I takt med att antalet personer med osäkra anställningsförhållanden ökar ser arbetarlitteraturen i Kina ut att bli allt mer relevant. Författare som vill undvika censur och nå en bred publik kan tvingas uttrycka sin kritik indirekt, men uppmärksamma läsare kommer ändå att få en växande medvetenhet om Kinas arbetsmarknadsfrågor.
Under Mao Zedongs tid var konsten och litteraturen strikt underordnad parti-staten. Arbetare, bönder och soldater skulle hyllas och författare skulle ge litterär form åt den ideologiska dogmatikens verklighet, som fanns definierad i marxism-leninismens kanoniska skrifter och i partiorganens uttolkning av dessa.
Efter Maos död och i början av den nya kurs som inleddes i slutet på 1970-talet växte en ny, mer kritisk arbetarlitteratur fram som skildrar den hårda verkligheten bakom Kinas exceptionella ekonomiska tillväxt. En ny våg av litteratur skriven av kvinnor och/eller migrantarbetare uppstod. Även om dessa verk väsentligt skiljer sig åt i stil och form är de flesta självbiografiska och handlar om förstahandsupplevelser av osäkra anställningar, usla arbetsvillkor, sexuella trakasserier, patriarkala strukturer, kampen för överlevnad i storstädernas industrikomplex, familjeliv och det kinesiska samhället i stort. Under de senaste åren har arbetarlitteratur skriven av eller som handlar om gigarbetare stått i förgrunden på Kinas litterära scen. Denna litterära våg speglar verkligheten för en stor mängd arbetare i Kina och andra delar av världen – framväxten av plattformsbaserat arbete i Kina är del av en global förändring i hur arbetslivet organiseras och upplevs.
Viktig pelare på arbetsmarknaden
Kinas arbetskraft inom den flexibla sysselsättningen har vuxit från 200 miljoner år 2021 till 280 miljoner 2025. Forskare vid China New Employment Forms Research Center vid Capital University of Economics and Business i Beijing konstaterar att ”den flexibla sysselsättningen har passerat en viktig tröskel i fråga om omfattning och håller på att övergå från att vara en kompletterande sysselsättningsform till en viktig pelare på arbetsmarknaden”.
Gigarbetare i Kina liksom i resten av världen saknar fasta arbetstider, fast månads- eller timlön, betald semester och betald sjukfrånvaro, socialförsäkring och skydd mot uppsägning av osakliga skäl. Den gängse uppfattningen som rådde under den första reform-eran att man ”med talang, utbildning och hårt arbete” kunde nå hur långt som helst, har under detta decennium byts ut mot ”möjligheterna är ojämlika” och ”det ekonomiska systemet är orättvist”.
Kinas ekonomi går i stå och risken att arbetarnas (arbets)liv stagnerar är mer troligt än det varit på länge. Arbetarna, och i synnerhet gigarbetarna, är inte och känner sig inte uppbackade av partistaten. Det har lett både till många protester och till en uppsjö av skönlitterära verk, faktaböcker och bloggar, skrivna av och om den växande grupper gigarbetare. Denna våg av arbetarlitteratur ger en inblick i livet för de miljontals bud och plattformsarbetare som är i händerna på landets e-handelsjättar.
Partistaten gör vad den kan för att stävja protesterna initierade av missnöjda och/eller uppsagda industri- och gigarbetare. Den politiska ledningen är rädd för att protesterna ska leda till ett bredare politiskt missnöje och mobilisering av motstånd.
Samtidigt är censuren hårdare i dag än den var vid millennieskiftet. Merparten av litteraturen som tar upp gigarbete är därför självpublicerad och hittas därför av få läsare. De böcker som går igenom censurapparaten och når många läsare tenderar att inte erbjuda en djupgående samhällskritik, vilket inte nödvändigtvis betyder att de inte kan ge en inblick i samtidens utmaningar.
Till skillnad från de statligt initierade berättelserna, som ofta har ett makroperspektiv och lyfter fram kollektivet, har gigarbetarnas berättelser ett mikroperspektiv och belyser den maktlöshet, isolering och marginalisering som unga vuxna upplever när de navigerar i gigekonomin.
Saklig beskrivning och stoisk optimism
Den kanske mest läsvärda självbiografin skriven nyligen av en kinesisk (gig)arbetare är bästsäljaren 我在北京送快递 av Hu Anyan (pseudonym), i engelsk översättning I Deliver Parcels in Beijing (Astra Publishing House, 2025). Hu blev först känd för en bred läsarkrets när han på en blogg publicerade essän ”Mitt år med nattskifte på Deppon Express”. I Deliver Parcels in Beijing inleds med en version av denna genombrottsessä, där Hu beskriver sina erfarenheter av att sortera och packa om paket i ett gigantiskt distributionscenter i Foshan i provinsen Guangdong under tio månader 2017–2018. Det är ett slitsamt arbete som blir ännu svårare av att Hu arbetar nattskift. Hans arbetstimmar är svettiga och smutsiga, och resten av dagarna präglas av oro över att inte få tillräckligt med sömn. Rummet Hu hyr är varmt, grannarna bullriga och han dricker alkohol för att kunna somna. När det inte fungerar, vilket ofta är fallet, måste han arbeta nästa skift utmattad och fortfarande berusad.
I mars 2018 får en kärlekshistoria Hu att ge sig av till Beijing. Bara några timmar efter att han laddat upp sitt cv till jobbappen 58.com blir Hu kallad till en intervju hos ett av Kinas största leveransföretag. Mellan det ögonblicket och det att Hu faktiskt får betalt för att leverera paket ligger dagar av kafkaliknande byråkrati. Han beskriver denna vansinnesframkallande prövning lika sakligt som bokens titel antyder. Hu verkar inte ha någon agenda, han berättar sin historia tydligt och med humor, nästan som en neutral observatör av sitt eget liv. Det kan vara anledningen till att Hus skrivande både nått en stor publik och fått strålande recensioner – i Kina och ett 20-tal andra länder.
Hu måste pendla mellan företagets huvudkontor, depån där hans chefs kontor ligger och den depå där han ska arbeta. Han måste göra om en hälsokontroll, nödvändig för att bli anställd, eftersom ett blodvärde är något för högt. Administrationsavdelningen har svårt att hitta det formulär han har fyllt och Hu måste fylla i ett nytt eftersom det första hunnit gå ut när det väl dyker upp. Hans id måste verifieras på polisstationen, men svaret dröjer på grund av en nationell helgdag. Under tiden är den administrativa personalen lika iskall mot honom som vintervädret i huvudstaden. När han äntligen anställs efter många varianter av ”kom tillbaka i morgon” upptäcker han att depån inte har någon eldriven trehjuling kvar som han kan använda.
Trots allt förblir Hu stoiskt optimistisk – även när den trehjuling han till slut får är en sliten begagnad modell som krånglar redan första dagen. ”Jag tror starkt på att man ska göra det bästa av varje situation”, skriver han. Efter en dyr reparation är Hu redo att tilldelas ett område i staden som ska bli hans. Som nyanställd får han ett mindre gynnsamt område – fullt av arbetare som aldrig är hemma, vilket gör leveranserna mödosamma och tidskrävande. I ett annat kvarter inom hans område, den gigantiska byggarbetsplatsen för Beijings Universal Studios-nöjespark (som öppnade 2021), måste Hu vänta utanför grinden medan arbetarna som beställt paket tar god tid på sig att gå fram och hämta dem.
Senkapitalismen tar allt större plats
Kostnaden för eventuella missöden, till exempel en felaktigt returnerad vara, får han betala ur egen ficka. Ibland måste han hantera orimliga situationer, kunder vars dåliga omdömen är ett hot han inte kan riskera. En missnöjd man tillrättavisar honom: ”Kunden är kung, förstår du inte det?” Hu svarar: ”Men det borde bara finnas en kung. Jag måste betjäna hundratals varje dag”.
Efter att ha levererat paket från tidig morgon till sen kväll är arbetet ännu inte slut. Hu måste sedan skicka sms till kunderna och be om femstjärniga omdömen, för att inte hamna längst ner på e-handelsjättens topplista och få en tillrättavisning av sin chef.
Genom att dela sin genomsnittliga dagslön med antalet minuter under en arbetsdag räknar Hu ut att han tjänar 0,5 yuan per minut (1 yuan = 0,13 euro). Med tanke på hans genomsnittliga arvode för att leverera ett paket är 2 yuan, räknar Hu ut att han måste hinna med en leverans var fjärde minut, annars går han med förlust. Med den insikten kostar en måltid mer än bara maten, så han börjar hoppa över lunchen. Toalettpauser har nu ett pris. En kunds tanklösa ”Kan du komma tillbaka och leverera det i morgon?” medför en skuld.
Efter ett halvår byter Hu arbetsgivare till ett mindre leveransföretag. Kort därefter når hans karriär som bud sin höjdpunkt under onlineförsäljningsevenemanget ”Singlarnas dag” även kallat ”Dubbel 11” (11 november), då antalet paket han måste leverera fördubblas och sedan tredubblas. Men företaget läggs ner i december 2019, efter att den e-handelsplattform de levererade åt byter kurirtjänst, och Hu förlorar sitt jobb.
I I Deliver Parcels in Beijing återger Hu även sin erfarenhet av många ströjobb – säkerhetsvakt på köpcentrum, bagarlärling, kassör i en cykelaffär – men ingen av dessa berättelser är lika fängslande som hans arbete som bud. Kanske beror det på att leveransarbete i gig-ekonomin, mer än andra jobb, visar på den otrygghet och utsatthet som finns på ekonomins/arbetsmarknadens lägsta nivåer. Buden trotsar storstadsdjungeln med knappt någon sjukförsäkring och ännu mindre respekt, medan en exploaterande algoritm styr vartenda beslut de fattar. Det är ett arbete där ekonomiska incitament nästan helt har ersatt mänsklig anständighet, ett fenomen som kan sammanfattas med termen senkapitalism – där marknadsekonomin och vinstintresset har spridit sig till områden som tidigare varit oberoende av handel och lett till extrem kommersialisering, växande ekonomiska klyftor, teknikbolags dominans över privatlivet, eller paradoxer som uppstår när företags vinstmaximering leder till orimliga eller absurda situationer i människors vardag.
Mellan sina olika jobb ägnade sig Hu då och då åt sitt skrivande – något som nu, efter Hus framgång, har blivit hans huvudsakliga sysselsättning. Under de två åren mellan utgivningen av den kinesiska och den engelska versionen av I Deliver Parcels in Beijing har Hu redan fått två andra memoarböcker publicerade 我比世界晚熟 (”Jag mognar senare än världen”), om hur han länge känt sig främmande för samhället, och 生活在低处 (”Livet på låg nivå”), om sin barndom och sin familj. Hu, vars verk fanns på bokmässan i Frankfurt 2025, arbetar nu på sin första roman.
I takt med att antalet personer med osäkra anställningsförhållanden ökar ser arbetarlitteraturen i Kina ut att bli allt mer relevant. Författare som vill undvika censur och nå en bred publik kan tvingas uttrycka sin kritik indirekt, men uppmärksamma läsare kommer ändå att få en växande medvetenhet om Kinas arbetsmarknadsfrågor.
Gordana Malešević är statsvetare med fokus på Kina och redaktör för antologin Challenges for Chinese Women in the Early Twenty-First Century (World Scientific Publishing 2025).
