När medborgarskap blir ett klassfilter

Sverige inför nya krav för medborgarskap. Regeringen beskriver det som att medborgarskapet ska få högre värde. Moderaterna menar att det är positivt med att ”det blir svårare att bli svensk”. Men denna utveckling måste förstås i ett större globalt sammanhang. Det handlar inte bara om svensk migrationspolitik, utan om en bredare trend där allt fler politiker och regeringar, ofta under press från högerpopulistiska partier, kommunicerar godtyckligt och fattar kollektivistiska och exkluderande beslut om medborgarskap, migration och gemenskap.

I modern historia har medborgarskap i demokratiska samhällen handlat bland annat om friheter, rättigheter, deltagande, lagstyre, tillhörighet och relationer mellan individen och det offentliga som staten. Medborgarskap har därför baserats på universalistiska idéer och inte på till exempel religion, etnicitet eller ”kultur” i vardaglig mening. Framför allt Sverige har varit ett av de länder som har utmärkt sig när det kommer till idéer, synsätt och praktik om att människor ska behandlas som individer med rättigheter och ansvar inför lagen.  

När medborgarskapet istället börjar kopplas hårdare till inkomst, skötsamhet, moralisk prövning, säkerhet och sociokulturell anpassning förskjuts det från att vara en demokratisk institution och rättighet till att bli som ett godtyckligt socialt och politiskt filter. Därmed handlar frågorna om medborgarskap inte bara om vem som får bli svensk. Det även om vad som händer med demokratin när medborgarskap alltmer villkoras av klass, ekonomi, kontroll och kapital. 

Den nya utvecklingen i Sverige sker samtidigt som migrerande personer, flyktingar och de som kategoriseras som låginkomsttagare möter fler hinder, restriktioner och ”murar” i samband med migration. En motsatt parallell trend är att höginkomsttagare, rikare och kapitalstarka personer i flera delar av världen får snabbare och enklare vägar till uppehållsrätt och medborgarskap. Det sker bland annat genom investeringar eller på basis sin socioekonomisk status som när det kommer till inkomst och tillgångar. 

Värde eller demokratisk rättighet?

Den 6 juni 2026 träder nya regler och krav för svenskt medborgarskap i kraft. Huvudregeln ändras från fem till åtta års hemvist i Sverige. Därtill införs nya krav på egen försörjning, kunskaper i svenska och samhällskunskap samt skärpta krav på levnadssätt. Enligt Migrationsverket innebär försörjningskravet att den sökande ska ha en inkomst som motsvarar ungefär 20 000 kronor i månaden före skatt.

Det innebär bland annat att staten bestämmer mer över människors löner och gör en viss inkomstnivå till en tröskel för full politisk tillhörighet. Just det är särskilt intressant med tanke på alla som talar om ”den svenska modellen”, där lönebildning traditionellt ska hanteras genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Den som har stabil anställning och tillräcklig inkomst får lättare att kvalificera sig. Den som arbetar deltid, är sjuk, arbetslös i perioder, har osäkra anställningar eller lever nära marginalen kommer att hållas utanför längre.

Regeringens övergripande budskap är att medborgarskapet ska få högre status. Det ska inte bara vara en administrativ handling eller ett pass, utan ett bevis på integration, ansvar och tillhörighet. På ett plan låter det rimligt eftersom medborgarskapet ger rösträtt, politisk delaktighet, skydd, rättigheter och en formell plats i den politiska gemenskapen. Men det finns en avgörande skillnad mellan att “uppvärdera” medborgarskapet och att göra det mer exkluderande. 

Att säga att medborgarskapet uppvärderas genom godtyckliga krav och högre ekonomiska trösklar är lite ungefär som att säga att en Volvo blir mer värdefull om staten höjer priset på den och gör det svårare för fler att kunna köpa den. Priset kan höjas, men det betyder inte att själva värdet eller närmare sagt betydelsen ökar. Tvärtom kan tillgången bli mer ojämlik och kommer med tiden att bli det om Sverige fortsätter med de nya kraven i framtiden också.

En sådan utveckling handlar om att när medborgarskap knyts hårdare till inkomst, stabil arbetsmarknadsposition, språktest, skötsamhet och långa väntetider riskerar det därför att bli mindre av en demokratisk tillhörighet och mer av ett klassfilter. Det gäller även vid krav på till språktest eftersom regeringar och stater som i Danmark och Lettland kan utifrån tanken att neka och exkludera så många som möjligt  göra tester så svåra och komplicerade att även många som är födda och uppvuxna i länderna hade haft svårt att få godkänt.  

Selektiv öppenhet och godtycklighet 

En annan del av utvecklingen som Sverige också är en del av det som kan kallas för selektiv öppenhet. Den globala utvecklingen under de senaste 30 åren är mer komplicerad än föreställningen att världen bara blivit mer öppen eller mer stängd. Migrationsforskare som Hein de Haas menar att samhällsdiskussioner ofta bygger på myter och att nationers migrationspolitik inte bara handlar om mer eller mindre migration, utan om hur stater försöker styra, sortera och selektera migration.

Det betyder bland annat att stater i allt högre grad försöker välja vilken migration de vill ha. Högutbildade, investerare, studenter och personer med efterfrågad arbetskraftskompetens möter ofta mer öppna dörrar. Asylsökande, låginkomsttagare, irreguljära migranter och personer som uppfattas som sociala eller säkerhetspolitiska risker möter hårdare kontroll.

Med andra ord, migration och rörlighet organiseras inte främst genom människors fria och spontana val och relationer utan genom staters och regeringars försök att bedöma vilka människor som är nyttiga, produktiva, anpassningsbara eller önskvärda. Det behöver inte alltid vara fel i sig att stater reglerar migration men problem uppstår när det handlar om godtycklig, kollektivistisk och ojämlik behandling av människor. På det sättet ignoreras till exempel likvärdighetsprincipen och människor behandlas som grupper, riskkategorier och ekonomiska resurser mer än som individer.

På medborgarskapsområdet syns samma dubbelhet och selektivitet. Dubbla eller flera medborgarskap har blivit mer accepterade i stora delar av världen, vilket kan ses som en liberalisering. Samtidigt har flera stater skärpt reglerna för naturalisering och integration genom krav på språk, samhällskunskap, ekonomi, ”god vandel” och olika former av ceremoniella eller symboliska krav. Resultatet blir en paradox där rikare och mer rörliga personer i större utsträckning kan samla på sig olika former av juridisk trygghet medan fattigare och mer utsatta personer får svårare att nå full politisk tillhörighet i olika samhällen.

Förra året slog EU-domstolen fast att Maltas system för investeringsmedborgarskap stred mot EU-rätten. Domstolen menade att medborgarskap inte får reduceras till en kommersiell transaktion. Det är ett viktigt principiellt beslut, men det förändrar inte den större globala ojämlikheten. För en fattig eller lågavlönad människa kan medborgarskap kräva många år av väntan, arbete, språkinlärning, dokumentation och moralisk prövning. För en rik person kan rörlighet, uppehållsrätt och ibland även medborgarskap bli något som går att köpa genom investeringar, fastigheter eller avgifter. 

Världen befinner sig därför i en motsägelsefull situation. Politiker, regeringar och stater säger att medborgarskap är så värdefullt att det måste skyddas från människor som inte uppfyller kraven. Samtidigt finns system där rörlighet, invånarstatus och ibland medborgarskap i praktiken kan köpas. Medborgarskap är alltså inte alltid till salu, men tillgången till trygghet och rörlighet är i hög grad ojämlikt fördelad.

Norden rör sig mot hårdare krav

Sverige har länge setts som ett av Europas mer öppna länder när det gäller medborgarskap. Danmark har däremot under lång tid representerat den mest restriktiva modellen i Norden. Där har utvecklingen präglats av långa hemvistkrav, språkprov, medborgarskapstest, självförsörjningskrav och medborgarskapsceremonier med symboliska krav, bland annat krav på handskakning.

Danmark visar vad som kan hända när politiker och regeringar väljer bort universella värderingar och principen om individens lika värde och istället låter medborgarskapet bli ett verktyg för kollektivt misstänkliggörande. Politiken motiveras ofta med integration, sammanhållning och värderingar men i praktiken har den ofta riktats mot grupper som framställs som kulturellt avvikande eller svåra att integrera. Särskilt muslimer och människor med bakgrund i länder i Mellanösternregionen har gjorts till symboler för ett påstått hot mot nationell gemenskap och sammanhållning. 

Utvecklingen i Danmark är också ett exempel där klassdimensionen blir tydlig. Hårdare medborgarskapskrav kan säljas politiskt till medelklassväljare som själva sällan riskerar att drabbas av dem. De kan uppleva kraven som rimliga, eftersom de själva redan har trygg inkomst, stabil samhällsposition och ett medborgarskap som aldrig behöver bevisas. Men för människor som lever i osäkerhet kan samma krav innebära ännu ett hinder på vägen till full delaktighet.

Sverige närmar sig nu denna nordiska kollektivistiska utveckling och det betyder inte att Sverige blir helt identiskt med Danmark. Men det innebär att Sverige rör sig bort från en modell där medborgarskap kunde förstås som en väg in i integrationen och mot en modell där medborgarskap blir slutpunkten efter att integrationen genom ”hårda krav” anses ha bevisats. Det låter kanske rimligt för den som ser medborgarskap som ett slags tävlingspris eller projektresultat men det är problematiskt om en ser medborgarskap som en demokratisk institution och rättighet. 

För utan medborgarskap saknar människor full likvärdighet, fullt deltagande och politisk röst i det samhälle där de lever, arbetar, betalar skatt, uppfostrar barn och påverkas av politiska beslut. En människa kan bo länge i ett land, följa lagarna, arbeta, bidra och vara socialt rotad men ändå hållas utanför den fullständiga politiska gemenskapen. Ju längre och mer ekonomiskt villkorad vägen till medborgarskap blir, desto större blir denna demokratiska klyfta.

Liberalismens paradox 

I diskussioner om migration och medborgarskap används ofta fraser från ”andra länder” och ofta med tanken att Sverige borde bli mer som andra. Samtidigt skulle Sverige kunna ta nya steg i en mer liberal, frihetlig och öppen riktning. Men Sveriges nuvarande riktning betyder att vårt land blir mer likt andra länder som redan har gjort medborgarskapet till ett hårdare integrationsprov. Det kan beskrivas som realism, men det kan också förstås som brist på politisk fantasi.

Det finns också en ideologisk ironi i utvecklingen. Under de senaste decennierna har liberala värderingar ofta presenterats som samhällets självklara grund som i fallen med individens frihet, jämställdhet, yttrandefrihet, sekularism, rättsstat, tolerans och demokrati. Men dessa värderingar används inte alltid för att göra samhällen mer liberala, fria eller öppna. De kan också användas eller missbrukas för motsatsen. 

Högerpopulistiska och högerextrema aktörer har ofta lärt sig att tala ett språk som lånar från liberalismen. De säger sig försvara kvinnors rättigheter, hbtq-personers frihet, sekularism, yttrandefrihet och demokratiska värderingar. Men i praktiken används dessa värden ofta selektivt, framför allt mot muslimer, migranter och minoriteter.

På det sättet förvandlas liberalismen från en universell tanke till en nationell eller etnokulturell taktik. Detta är särskilt tydligt i anti-muslimsk retorik och politik. Istället för att försvara liberala friheter för alla används exempelvis ”svenska värderingar” för att misstänkliggöra vissa grupper som oförenliga med nationen. Muslimer förväntas bevisa sin lojalitet, sin modernitet och sin anpassning på ett sätt som majoritetsbefolkningen sällan behöver göra.

Konservativa partier som Moderaterna gör ibland något liknande men på ett mer institutionellt sätt. De talar om demokrati, frihet och jämställdhet, men använder dessa begrepp för att motivera ett samhälle med hårdare gränser, mer kontroll och snävare tillhörighet. Resultatet blir en paradoxal politik där liberala värderingar åberopas för att skapa mindre liberala samhällen.

Samtidigt har även många liberaler misslyckats med att förklara hur en liberal värld borde fungera när det gäller migration och medborgarskap. Liberalismens ideal om frihet, individens rättigheter och öppenhet har ofta blivit avgränsade till nationen. Resultatet blir att friheten gäller starkt för dem som redan befinner sig innanför gränsen, medan människor utanför gränsen ofta betraktas som problem, risker eller kostnader. 

En verkligt liberal syn på medborgarskap måste våga diskutera hur frihet, rörlighet och rättigheter kan organiseras i en värld där människor redan lever transnationella liv. För liberala värderingar gynnas inte när de reduceras till nationella identitetsmarkörer utan stärks när de tillämpas konsekvent, även på människor som saknar rätt pass, rätt bakgrund eller rätt ekonomisk position.

Medborgarskap i flera nivåer

Debatten om medborgarskap i Sverige behöver förbättras, fördjupas och bli mer komplex. Medborgarskap kan inte bara förstås som en nationell juridisk status eller som formella rättigheter. Det behöver också förstås ”glokalt” som något som formas både i det lokala vardagslivet och i större europeiska och globala sammanhang.

Lokalt handlar medborgarskap om vardagens gemenskap som skolan, bostadsområdet, arbetsplatsen, kommunen, föreningslivet och de demokratiska arenor där människor faktiskt lever sina liv. Nationellt och i vårt fall även på EU-nivå, handlar det om rösträtt, rättigheter, skyldigheter, skydd och deltagande. Globalt handlar medborgarskap även om medvetenhet om vårt gemensamma ansvar för planeten och om globala risker och problem. Det handlar bland annat om mänsklig säkerhet, klimatförändringar, krig, migration, ojämlikhet, teknologisk omställning och människors olika möjligheter att leva trygga och värdiga liv. 

Ett demokratiskt samhälle kan ställa rimliga krav och samtidigt underlätta för fler att utvecklas och bli en del av samhället. Men det måste också fråga sig vilka människor som riskerar att permanent hållas utanför. Vi är inte bara medlemmar av en nation eller stat, utan också invånare i kommuner, deltagare i lokala gemenskaper och sociala världsmedborgare i både moralisk, praktisk och juridisk mening.

I stället för att enbart kopiera hårdare krav från andra länder skulle Sverige kunna utveckla en mer framtidsinriktad syn på medborgarskap, tillhörighet och demokratiskt deltagande. Det skulle kunna handla om att undersöka nya former av flernivåmedborgarskap, bättre lokal demokrati, digitala demokratiska lösningar, decentraliserade föreningar och communities samt bättre sätt att koppla människors faktiska deltagande i samhället till politiska rättigheter. Framtidens medborgarskap kan därför handla om hur fler människor kan samarbeta över gränser, mellan nivåer och genom institutioner som bättre motsvarar vår tids gemensamma problem och utmaningar. 

Sveriges nya regler handlar om mer än ett formellt försök att göra medborgarskapet mer värdefullt. De är ett tecken på en bredare utveckling där medborgarskap görs mer exklusivt samtidigt som global rörlighet blir mer ojämlik. Den som vill försvara medborgarskapets värde eller betydelse bör därför inte bara fråga hur svårt det ska vara att bli medborgare. 

Den viktigare frågan är vilken sorts demokrati som växer fram när många människor lever länge i ett samhälle utan fullständig politisk röst. Om medborgarskap blir ett pris för de redan etablerade riskerar demokratin att förlora en del av sin inkluderande kraft. När medborgarskapet blir ett filter för inkomst, arbetsmarknadsstatus och kulturell anpassning riskerar det att förvandla social ojämlikhet till politisk ojämlikhet.