Demokratirörelse utmanar maktstrukturer i Serbien

Detta är den andra delen av intervjun om den serbiska proteströrelsen med Vladan Lausvic. Du kan läsa den första delen här. 

Demokratirörelsen i Serbien har gett ringar på vattnet på flera plan, inte bara politisk förändring utan den bidrar också till en större förändring i samhället?

– Precis och det här är väldigt viktigt när det kommer just till Serbien eftersom vi talar om ett samhälle som har en sorts röd tråd genom sin moderna historia – tanken att det behövs en stark ledare som ska fixa alla problem, som ska ställa till rätta, som ska ordna jobb, resurser, utbildning och så vidare. 

– En annan röd tråd när det kommer till Serbien är att det finns också ett uttryck – mer från socialistiska Jugoslaviens period – om att staten ska lösa det. Men det håller på att ändras, de här två åren har resulterat i väldigt stora förändringar skulle jag vilja säga. 

Att människor känner att de själva har agens och möjlighet att påverka?

– Absolut och det är viktigt att känna till också att den här proteströrelsen inte är helt ny eftersom den bygger på idéer och erfarenheter från Otnop, 1990-talets proteströrelse i Serbien, som också blev en inspiration för protesterna i Ukraina, Belarus och Georgien. Otnop betyder motstånd på serbiska, och de utbildade och inspirerade demokratiaktivister i andra länder. I min bok kommer jag att skriva om hur proteströrelsen i Serbien också slutade med Majdanrevolutionen i Kiev i Ukraina 2014. 

Vill du säga något mer på det temat? 

– Ja, kan bara lägga till då att det finns vissa skillnader mellan den nuvarande proteströrelsen

och den gamla från 1990-talet. En av de mest centrala skillnaderna, jag kommer förstås att nämna fler i boken, är att den gamla proteströrelsen mycket handlade om att förena ett antal oppositionella politiska partier för att på det sättet vinna valet och få bort Slobodan Milošević och diktaturen från makten.

– Den nya proteströrelsen vill till en stor del inte samarbeta med oppositionella politiska partier. De tror istället att de kan få bort det auktoritära styret på egen hand. De tror på att de kan göra det genom decentraliserad demokrati i form av till exempel medborgarlistor i samband med val på lokal nivå, och uppmuntrar människor att träffas en gång i veckan för att diskutera politiska frågor.

Det finns både fördelar och nackdelar med det – å ena sidan så sugs man inte upp och avradikaliseras i partiet men å andra sidan kan det vara svårare att få igenom politiska förändringar. Vad tänker du om det eller vad ser du hittills? 

– Proteströrelsen saknar inte personer som är tillräckligt kompetenta, smarta och kunniga för att komma in i parlamentet och genomföra beslut, förändringar och reformer. Den här tanken om mer decentraliserad demokrati genom medborgarförsamlingar och medborgarförslag är väldigt ny i Serbiens politiska historia och kontext. Det betyder att det tar tid. Nackdelen är att de inte har tiden på sin sida just nu i alla fall. För det kräver tid och resurser att utbilda människor i att praktisera demokrati i vardagen. 

– Det är inte lätt att göra det i ett land där regimen till exempel inte förbjuder sociala medier som Facebook, men där regimens parti SNS [Serbiens progressiva parti, reds anm.] och president Aleksandar Vučić som företrädare dominerar de sociala medierna genom att pumpa ut så mycket information dagligen så att om du öppnar din mobil i Serbien och går in på Facebook så är chansen mycket större att du kommer i kontakt med regimens budskap och innehåll än de som tillhör oppositionen eller proteströrelsen. 

Du pratar nu om regimen, inte om regeringen. Är det för att du inte anser att landet fungerar som en demokrati eller hur ser du på det? 

– Många analytiker använder just begreppet regim när de skriver om Serbien eftersom även om det finns en regering och ett parlament så finns det ändå en starkare struktur bakom det. Partiet SNS har omkring 700 000 medlemmar – i ett land med ungefär 6,6 miljoner invånare. De har så pass många medlemmar eftersom många har gått med i partiet i tron eller tanken att de ska få jobb, mer pengar, privilegier, bidrag eller förmåner och så vidare genom att göra det.

– Det har gjort att partiet till och med har attraherat politiker från andra partier. Det finns ett begrepp i modern serbiska som heter preletač, vilket kan översättas till överflygare, att du flyger över från ett parti till ett annat. Det är därför jag använder begreppet regim. De senaste valen i Serbien har av olika institut och valobservatörer i praktiken blivit förklarade som antingen väldigt bristande eller i praktiken som odemokratiska. Ett exempel är att SNS och regimen använder sig av ett callcenter där anställda ringer folk och talar om för dem att om du röstar på SNS så får du pengar.

– En annan metod de har använt sig av är att inför varje nationellt val i Serbien så kommer det bussar till den del av Bosnien där jag växte upp som barn, som kallas för Serbiska republiken, för att köra dem till vallokaler i Serbien så att de kan rösta på SNS. 

Fast de inte är serbiska medborgare – hur går det till?

– I många fall är de formellt serbiska medborgare. De har skaffat sig pass på olika sätt och vis, ofta på ett korrumperat sätt. Det handlar i många fall om personer som har affärsverksamhet i Serbien. Men det handlar också om personer som inte alls är medborgare, som i praktiken bussas till Serbien för att rösta på SNS och Vučić. 

– Nyligen kom två rapporter från den oppositionella kanalen N1 som visade att folk fick betalt för att delta i ett politiskt möte med SNS. Reportrarna kunde spela in att väldigt många personer som är med på de här politiska mötena som är till stöd för regimen är betalda.

De kunde alltså dokumentera det och också ha väldigt tydliga bevis på att det kan gå till så? Vilka reaktioner har det fått?

– För många i Serbien blev det en chock. För oppositionen och proteströrelsen blir det här ett till exempel, ett till bevis, på att de bor i ett korrumperat samhälle där demokratin är en fasad. Men saken är den att korruptionen i Serbien är så pass öppen och vardaglig, som en del av systemet. Det betyder att många i Serbien inte längre bryr sig så mycket om det. Det har blivit så pass normaliserat. Att även de som går med på de här politiska mötena för SNS och Vučić, de är medvetna om det. Men de tar pengarna ändå. 

Lite grann som att det är ändå så här det ser ut kan jag lika gärna få betalt i alla fall, lite uppgivet?

– Det är den dystra verkligheten. 

Förra året tvingades premiärministern i Serbien att avgå som en följd av protesterna. Kan du berätta om hur han tvingades avgå och om vilken roll premiärministern har i regeringen, eller regimen, i dag? 

– För att förklara det så måste jag först säga att Serbiens konstitutionella system inte fungerar som det ska. Enligt Serbiens konstitution så har presidenten en mer ceremoniell funktion, ungefär som kungen här. Men tänk dig en situation där till exempel Sveriges statsminister frågar kungen någonting varje vecka, att vi som medborgare skriver till kungen att sjukhuset i vår kommun inte fungerar, att vi inte fått ut våra löner, eller vad tycker kungen om hur matförsörjningen och jordbruket ska skötas? Det är så det fungerar i Serbien. 

– PresidentenVučić har formellt sett en ceremoniell befogenhet eller funktion, men i praktiken är det han som styr landet. Så det som har hänt i Serbien är att trots att premiärministern ska vara den som styr så är ministrarna i Serbien mer eller mindre som marionetter till Vučić. Det betyder i sin tur att Serbien inte har fungerande institutioner som exempelvis offentlighetsprincipen, eller vad gäller maktdelningen mellan den beslutsfattande makten och den institutionella verksamheten. Det innebär att det är väldigt mycket så kallat ministerstyre i Serbien och att innan ministern ska ta något beslut, i alla fall om det gäller något större eller allvarligt beslut, måste de alltid fråga Vučić om lov, och om vad han tycker om saken.

Det är intressant att du klargör det för under intervjun har du framförallt pratat om Vučić, inte så mycket om premiärministern, men då förstår vi varför det är så. 

– Precis, och bara för att besvara den tidigare frågan var en anledning till att premiärministern avgick mer som en teater. Det var ett sätt för regimen att visa, ”okej, ni i proteströrelsen, vi lyssnar på er, vi tar era klagomål och er kritik på allvar, så vi sparkar premiärministern”, och sparkade också ett antal andra ministrar. Men proteströrelsen och många medborgare i Serbien blev inte övertygade av det.

– De genomskådade och fattade att regimen i praktiken driver med dem.

Som ett spel för gallerierna?

Ja, exakt.

Nu har Vučić bjudit in till möte med de andra partierna för samtal för att diskutera protesterna bland annat. Vad kan man säga om dem och vilken betydelse kan sådana samtal spela om någon? 

– Ja, det finns ett antal anledningar att han sammankallar det mötet. Här vill jag först betona att i Serbien finns det ett antal politiska partier som påminner mer om politiska partier i Sverige som historiskt sett har varit mer drivna av klassfrågor, till exempel mer vänsterorienterade politiska partirörelser. 

– Vučić vet om att hans motståndare är medvetna om att även deras framtid står på spel beroende på hur protesterna utvecklas. Även oppositionella politiker och partier i Serbien som är emot Vučić är medvetna om att det inte är säkert att de behåller sina platser i parlamentet om det här experimentet med mer direkt och decentraliserad demokrati blir mer framgångsrik och lyckas i slutändan.

– Sedan finns det också en annan aspekt i det hela och det är att det är viktigt att förstå att oppositionen i Serbien har varit och fortfarande är väldigt splittrad. Jag betonar också i min bok att delar av den serbiska politiska oppositionen på många sätt och vis är värre än SNS och Vučić när det kommer till retorik, när det kommer till konkreta politiska förslag och när det kommer till politiska ambitioner. 

– Här finns det personer som öppet säger att de är fascister eller liknande, som öppet säger att om de får makten så kommer de se till att serbiska armén åker in i Kosovo och tar över området även om det innebär krigsbrott, etniska rensningar, och även om det innebär att människor där dödas bara för att de är albaner. Det är viktigt att förstå att Vučić är medveten om att han inte direkt kontrollerar oppositionen men samtidigt är han medveten om att de fortfarande inte utgör ett tillräckligt starkt hot mot honom. Han vill ändå någonstans mellan raderna försöka komma överens med dem hur de ska hantera proteströrelsen.

– Det finns exempel där vissa personer och vissa grupper försöker också ta sig in i proteströrelsen och påverka proteströrelsens agenda. En framgång bakom proteströrelsen är att de håller sig till fyra krav. Det är att de som är ansvariga för olyckan i Novi Sad ska dömas, att konstitutionen

ska respekteras, att det ska hållas demokratiska val och att institutionerna ska vara rättvisa. Det är krav som de flesta i Serbien kan förstå. Proteströrelsen har inte något program på 80 sidor med 150 punkter, utan de håller det väldigt så att säga ”keep it stupid and simple”. Men det finns personer som försöker ta sig in i protesterna och föra en annan agenda som Kosovo, Nato-bombningarna eller jordbruksfrågor till exempel. 

Hur förhåller sig proteströrelsen till sådana infiltrationsförsök – hur har de hanterat det? 

– Jag skulle säga att proteströrelsen överlag med vissa undantag har hanterat sin ursprungliga tanke och organisering på ett bra sätt. Om du kommer till en protest och tar upp ett politiskt partis flagga kommer du direkt att bli avvisad. Inte med våld, men de kommer se till att du lämnar protesten. 

– De har gjort ett antal misstag också. De är inte perfekta. Men överlag och i princip så ser de till att protesterna inte innehåller budskap, symboler, flaggor och annat som kan kopplas till politiska partier eller andra mer partipolitiska nätverk. Men absolut att det förekommer olika typer av infiltrationsförsök. Det finns en historia av fotbollshuliganism i Serbien, fotbollsvåld kopplat till politik. Precis som den gamla regimen under Milošević använde sig av fotbollshuliganer och mer fanatiska fotbollssupporter så gör dagens regim under Vučić i praktiken detsamma. 

Detta är den andra delen i en längre intervju med Vladan Lausevic. Missa inte den tredje och sista delen som kommer att publiceras under de kommande veckorna.