LEDARE | Jag sover en aning illa denna marsnatt och framåt morgonkulan slår jag på radion och hör ett reportage om våldet i Kongo Kinshasa, hotet från Rwanda och den tilltagande efterfrågan på de mineraler som finns där och som ska räcka till såväl omställning som krig. Ja, framförallt det sistnämnda, förstås.
Det är så den världsordning ser ut som vi vill rädda, tänker jag. En världsordning som allt sedan 1500-talet är en av överheten fastställd hierarki som gynnar somliga länder på andras bekostnad och en mer adekvat benämning vore ”världs-o-ordning”.
Barnarbete, vidriga arbetsförhållanden och vinster som hamnar utanför landet eller hos en rik nationell elit i de länder som – medvetet eller omedvetet – anses mindre värda, kompletteras nu med alltmer illegal utvinning när den militärindustri som, så att säga, skär guld med täljkniv, skriker efter metaller, när den legala vägen inte är snabb nog.
Det är så den världsordning som vi nu vill rädda ser ut. Det är så den har sett ut allt sedan man hittade silver i ”Det rika berget” i Potosi i Bolivia, i mitten av 1500-talet. Ett fynd som snart gjorde Bolivia till Sydamerikas fattigaste land, samtidigt som silvret smörjde kungahusen i Europa och gjorde det möjligt att bygga militära stormakter som regerade på land och hav.
Som en inflammerad blindtarm till den maktordning som bildar grunden för resursfördelningen på vår vackra planet, löper den av industrin orkestrerade gröna omställningen.
Det är en överdådig livsstil och ett av reklamen styrt konsumtionsmönster som ska värnas. Ett fortsatt bilåkande, flygande och så allehanda klimatsmarta produkter som – naturligtvis – förutsätter mineraler från länder där rent vatten, fackföreningar och rätten till ett anständigt liv är långt ifrån given.
I morgontidningen (DN 3/3) läser jag sedan att Nato kanske inte existerar så länge till – kul så länge det varande får man väl säga i så fall, med den dryges överlägsna ironi – och samma bittra leende kommer över mina läppar när jag ser att den nyss så hyllade omställningsgiganten Northvolt, har en sammanlagd skuld på 88 miljarder kronor; alltså mer än fyra gånger större än vår klimat- och miljöbudget…
Kejsaren är naken, utbrast det lilla barnet och gav röst åt det alla såg, när de öppnade ögonen.
Avslutningsvis tänker jag, med ovanstående i åtanke på alla ensidiga debatter jag hört, alla självsäkra skribenter som uttryckt sig om ”den enda möjligheten” och allt hån som förekommer mot dem som vågar opponera sig mot systemets enda sanning.
Vi måste ta tillbaka det fria ordet och skapa en världsordning som rymmer alla, istället för att cementera en orättvisa som inte bara berikar de få, utan också samtidigt ödelägger vår natur.
Tvärsäkerhet föder trångsynthet. Det är det vi ser nu och det är det vi måste göra något åt.
Nu!
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
