När Europa rustar upp militärt måste också de politiska konsekvenserna adresseras – inte minst i ljuset av att högerpopulistiska partier kan komma till makten i flera stora länder. EU och Europa måste ha en politisk plan men regeringarna skjuter frågorna framför sig.
Förstärkt av den oro som väcktes av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har den andra Trumpadministrationens nyckfulla och oförutsägbara agerande gjort behovet av europeisk säkerhetsautonomi uppenbart. Vid flera tillfällen under det senaste året har Donald Trump antytt att han skulle kunna lämna försvarsalliansen Nato.
Washingtons senaste beslut att dra tillbaka 5 000 soldater från Tyskland, tillsammans med oron över USA:s agerande i Iran, har ytterligare förstärkt kravet på europeiskt strategiskt oberoende. Den amerikanska administrationen meddelade den planerade trupptillbakadragningen efter att den tyske förbundskanslern Friedrich Merz kritiserat Trumps äventyrliga politik i Mellanöstern.
Den europeiska upprustningen är redan i full gång. Regeringar behöver fortfarande infria sina löften om att höja försvarsbudgetarna till Natos nya mål på 5 procent av BNP. Men år 2025 spenderade Europas Nato-medlemmar och Kanada 574 miljarder amerikanska dollar (422 miljarder pund) på försvar – en ökning med nästan 20 procent jämfört med året innan. Det var den största årliga ökningen på 70 år.
Risk för större konflikter
Säkerhetsdebatten bör nu gå in i en ny fas där europeiska regeringar inser de komplexa politiska konsekvenserna av upprustningen. Dessa börjar gradvis bli tydliga. Exempel är en skarpare avvägning mellan försvarsutgifter och sociala program, samt utsikten att Tyskland inte bara får ekonomisk dominans utan även militär överlägsenhet.
Det finns också en risk att högerpopulistiska partier tar makten samtidigt som de förfogar över kraftigt utökade militära arsenaler. Sådana partier leder för närvarande opinionsmätningar i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och flera andra länder, med program som dåligt harmonierar med det långvariga europeiska säkerhetssamarbetet.
Europas militarisering bidrar dessutom till den enorma globala militära upprustningen, vilket ökar risken för större konflikter. Därtill kommer de skadliga miljöeffekterna av upprustningen och hotet om att övermilitarisering tränger undan Europas fokus på icke-militär säkerhet – ett synsätt grundat i social utveckling och konfliktförebyggande arbete.
Dessa utmaningar visar att upprustningen innebär en grundläggande förändring av den europeiska ordningen. Att helt enkelt lägga denna försvarsuppbyggnad ovanpå oreformerade EU- och Nato-strukturer riskerar att skapa nya obalanser.
EU riskerar att förlora sitt värde som fredsprojekt om unionen omvandlas till en säkerhetsunion utan en mer balanserad och heltäckande politisk uppgörelse.
Att hantera konsekvenserna
I flera europeiska länder växer oron över behovet av att förankra och begränsa framtida tysk militärmakt inom ett mer djupt integrerat EU. Kraven på en ”europeisk armé” har åter börjat höras, senast från den spanska regeringen – men fortfarande utan politisk precision.
Försvarsutgifterna ökar inte bara genom nationella regeringar utan även genom EU-instrument som innebär ett djupare kollektivt säkerhetssamarbete. Många europeiska regeringar driver mot en nordisk modell för totalförsvar, där militära och civila resurser mobiliseras gemensamt. EU:s strategi för en beredskapsunion, som introducerades 2025, syftar också till detta.
Sådana överväganden visar att ett säkerhetsinriktat Europa måste vila på en kontinentomfattande politisk debatt och mekanismer för ansvarsutkrävande. När medborgare uppmanas att mobilisera kring ett heltäckande försvar behöver de också få större inflytande över säkerhetspolitiken. De behöver få en röst i de avvägningar som ökade försvarsutgifter kräver och i frågor som hur Tysklands framväxande militära dominans ska hanteras.
Kan göda illiberalism
Men upprustningen genomförs för närvarande på ett sätt som förstärker de otransparenta och krisdrivna dragen i EU:s beslutsfattande – drag som har gött illiberala populistiska partier. Europa kommer att få svårt att legitimera sin säkerhetspolitiska omsvängning utan att åter vitalisera sitt gemensamma politiska system på ett sätt som ger starkare och mer aktivt samhälleligt inflytande.
Europeiska makter försöker nu agera mer självsäkert för att försvara sina omedelbara geopolitiska intressen. Samtidigt försöker de undvika att helt överge den liberala världsordningens principer om regelbaserat samarbete och öppenhet.
Men de har svårt att ge denna kombination ett tydligt och precist innehåll. Europeiska regeringar har ännu inte gemensamt definierat en ståndpunkt kring hur långt den europeiska upprustningen ska användas för att projicera hårdare makt utåt, utöver att avskräcka aggression mot europeiskt territorium.
Europeiska säkerhetsinsatser och konfliktförebyggande uppdrag i andra delar av världen har minskat under senare år. Tillbakadragandet av EU:s militära styrkor från Sahelregionen i Afrika är kanske det tydligaste exemplet. Det är oklart om den nuvarande säkerhetspolitiska omsvängningen syftar till att vända denna trend eller att fortsätta i samma riktning.
Förändrar maktbalansen
Upprustningen väcker också frågor om den organisatoriska strukturen för den europeiska ordningen. Säkerhetsdynamiken förändrar maktbalanserna och relationerna mellan olika regionala organ. Den drar till exempel tillbaka Storbritannien in i europeiska angelägenheter och ger upphov till diskussioner om nya, flexibla alliansformer över kontinenten.
Det är hög tid att stärka Europas ansvarsfördelning och samordning inom Nato. Men alliansen kommer sannolikt inte att räcka som strukturell grundprincip för säkerhetsautonomi efter Trump. Andra format kommer att behövas för att möjliggöra större tematisk och geografisk flexibilitet.
Diskussioner om försvars- och säkerhetsfrågor fördes vid Europeiska politiska gemenskapens toppmöte i Armenien den 4 maj. Där deltog inte bara EU:s medlemsstater utan även Storbritannien och andra europeiska länder utanför EU. Nya europeiska koalitionsinitiativ kring Ukrainas säkerhet och sjöfarten i Hormuzsundet kan vara ett tecken på en utveckling mot funktionella och skiftande grupperingar av stater.
Konsekvenserna av upprustning
Säkerhetsdebatterna sammanfaller inte på ett enkelt sätt med EU:s ekonomiska och regulatoriska område – och detta öppnar för reflektion kring innovativa format. Den brittiska regeringen, som står utanför EU:s säkerhetsplaner, behöver särskilt vara redo med proaktiva idéer som bidrar till en strukturell omordning, långt bortom förhandlingarna om den nuvarande återställningen av relationerna mellan EU och Storbritannien.
När EU slutför sin nya säkerhetsstrategi och Storbritannien går vidare med genomförandet av sin strategiska försvarsöversyn behöver europeiska regeringar ta itu med de politiska konsekvenserna av upprustningen. Dessa innebär svårare och mer strukturella utmaningar än att bara höja försvarsbudgetarna – men för närvarande skjuter regeringarna dem framför sig.
Tills dessa utmaningar har lösts kommer Europas upprustning att vila på skakiga grunder och skapa många problem i sitt spår.
Richard Youngs är professor i International and European Politics vid University of Warwick
Texten är publicerad på The Conversation och går att läsa på engelska här. Artikeln är översatt till svenska av Tidningen Global med hjälp av Chat GPT.
