Regeringen snubblar fram på sin väg mot Nato och jag frågar mig: Kan man vara för mänskliga rättigheter ibland?

Vi är många som pekat på skavet mellan vad Sverige brukar säga och vad Sverige gör. Vapenexporten till diktaturer, handelspolitik riggad för de rika ländernas företag, maximerade avräkningar på biståndet – allt det behöver förändras.

Betyder då det att retoriken inte är något värd? Att det vore bättre om Sverige var tyst?

Nej, faktiskt inte.

Utrikespolitik är en rejäl dos diplomati och ord är inte oviktiga. När Sverige höjer rösten mot folkrättsbrott och kränkningar av mänskliga rättigheter så kan det göra skillnad. Det kan sätta ljuset på sådant andra blundar för, stärka oppositionskrafter, tvinga andra länder att ta ställning.

När Margot Wallström, Isabella Lövin och den då nyvalda rödgröna regeringen slog fast att Sverige för en feministisk utrikespolitik så var det viktigt. Sveriges diplomater fick tydliga uppdrag att arbeta för jämställdhet och klimat i FN-systemet, mot andra länder, i förhandlingar. Andra länder behövde känna färg, och några följde efter.

Politiken ska alltså inte bara utvärderas utifrån de gånger vi gröna inte lyckades pressa S till att fullt ut följa orden med handling, utan också utifrån vad den innebar för prioriteringarna internationellt och vilken påverkan den fick globalt. Om man ska ta till historien: Det går inte att bortse från den påverkan Palmes tydliga diplomati fick, och den påverkan blir inte mindre av att Sverige också då exporterade vapen när vi inte borde, lät bli att erkänna romers asylskäl och planerade för ett svenskt kärnvapen till dess fredsrörelsen och S-kvinnor tvingade fram en annan linje.

Tydliga ställningstaganden är också en hävstång för alla oss som vill se handling bakom orden. Det går att avslöja hyckleri och tvinga fram förändring. Men utan ord kan man vara säker på att det inte blir handling.

Det finns därför alla skäl till oro när nu svenska regeringen tystnar i flera frågor.

Natoansökan får ministrar att tävla i att uttrycka sig så de inte förnärmar Erdogan. Avtalet som skrevs under för att få Turkiet att godkänna att ansökningsprocessen alls startar bygger helt på den turkiska retoriken. Och genast ska vapen igen kunna skickas till landet som varje dag skramlar för att återigen, i strid mot folkrätten, attackera kurderna i Syrien.

Också i kärnvapenfrågan tystnar Sverige. När beslutet om att ändra inställning till Nato togs i Socialdemokraternas partistyrelse var partiet tydligt med att Sverige skulle fortsätta verka för nedrustning och, likt flera andra Natostater, uttala att kärnvapen inte hör hemma vare sig i vår värld eller på vårt territorium. Det beslutet glömde ministrarna bort när de gick från partistyrelsen till regeringsrummet

I ansökningsbrevet skriver S-regeringen att man accepterar kärnvapnens roll i Nato och är beredd att använda svenska styrkor till alla Natos uppdrag. När Ann Linde fick tala inför Nato använde hon sin tid till att säga att Sverige stöder världsordningen där kärnvapenstater riktar massförstörelsevapen mot varandra i avskräckande syfte. Putin hotar med kärnvapen, om ett par år kan Trump ha fått tillbaka USA:s avfyrningskoder – men Sverige drar sig ur de FN-initiativ för nedrustning som Margot Wallström anslöt oss till.

Detta handlar om Nato, men exemplen kan tyvärr bli fler. Trots både att Israels ockupation av Palestina blir våldsammare och att inskränkningarna mot fredsröster blir fler är Sverige allt tystare. För ett år sedan skrev Ann Lindes kabinettssekreterare Robert Rydberg en artikel i israeliska medier där han ”tydliggjorde” Sveriges inställning till Israels politik, utan att med en rad kritisera ockupationen, bosättningarna eller inskränkningarna mot fredsrörelsens möjligheter att verka.

När Sverige tystnar och tittar bort får det också effekt. Att verka för fred blir en radikal hållning, nedrustning omöjligt, mänskliga rättigheter en utopi. S blir bäst när de inte sitter ensamma vid makten.