Najwa Alimi: ”Kvinnor i Afghanistan förtjänar verklig handling”

Redan 2019 tilldelades Najwa Alimi den svenska regeringens internationella pris för mänskliga rättigheter, Per Anger-priset. Två år senare var det till Sverige hon plötsligt en dag tvingades fly. Talibanerna som styrde Afghanistan mellan 1996 och 2001 försvann aldrig helt. Men 2021, när USA plötsligt drog in sina trupper från landet, kunde talibanerna avancera mot huvudstaden Kabul snabbt och Najwa Alimis liv skulle förändras i ett slag. 

Hon hade redan tidigare behövt kämpa hårt för att komma till den plats hon då befann sig på: En journalist som bevakade såväl kvinnofrågor som den konfliktzon som Afghanistan var, där självmordsbombningar och andra former av attacker tillhörde vardagen. 

– Jag och två vänner drömde redan när vi gick i skolan om en framtid inom media. Och ju mer jag jag såg diskrimineringen mot kvinnor i samhället desto mer ville jag bli journalist, att ja, journalism kan vara sättet jag kan bidra till förändring i samhället och i min familj. 

Det här var innan talibanerna var vid makten men det afghanska samhället var till stora delar traditionellt eller konservativt då med, var det ett svårt val att göra och vilka reaktioner mötte du från din familj?

– Ja, det var väldigt svårt. Afghanistan var och är fortfarande ett konservativ samhälle och det var inte lätt för mig i början. Min familj och mina släktingar accepterade inte att jag arbetade som journalist och accepterade inte att jag gjorde ett eget val. Så jag fick kämpa både med samhället och med min familj. 

– Många av mina kusiner fick inte ha någon kontakt med mig eftersom jag jobbade inom media, de menade att media inte är en bra plats för en duktig flicka. En duktig flicka i Afghanistan är en som accepterar allt från sin familj eller släktingar. Men jag var en dålig flicka som inte accepterade, och jag betalade ett högt pris för att bli journalist. 

Kunde de se det från din sida, att det kanske var en bra idé att inte vara en duktig flicka?

– Ja på ett sätt, för jag arbetar ju som journalist. Samtidigt som jag jobbade som journalist hade jag ett bokkafé för kvinnor och för unga med kulturella aktiviteter. Då försökte jag ha en del kontakt med mina kusiner, och lyckades med det.

– Jag flyttade till Kabul för att vidareutbilda mig 2017. Mitt första officiella jobb där var på tv. Min familj accepterade kanalen Zan TV för den är bara för kvinnor och det är bara kvinnor som jobbar där, så då började de acceptera att jag jobbade inom media. 

– På Zan TV började jag som allmän reporter men jag fokuserade framför allt på kvinnofrågor, mänskliga rättigheter och barn. Frågor som var och fortfarande är tabu i det afghanska samhället. Samtidigt var jag en reporter som bevakade nyhetshändelser som när det skedde bombningar eller explosioner. 

Så du bevakade svåra frågor, både frågor som var tabubelagda och konfliktrapportering som en krigskorrespondent? Hur var det?

– Jag behövde dölja det från min familj för de ville inte att jag skulle bevaka de frågorna eller bege mig till platser där det skett en explosion.

– Vid ett tillfälle skedde det två explosioner. Efter den första explosionen tog sig flera journalister till platsen, jag var där för att bevaka händelsen. Och då skedde den andra explosionen, nära reportrarna. Jag var på plats, filmade och gjorde de intervjuer jag behövde och åkte därifrån. Men folk på platsen trodde att jag kunde vara en av dem som dödades under den andra explosionen. De publicerade mitt foto på sociala medier och skrev att Najwa Alimi var en av de dödade. Så fick min mamma reda på att jag också bevakade explosioner och den typen av händelser.

Hur reagereade hon då, hon måste ha varit lycklig över att du levde?

– Ja det var hon men hon ville inte att jag skulle fortsätta bevaka sådana händelser. Och även när jag jobbar med kvinnofrågor undrade min pappa varför jag måste bevaka frågor som är tabubelagda. ”Varför bevakar du inte normala saker, du behöver inte ägna dig åt frågor som är tabu i vårt samhälle”. Jag var bara tyst och lyssnade och sedan åkte jag tillbaka till redaktionen nästa dag och gjorde samma jobb som jag ville göra, det var viktigt för mig att fortsätta jobba som journalist.

Hur ser villkoren för journalistiken ut i Afghanistan i dag och i synnerhet för kvinnor inom journalistik?

– Läget för journalister i Afghanistan är extremt svårt. Sedan talibanerna tog makten har de stängt ner många medier, och många journalister har förlorat sina jobb, särskilt kvinnor. Många medier fortsätter men de jobbar under talibanernas kontroll och kan inte publicera något kritiskt mot talibanerna. Om de gör det riskerar de fängelse eller nedstängning. 

– Men för kvinnorna är det ännu svårare, många får inte längre arbeta och försöker skriva något från hemmet eller hitta något jobb inom internationell media. 

– Men det finns också kvinnor som arbetar i städer som Kabul, eller i provinser som Mazar eller Herat. De får inte själva intervjua talibaner så om de ska rapportera om någon regeringsfråga måste de skicka en manlig kollega att göra intervjun och sedan få svaret från honom. 

– Vid ett tillfälle var det en kvinnlig journalist som ställde en fråga under en presskonferens och de stängde av ljudet från sändningen, efter hennes fråga hördes svaret. För att en kvinnas röst under talibanstyret är haram, förbjudet. 

Du tvingades lämna Afghanistan redan i augusti 2021. Var det något du var beredd på? Kan du ta oss tillbaka till den tiden, även om det måste vara smärtsamt att tänka på?

– Ja, det är fortfarande smärtsamt att tänka på och prata om. Om bara några dagar har det gått fem år sedan Afghanistan föll till talibanerna. Än i dag är det fortfarande en chock för mig, ett trauma. Jag hade aldrig planerat att lämna mitt land. När jag kom till Sverige 2019 för Per Anger-priset visste jag att situationen i Afghanistan blev allt sämre. Men jag trodde aldrig att landet skulle falla på bara några timmar eller några få dagar.

Det var en chock även här i Sverige när vi såg vad som hände…

– Jag kunde verkligen inte tro att Afghanistan skulle falla så snabbt. Den dagen satt jag på kontoret. Jag hade precis avslutat min första direktsändning till London när en kollega kom in och sade ”Talibanerna har kommit in i Kabul.” Jag kunde inte förstå att det var sant. Nu när jag pratar om det blir jag fortfarande känslosam. Det är inte lätt för mig. Jag hade byggt upp hela mitt liv i Afghanistan. Och på bara några timmar förlorade jag allt.

Du hade kämpat så hårt för att bli journalist och bygga upp din karriär. Och sedan hände det här.

– Ja. Plötsligt var jag tvungen att börja om från noll. Jag har egentligen inga ord som kan beskriva hur det kändes.

Men om vi går över till situationen i Afghanistan i dag – det har nu gått nästan exakt fem år sedan talibanerna tog makten över Kabul och resten av landet. Hur skulle du beskriva situationen för kvinnor och flickor, och för afghaner i allmänhet, i Afghanistan i dag?

– Läget för kvinnor, och för alla i Afghanistan, är ett liv utan frihet. Jag har många vänner i olika åldrar i Afghanistan och varje gång jag pratar med dem säger de ”vi känner oss bortglömda av det internationella samfundet, det känns som vi lever i ett fängelse”. 

– Kvinnor får inte läsa på universitetet, utbildning för förbjudet för kvinnor, de får inte arbeta, inte gå på en fest, inte gå på kulturella aktiviteter, ingen sport, ingenting. De får inte ens skratta eller resa.

– Även männen måste följa talibanernas regler, klä sig som talibanerna vill, får inte använda smarta telefoner på kontoret. Det drabbar inte bara kvinnor utan män också så som vi såg i demonstrationen i Herat.

Ja kan vi prata om den, det var i juni i Herat som talibanerna började gripa kvinnor för vad de menade var brott mot klädkoder, och därefter hölls det en demonstration till stöd för de gripna kvinnorna och för kvinnors rättigheter, vad var det som hände då?

– Det vi kunde se på nyheterna var bara en liten del, enligt lokala vittnesmål sköt talibanerna rakt in i folkmassan under protesten. Det har rapporterats att flera människor dödades eller försvann. Och det är svårt att veta exakt vad som hände eftersom det inte finns någon oberoende journalist eller mediebolag som har kunnat ge en faktisk siffra över antalet döda eller försvunna. 

Vad betyder det att människor fortfarande vågar protestera?

– Jag anser att demonstrationen är viktig i det här läget i Afghanistan. Det innebär att de inte vill acceptera talibanerna eller deras politik 

Nu står landet inför en stor hungerkris, många är undernärda och lever i matosäkerhet. Hur bör det internationella samfundet agera i det läget?

– Det är svårt att svara på. Å ena sidan behöver det internationella samfundet hjälpa, å andra sidan vill talibanerna kontrollera alla pengar i landet. Men det finns fortfarande internationella organisationer som är verksamma i landet som kan hjälpa människor. 

Tidigare i år publicerade talibanerna en ny lag, dekret 18 som innebär ytterligare hinder för kvinnor att begära skilsmässa och mest kontroversiellt att man gjorde det möjligt även i lagen att gifta bort barn.

– Barnäktenskap har varit tradition i vissa delar av Afghanistan men under talibanerna har barnäktenskap och tvångsäktenskap blivit mer utbrett. Ofta finns det ekonomiska skäl bakom ett barnäktenskap. Men talibanerna försöker inte ens lösa problemet utan enligt talibanernas ideologi är det ok att barn gifts bort vid nio års ålder. 

Hur reagerar afghaner i gemen på det?

– Afghanistan är ett traditionellt land, men det är viktigt att komma ihåg att många av de välutbildade har lämnat landet. Och det är skillnad mellan stad och landsbygd. Att skolan är förbjuden för flickor över en viss ålder, gör att många människor bara accepterar det, för att överleva. 

Någon månad efter att talibanerna tagit makten stängdes skolorna för flickor, då sade man att det var av säkerhetsskäl. Sedan öppnade skolorna igen för flickor våren 2022 men bara upp till en viss ålder. Var det hela tiden talibanernas mål att stänga skolan för flickor?

– Det var hela tiden talibanernas plan. Jag vet hur talibanernas ideologi ser ut och den tillåter inte kvinnor att vara utbildade utan kvinnor ska bara vara i hemmet. Och samma dag som de intog Kabul stängde de ministeriet för kvinnofrågor, sedan började de stänga skolor och universitet. Nu får kvinnor inte gå till gym eller skönhetssalonger, får inte klä sig i färgglada kläder, får inte skratta. Kvinnor får bara arbeta i vissa internationella organisationer, eller som skollärare, och små företag som de kan skötta från hemmet, och även då finns det många begränsningar som talibanerna kontrollerar.

I juni hölls samtal mellan representanter från talibanerna och EU i Bryssel, varför är sådana samtal så kontroversiella och riskfyllda?

– Jag blev chockad när jag hörde att Sverige, EU, men särskilt Sverige, skulle möta talibanerna. Jag vet att regeringarna säger att det var ”tekniska samtal” men varje möte med talibanerna bidrar till att normalisera dem och göra dem mer accepterade av det internationella samfundet. Det är farligt. Jag är orolig för de människor som den svenska eller andra regeringar vill skicka tillbaka till Afghanistan, det är inte ett säkert land. Det var en stor besvikelse för mig att de samtalen hölls. 

– Varje möte eller diskussion med talibanerna är som att hålla möte med Daesh (IS reds anmärkning). Det är ingen skillnad. De är likadana, det är bara deras flaggor som har olika färger.  

Tidigare i år skrev du en artikel om hur kvinnor i Afghanistan fortsätter att protestera, kan du beskriva hur det motståndet ser ut?

– Kvinnor i Afghanistan fortsätter att protestera dagligen, på olika sätt. Många läser kurser på nätet, även fast de har det svårt ekonomiskt, många målar eller skapar konst. De använder kulturen för att göra motstånd. Vissa sjunger och spelar in sig själv med ansiktet täckt och publicerar det på sociala medier, de klär sig afghanska traditionella kläder och delar på sociala medier. De hittar olika sätt att göra motstånd på. För att fortsätta, för att få en bättre framtid. 

Finns det något sätt som folk i Sverige kan stötta kvinnor och flickor elller afghaner i gemen på?

– Jag är inte förvånad över hur talibanerna agerar. Det jag är förvånad över är hur det internationella samfundet har agerat. Jag känner till talibanernas politik, och jag känner till hur de agerar, att de dödar folk i skolor, på gatan, på universitetet. De ändrar sig aldrig. Jag är så ledsen att 2026 är flickor förbjudna från att gå i skolan i Afghanistan.

– Det internationella samfundet måste agera för afghaner och afghanska kvinnor behöver juridisk handling, glöm inte bort dem, de behöver organisering, att folk fortsätter tala om dem, och fortsätter pressa talibanerna. Skapa stipendier för afghanska kvinnor. 

– Sedan är det viktigt för det internationella samfundet att erkänna att det råder könsapartheid i Afghanistan. Kvinnor i Afghanistan förtjänar mer än sympati – de förtjänar verklig handling, de förtjänar verklig hjälp.