Olika visioner om Brasiliens framtid när landet går till val

Det är en ovanligt angelägen fråga i år. Väljarna i Latinamerikas största nation går till valurnorna den 4 oktober, vilket blir kulmen på en valkampanj som har präglats av en högre grad av amerikansk inblandning än något annat val i närtid. Även om president Donald Trump har utvecklat en överraskande personlig relation med den vänsterorienterade veteranpolitikern, döljer den amerikanska administrationen inte sin preferens för Flávio Bolsonaro. Han är son till den tidigare presidenten Jair Bolsonaro, som har föll i onåd och som för närvarande avtjänar ett långt fängelsestraff efter att ha dömts för att ha försökt omkullkasta valresultatet 2022.

Lula har svarat på USA:s påtryckningar – som bland annat omfattat tullar, hot om sanktioner och indragna visum – genom att göra suveränitet till ett centralt tema i sin valkampanj. Han hävdar att Brasiliens politiska framtid måste bestämmas av brasilianare, snarare än av vad han betraktar som en oberäknelig främmande makt.

Lulas språk har varit kompromisslöst och ofta färgstarkt. Vid ett kampanjmöte utanför huvudstaden Brasília den 16 september förklarade Lula att Brasilien inte skulle tolerera politiker som ”på dagen visar upp den nationella flaggan och på natten går ner på alla fyra för USA”.

Han har fördömt medlemmar av Bolsonaro-familjen som förrädare som konspirerar mot nationens intressen för att uppnå personlig vinning. Denna retorik har bidragit till Lulas lilla men stabila försprång i de flesta opinionsmätningar.

Det bakomliggande argumentet går dock längre tillbaka än den nuvarande konfrontationen med Washington – och är också äldre än Lula själv, som skulle sväras in vid 81 års ålder om han vinner i valet. Nationalism kan i dag vara ”den radikala högerns övergripande begrepp”, som en forskare inom extremism har uttryckt det, men i Brasilien har nationalism aldrig enbart tillhört reaktionära krafter.

Två konkurrerande synsätt på nationen

Som jag rapporterar i min nya bok, Claiming the Nation, tävlade brasilianska politiska rörelser, både till vänster och höger, under hela 1900-talet om att göra anspråk på den nationalistiska rollen. I detta sammanhang debatterade de vem som var bäst lämpad att se till att nationen förverkligade sin extraordinära naturliga potential, samtidigt som de gav mycket olika betydelser åt begrepp som suveränitet och nationellt intresse.

En av dessa politiska traditioner – som i bred bemärkelse kan beskrivas som progressiv nationalism – såg nationell suveränitet som förmågan att själv bestämma över Brasiliens ekonomiska och politiska utveckling. Enligt dess förespråkare kunde ett land inte vara fullt självständigt så länge dess resurser och institutioner i alltför hög grad var beroende av beslut som fattades någon annanstans.

En mer konservativ och motsatt form av nationalism växte fram efter andra världskriget som en reaktion på Brasiliens första period av folkligt förankrade demokratiska politik. Den beskrev Brasiliens misslyckanden mindre som en följd av utländskt beroende och mer som ett resultat av landets egen populistiska politiska klass. Denna tradition såg den progressiva nationalismen som en rörelse som använde löften om reformer och demagogiska utfall mot syndabockar utomlands för att avleda uppmärksamheten från sin egen korruption och ansvarslöshet.

Dessa två nationalistiska traditioner gav radikalt olika förklaringar till Brasiliens problem och förespråkade olika politiska lösningar.

Även om Lulas nuvarande betoning på suveränitet tillhör den progressiva traditionen bör de inte förväxlas med antiamerikanism. Brasilianska progressiva nationalister har historiskt strävat efter större handlingsutrymme i det internationella systemet just därför att de har sett nationell självständighet som beroende av förmågan att agera i världen utan att underordna sig någon enskild makt.

I den andan har Brasilien utvecklat relationer över ideologiska skiljelinjer samtidigt som landet har försökt få en större röst i utformningen av den internationella ordningen. Dess försök att hävda en sådan roll – exempelvis genom att eftersträva en permanent plats i FN:s säkerhetsråd eller genom att erbjuda sig att medla i till synes olösliga geopolitiska konflikter – har ofta avfärdats som naiva eller missriktade. Som en kommentator har uttryckt det: ”Att agera som om Brasilien kunde utöva global makt jämförbar med Kinas, eller ens Indiens, är ren dårskap.”

Sådana avfärdanden bortser dock från de utrikespolitiska ambitionerna hos en stor och komplex nation som historiskt har strävat efter en betydelsefull global roll. Suveränitet är i denna tolkning mindre ett krav på tillbakadragande än ett anspråk på politiskt handlingsutrymme.

Bolsonaro-reaktionen

Flávio Bolsonaro kritiserar däremot Brasiliens demokratiska institutioner – i synnerhet Högsta domstolen och valsystemet – som hinder för att återställa landets politiska ordning.

Ur detta perspektiv är en närmare relation med USA fullt förenlig med nationell förnyelse. Om suveränitet för Lula innebär att försvara Brasiliens frihet att själv välja sin väg i världen, innebär den för bolsonarister att återta Brasilien från de inhemska krafter som han och hans anhängare anser ligga bakom landets tillbakagång.

Flávio Bolsonaros främsta måltavla är det rättsväsende som har åtalat och till slut fängslat hans far. Hans löfte att frige Jair Bolsonaro framställs inte som ett avståndstagande från rättsstatsprincipen, utan som en del av ett bredare löfte om att reformera institutioner som enligt hans beskrivning har överskridit sina befogenheter.

Ironin är att en valseger för Flávio Bolsonaro, trots hans nationalistiska framtoning, skulle stärka den gränsöverskridande radikalhöger som många kritiker anser att Trump personifierar, och därmed öka räckvidden för ett politiskt projekt som är djupt fientligt till folklig suveränitet utomlands.

Brasília via New York

I sitt FN-tal hävdade Lula att mäktiga länder inte kan diktera politiska beslut åt svagare länder. Budskapet kom bara några veckor efter att en läckt konfidentiell rapport från Brasiliens nationella underrättelsetjänst beskrev USA:s påtryckningskampanj som att den hade nått en ”kritisk” nivå.

Rapporten, som delats med justitieministeriet och den högsta valdomstolen, Brasiliens högsta instans i valfrågor, visar enligt texten att utländsk påverkan för första gången på årtionden har blivit tillräckligt allvarlig för att uppmärksammas av de institutioner som har till uppgift att skydda Brasiliens politiska och valsystem.

FN var en perfekt scen för Lula eftersom den ger Brasilien möjlighet att åter betona principerna för landets självständiga utrikespolitik utan att signalera ett tillbakadragande från internationellt engagemang.

Detta suveränitetsargument har gett politiska utdelningar på hemmaplan. Men valkampanjen har i allt högre grad dragits mot en annan grundläggande skiljelinje i brasiliansk politik: korruption. Krisen kring Banco Master, ett kollapsat finansinstitut vars ägare står i centrum för en omfattande utredning om bedrägeri, penningtvätt och politiskt inflytande, har fört frågan till kampanjens centrum.

Ironiskt nog är Lula inte direkt inblandad i skandalen, medan Flávio Bolsonaro i hög grad är det, men det är ändå den sittande presidenten som tycks få betala ett politiskt pris för en av de största finansskandalerna i Brasiliens historia. Ju mer valkampanjen skiftar fokus från suveränitet till korruption, desto mer utsatt blir Lula.

Lula får inte heller det traditionella uppsving i opinionsmätningarna som sittande regeringar historiskt har fått sent i valkampanjer. Trots relativt stark sysselsättningstillväxt och låg inflation under Lulas tredje mandatperiod har levnadskostnaderna varit en central valfråga som har plågat presidenten. Ekonomin kan vara på väg att bromsa in vid exakt fel tidpunkt för Lulas valmöjligheter.

Säkerhet är ytterligare en viktig fråga som gynnar utmanaren, som har lovat en strategi inspirerad av El Salvadors president Nayib Bukele.

Inför valet: de tydliga skiljelinjerna

I generationer har brasilianska politiker tvistat om huruvida landets problem bäst förklaras av krafter utanför landets gränser eller av misslyckanden inom landet. Washington har knappast varit en neutral åskådare.

Under stora delar av 1900-talet ingrep Washington ofta i det tysta för att påverka vilka politiska alternativ som stod till buds för brasilianska regeringar, framför allt genom sitt stöd till kuppen 1964.

Det unika med detta val är däremot att USA så öppet och i realtid tar ställning genom fientliga politiska åtgärder som är utformade för att påverka balansen i landets politiska debatt. Suveränitet, som tidigare åberopades i debatter om utveckling, ekonomiskt beroende och Brasiliens plats i den internationella ordningen, har blivit en omedelbar fråga om faktisk politisk makt.

Flávio Bolsonaro avvisar inte nationell suveränitet. I stället lokaliserar han hoten mot denna suveränitet främst inom Brasilien, i institutioner och politiska aktörer som han anser ha hindrat hans familjs politiska agenda.

Lula placerar mycket tydligt hotet någon annanstans och betonar förmågan att stå emot en främmande makts otillbörliga användning av påtryckningsmedel. De representerar konkurrerande svar på den äldre frågan om vad som krävs för att Brasilien ska förbli herre över sitt eget öde.

Den 4 oktober kommer brasilianarna att avgöra vilken förståelse av det nationella intresset som ska vägleda landet i en alltmer osäker global ordning. Frågan är om Brasiliens suveränitet innebär att landet själv väljer sin väg – eller accepterar en väg som åtminstone delvis har stakats ut någon annanstans.

Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation och går att läsa på engelska här. Den är översatt till svenska med hjälp av Chat GPT och Tidningen Global.

Andre Pagliarini, är biträdande professor vid History and International Studies, Louisiana State University i USA