När det var dags för Almedalsveckan i somras tog miljö- och klimatminister Annika Strandhäll flyget till Visby. Om en enda deltagare inte skulle ha flugit när temperaturhöjningar och kimatkrisen hotar vår framtid var det väl ändå hon. Ibland behöver vi signalpolitik, även om det naturligtvis är långt ifrån tillräckligt. För om inte ens klimatministern tar sitt ansvar; varför ska jag göra det då?

Effekten blir som när förre statsministern, Stefan Löfven, efter att ha manat medborgarna att om möjligt under pågående pandemi strunta i julträngseln i butikerna själv fotograferades med, så att säga, fingrarna i syltburken i en galleria i Stockholm. Varför bry sig när landets ledare tydligen inte tycker att han behöver skydda sig?

Ja, var ska man dra gränsen? Vem får och vem får inte? Jag har lyckats få tag på biljetter till Bruce Springsteen nästa år och utifrån alla rop om flygförbud och att stanna på marken funderar jag på hur moraliskt det är att gå på en sådan konsert. De flesta artister av hans kaliber far fram i egna privatplan och även om inte just Springsteen är känd för sina pyrotekniska shower drar de en ansenlig mängd energi. För att inte tala om alla konsertbesökare och deras resor eller allt som ordningsmakten måste ägna sig åt när en stjärna är i stan.
Och så Armand Duplantis. Vår störste idrottsstjärna med sina långa stavar som reser med flyg över hela världen, vinner, sätter nya världsrekord och gör svenskarna lite gladare. Men är verkligen att hoppa stav en anledning att få slippa undan uppmaningen om att inte flyga?

Till viss del skriver jag i eget intresse. Jag har arbetat med Syd- och Centralamerika större delen av mitt yrkesliv och jag har vänner i länder som Guatemala, Kuba, Bolivia och Ecuador och en ständigt levande längtan dit.
Ska jag aldrig mer få besöka dem? Ska jag aldrig mer kunna genomföra intervjuer på plats och fortsätta med min ambition att bredda den i mitt tycke väl förenklade bild av Latinamerika som ofta ges i våra större medier?

Så här långt kommen har vi en miljö- och klimatminister, en rockstjärna, världens bäste stavhoppare och så en författare som brinner för Latinamerika som samtliga har ett behov av att flyga för att kunna fortsätta sin verksamhet. Ja, jag inser och anser att Annika Strandhäll måste sätta sig på ett plan ibland om än inte just till Almedalen.

Jag tror de allra flesta är överens om att vi måste flyga avsevärt mindre och det omedelbart. Överhuvudtaget måste alla slags transporter minska. Häromdagen hamnade jag i en ”blåbärsdiskussion” och ifrågasatte att vi importerar blåbär från Peru och Chile när våra skogar är fulla av fantastiska bär där bara några få procent plockas.

Transportfrågan handlar inte bara, vilket det låter som ibland, om att vi inte ska flyga till semestermål kring Medelhavet. Det är varor som forslas i onödan och det är mängder av tjänsteresor, som dem mellan Stockholm och Göteborg, som skulle kunna reduceras avsevärt.

Som jag ser det är det några saker som måste diskuteras omedelbart. Det första är det här med signalpolitik och förebilder. I sin allra sämsta form riskerar det att bli som med Boris Johnson och hans ”hemliga” fester under pandemin. All trovärdighet försvinner och därmed omöjliggörs också alla beteendeförändringar hos medborgarna.

Somliga måste trots allt fortsätta flyga utifrån hur världen fungerar idag, men vilka… Att jag valde de exempel jag gjorde var inte för att hävda min egen rätt, utan för att visa att det är en komplicerad fråga.

Tills sist alla varutransporter där blåbär bara är ett av många exempel på vad som måste sägas vara direkt onödigt. Den så kallade fria marknaden fungerar helt enkelt väldigt dåligt ihop med de radikala förändringar i människors beteende som behöver komma till stånd såväl nationellt som globalt.

Så var ska vi börja? Hur allvarligt måste läget bli innan världens ledare inser att man måste strunta i tidigare oförrätter och förödande maktkamp för att istället nå verkliga globala överenskommelser och inte bara till intet förpliktigande papperstigrar. Dokument vars innehåll inte har någon betydelse när det rustas militärt som aldrig förr, när skogarna fortsätter att avverkas och när framgång fortsätter att vara att ha flest prylar när man dör?

Springsteen, Duplantis och jag. Ingen eller alla? Och vem ska avgöra? Med detta vill jag säga att det finns många frågor att diskutera och vi får inte låta bli bara för att de är komplicerade. Själv får jag fundera vidare på den där Springsteenbiljetten och hur jag ska gör med den. Det förändrar ju ingenting om jag tar mig dit. Eller är det just det, det gör?