, men samtidigt kommer varje beslut att ha tillräcklig tyngd eftersom besluten kommer att fattas av högutbildade människor som inte själva valde politiken som yrke – utan som blev valda av politiken, säger Nesa Kojić.
