LEDARE | Härom veckan skrev vår störste fotbollsstjärna på ett kontrakt som ger honom 3,8 miljoner kronor i veckan. Det är mycket pengar. Med en möjligen något slarvig jämförelse, motsvarar det tio årslöner på 380 000 kronor. En rad frågor infinner sig; var kommer dessa pengar ifrån? Hur kan det vara lönsamt – det är det – för en fotbollsklubb att lägga så mycket pengar på en enskild spelare? Och… är han, stjärnan, lyckligare nu?
För något som kan tyckas som en evighet sedan drog den stora privatiseringsvågen genom Sverige. Och även om den också rymde en sund reaktion på överbyråkratisering och allmän stelhet, kan man väl säga att väldigt mycket gick fel.
Järnvägen är bara ett, men å andra sidan väldigt tydligt, exempel och det vilar något barnsligt över det som pågår. Köra tåg är kul – för det ger vinst – men hålla systemet igång är besvärligt. För besvärligt rent ut av, så det låter vi någon odefinierad ”annan” göra. Underhållningsskulden är nu uppe i 79 miljarder kronor, knappt någon bemannar längre våra stationshus och då har jag inte ens nämnt den enkelspåriga Malmbanan, den pulsåder på vilken tillväxten i norr är beroende av, och problemen där.
Man undrar vem eller vilka som blivit lyckliga av det här?
Och så gick vi med i Nato och skrev under DCA-avtalet med USA, som ger Donald Trump fri tillgång till 17 militärbaser i Sverige. Vi förlorade också vår möjlighet att trovärdigt leda fredsförhandlingar och att som alliansfri stat agera balanserande i konflikter. Samtidigt har vi satt en gång en militär upprustning av det slag som vi sällan skådat tidigare. Och det är en upprustning som inte bara har konsekvenser för oss själva, utan också innebär att vi anser oss nödgade att köpa vapen av Israel och säljer JAS-plan till länder som Thailand. Allting för att öka säkerheten sägs det, med ett sätt att argumentera som för tankarna till det kalla krigets retorik.
Men har vi varit framgångsrika? Är Sverige säkrare nu? Eller är det bara vapenindustrin och dess aktieägare som är lyckligare nu?
I Skellefteå dansade miljarderna in i en, till synes aldrig sinande ström. Med Northvolt skulle inte bara Sverige ställas om, utan Europa och vi skulle slippa de förhatliga kineserna och vi skulle undgå att vara beroende av president Trump och hans nycker. Men det går inte att koka soppa på en spik, det borde alla ha lärt sig vid det här laget. Och den som tar sig tid att studera det som föregick konkursen, kan notera att inte ens tillgången till nödvändiga mineraler var säkrad. Åtminstone inte om man inte vill handla med de gruvor i länder som Kongo, där barnarbetarna sliter ont för att göra den gröna omställningen i norr möjlig. Här är det lättare att se vilka som blev lyckliga och jag tänker förstås på de chefer som hann göra sig en god vinst på att sälja sina Northvoltaktier i tid.
Jag skulle kunna fortsätta länge och det är lätt att bli alltför raljerande. Min poäng är det varken finns någon helhetssyn bakom den politik som förs, eller någon idé om vad det är för samhälle vi vill bygga.
I dagarna har regeringen lagt fram ett paket med skattesänkningar för att få fart på ekonomin. Konsumtionen måste öka, anser man och det är klart att jag vet att många hushåll har det tufft och behöver stöd, men nog är väl grundproblemet att man i länder som Sverige konsumerar och reser för mycket… Som vanligt får det nationella gå före det globala. Som vanligt är det fritt fram för den som redan har för mycket att bli ännu rikare. Och som vanligt har inte naturen och den biologiska mångfalden en chans när de kortsiktiga mänskliga behoven ska prioriteras.
Att vi måste ”ställa om” är många överens om, men det är hög tid att vi på allvar börjar prata ställa om till vad och även inkludera existentiella frågor om vad det innebär att vara människa, vilka värderingar som ska prioriterar och blir medvetna om att det handlar om en global genomgripande omställning av allt från konsumtionsmönster till hur vi fördelar de råvaror som finns på vår vackra jord.
Det borde vara självklart att en fotbollsspelare inte ska kunna tjäna 3,8 miljoner kronor i veckan. Det borde vara givet att prioritera tågen och inte bilismen i en tid när både klimat och natur är hotade. Det borde vara varje makthavares givna plikt att verka för fred, nedrustning och rättvisa. Det borde förstås vara omöjligt att göra något annat än att inkludera rättvisefrågor när vi pratar om omställning.
Tyvärr är det inte så och det är tveksamt om det kan förändras så länge vi blundar för att saker och ting hänger ihop, men vi kan åtminstone fundera en stund över om vi är lyckligare nu.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med föreläsningen Mellan oss skapas världen på Bacchi Syre i Stockholm 18 september
