När Serbiens 24 nationella minoriteter går till val

Serbien är ett betydligt mer etniskt och kulturellt pluralistiskt samhälle än vad berättelser om landet ofta låter som. Staten erkänner 24 nationella minoriteter som bland annat kan organisera skolundervisning och kulturella event på sina språk. Utöver det är staten skyldig att respektera minoriteternas medier och använda minoritetsspråk i offentlig verksamhet på olika håll i landet. Denna institutionella struktur är en anledning till att Serbien ofta får beröm och erkännande från internationella organisationer.

Förutom beröm finns det samtidigt kritik om att betydande problem återstår i praktiken och att många medborgare som tillhör nationella minoriteter fortfarande har svårt att fullt ut använda sina rättigheter. Skyddet fungerar dessutom olika väl i olika delar av landet. Regionen och den gamla autonoma provinsen Vojvodina lyfts fram som starkare medan situationen är mer problematisk i södra Serbien och för den romska befolkningen.

Inför valet blir frågan därför inte bara vilka minoritetspartier som får mandat, utan hur fritt och rättvist valet blir för minoriteterna. I regionerna Vojvodina och Sandžak har minoritetspartier blivit viktiga politiska aktörer och flera av dem har under längre tid samarbetat med Aleksandar Vučićs parti SNS. För framför allt romer som en mer socialt utsatt grupp finns återkommande rapporter om fall med röstköp och politiska påtryckningar. 

Vojvodina som ett mini-Europa

Den etniska mångfalden märks mest i Vojvodina eftersom regionen kan beskrivas som ett mini-Europa. I regionen finns serber, ungrare, rumäner, slovaker, kroater, rusiner och andra etniska gemenskaper. Ungerska, slovakiska, rumänska och andra språk används officiellt på regional eller lokal nivå. Ungrarna är den största nationella minoriteten och vid Serbiens folkräkning 2022 identifierade sig drygt 184 000 människor som ungrare, varav nästan alla bodde i Vojvodina. 

Det politiska livet inom den ungerska minoriteten domineras sedan länge av Alliansen för Vojvodinas ungrare (SVM). Partiet har sedan 2010-talet utvecklat ett nära samarbete med SNS som har varit beroende av SVM:s stöd för att kunna styra landet. SVM har också haft relationer med Ungerns tidigare premiärminister Viktor Orbán som innan han förlorade valet i april i år har kritiserats många gånger för att missbruka ungrare i andra länder för ”röstköp”. Samarbetet kan beskrivas som väldigt transaktionellt där stödet för SNS har ”belönats” med socioekonomiska investeringar till Vojvodina. 

SVM är samtidigt inte den enda politiska organisationen som försöker företräda Vojvodinas ungrare. Ett oppositionsalternativ är Demokratiska gemenskapen för Vojvodinas ungrare (DZVM) som har kritiserat både regeringen och SVM:s samarbete med SNS. Inför parlamentsvalet har DZVM valt att stödja Studentlistan. Partiet har motiverat beslutet med att rättsstat, oberoende institutioner och en ansvarig regering ligger i både Serbiens och den ungerska minoritetens intresse. 

DZVM menar också att ”den ungerska rösten” inte längre bör användas för att bevara det nuvarande politiska systemet, utan för att bidra till ett regeringsskifte. Även det tredje partiet, Rörelsen för en ny början För Vojvodinas ungrare (VMU) har ställt sig bakom Studentlistan. Likt DZVM framhåller även VMU kampen mot korruption, oberoende institutioner och fria demokratiska val och uppmanar den ungerska minoriteten att delta i vad den beskriver som en demokratisk förnyelse av Serbien. 

Stödet visar att det finns en politisk konflikt också inom den ungerska minoriteten, mellan SVM:s fortsatta samarbete med Vučićs SNS, och ungerska organisationer som istället ser Studentlistan som en möjlighet till politisk förändring. Under åren har många i Serbien kritiserat SNS för att missbruka offentliga resurser genom att ”köpa” röster från minoritetsgrupper. 

Sandžak – politisk kamp bland muslimer i Serbien 

En annan bild av Serbiens mångfald finns i regionen Sandžak i sydväst. Namnet kommer från det osmansk-turkiska ordet sancak, som användes för ett administrativt distrikt i Osmanska imperiet. Regionen sträcker sig även in i Montenegro men i den serbiska delen ligger bland annat Novi Pazar som betyder ”Nya marknaden” från turkiskans bazar. Till skillnad från Vojvodina som historiskt anses vara en mer borgerlig region och där huvudstaden Novi Sad är ett mer progressivt område så är vardagslivet i Sandžak präglat av mer konservativa och religiösa värderingar.

I Sandžak är invånarna generellt mer religiösa och där spelar religion en större roll i samhällslivet än i många andra delar av Serbien. Samtidigt är den bosniakiska identiteten i vardagen oftast starkare jämfört med den serbiska, i medborgerlig mening. 

Detta hänger också samman med regionens historia. Under framför allt 1990-talet utsattes bosniaker i Sandžak för mord, diskriminering, politiska påtryckningar, avskedanden och andra former av repression. 

Det skedde samtidigt som tiotusentals människor lämnade eller flydde från regionen. Även under senare år har Europarådet pekat på underrepresentation i statliga institutioner, ekonomisk marginalisering och bristande förtroende för centralmakten i Belgrad. 

För delar av den bosniakiska befolkningen har detta bidragit till en stark känsla och erfarenheter av att inte behandlas som fullt jämlika medborgare. 

Av de omkring 154 000 människor som i folkräkningen 2022 identifierade sig som bosniaker bodde den överväldigande majoriteten i Sandžak. Politiken i Sandžak visar även varför det är missvisande att tala om en enskild ”minoritetsröst” eftersom det finns flera partier som påverkar väljarna och konkurrerar med varandra. 

I regionen finns till exempel Rasim Ljajićs socialdemokratiska parti SDP och det konservativa SPP ledd av muftin Usama Zukorlićs. Båda har på olika sätt samarbetat med med regimen och SNS medan det politiska partiet SDA Sandžak, med en historiskt bosniaktisk nationalistisk profil, har haft en mer konfrontativ relation till staten och SNS samt bland annat drivit frågor om att Sandžak antigen borde få mer regional autonomi eller bryta sig ur Serbien. 

Den politiska konkurrensen och olikheterna syns tydligt inför valet och landets valmyndighet har godkänt separata minoritetslistor för SDP, SPP och SDA. Minoritetspolitiken i Serbien är därför både en fråga om relationen mellan Belgrad och olika minoriteter och en intern kamp om vem som har rätt att företräda respektive grupp.

Romernas utsatthet – när fattigdom utmålas som ”valboskap”  

Den mest problematiska sidan av samspelet mellan minoritetspolitik och odemokratiska metoder handlar om medborgare som är romer. Enligt folkräkningen 2022 identifierade sig närmare 132 000 personer i Serbien som romer. Gruppen är samtidigt en av de socialt mest utsatta i landet och möter sedan länge problem liksom diskriminerande beteenden inom bland annat utbildning, arbetsmarknad, bostäder och tillgång till offentliga tjänster. Serbiska och internationella valobservatörer har under flera av de senaste valen dokumenterat exempel med röstköp, missbruk av offentliga resurser och påtryckningar mot väljare.

Efter till exempel parlamentsvalet 2023 konstaterade europeiska OSSE:s valobservatörer att SNS hade systematiska fördelar och att gränsen mellan stat och regeringsparti hade suddats ut genom bland annat missbruk av offentliga resurser och tryck mot offentliganställda. Vid lokalvalen 2024 dokumenterades nya fall av röstköp och andra allvarliga oegentligheter. Den oberoende serbiska valövervakningsorganisationen CRTA beskrev i sin tur till exempel hur organiserade transporter av väljare, särskilt omfattade minoritetsgrupper framför allt romer, skedde vid valet i Belgrad 2024

Inför årets val har frågan blivit särskilt uppmärksammad av Srđan Šajn, ledare för Romapartiet (RP). I juni lanserade partiet kampanjen Ne prodaj glas – ”Sälj inte din röst” – som ska informera framför allt socialt utsatta människor om konsekvenserna av röstköp och politiska påtryckningar. Partiet beskriver hur pengar och hjälppaket inför val används för valkorruption och uppmanar människor att motstå hot och utpressning.

Šajn har även anklagat SNS för vilja köpa mer än 100 000 romers röster. Han hävdade också att omkring en halv miljon människor i Serbien saknar möjlighet att rösta helt fritt på grund av beroende av arbete, socialbidrag eller andra former av ekonomiskt stöd. Hans beskrivning påminner om det som valobservatörer har dokumenterat under tidigare val.

Särskilda regler för minoriteternas representation

Serbiens valsystem innehåller samtidigt särskilda regler för att mindre nationella grupper ska kunna få parlamentarisk representation. Vanliga vallistor som Studentlistan måste nå tre procent av rösterna för att delta i mandatfördelningen, medan godkända minoritetslistor kan få mandat även under treprocentsgränsen. Vid mandatberäkningen förstärks dessutom kvoterna för minoritetslistor som ligger under spärren med 35 procent.

Syftet är att en nationell minoritet med några tiotusentals eller hundratusentals invånare inte ska behöva konkurrera på samma villkor som andra politiska partier med miljontals väljare. Systemet ger därmed ungrare, bosniaker, slovaker och andra grupper en reell möjlighet att få egna parlamentariker. Men representationen löser inte automatiskt frågan om politiskt oberoende. Ett minoritetsparti kan ha egna mandat och samtidigt vara starkt ekonomiskt eller politiskt knutet till SNS eller till en sittande regering.

Rättigheter på papperet ger inte hela bilden

Utvecklingen i Serbien visar bland annat hur två motsägelsefulla verkligheter och beteenden existerar samtidigt. Landet har ett utvecklat system av bland annat minoritetsråd, språkliga rättigheter och särskilda valregler. Serbien ger på flera områden sina minoriteter större institutionellt skydd jämfört med andra länder i Europa. Samtidigt verkar dessa institutioner i ett politiskt system där internationella och lokala observatörer under flera val har dokumenterat maktmissbruk, påtryckningar och en sammanblandning mellan regeringspartiet och staten.

Inför valet den 25 oktober blir frågan om Serbiens minoriteter större än hur många mandat minoritetspartierna SVM, SDP, eller RP får. För de politiska konflikterna äger rum inom minoritetsgrupperna, i synnerhet hur en ska tycka och förhålla sig till SNS och de senaste årens protester. Därför handlar valet om hur minoriteterna kan använda de rättigheter som staten formellt garanterar dem utan att deras politiska val samtidigt formas av ekonomiskt beroende, partipolitiska lojaliteter eller påtryckningar från makthavare. Det är först när både de juridiska rättigheterna och den politiska friheten fungerar som minoritetsskyddet får sin fulla demokratiska betydelse.