ESSÄ | I diskussionen om varför den radikala högern vinner val även i Sverige och blir våldsam som i Ryssland fördöms det onda, prisas liberalismen och Nto, och föreslås stundom bättre välfärd. Men vi går vilse om de historiska rötterna i den nyliberala globaliseringen och bristande demokratiseringen glöms bort.   

Varför är den historien så viktig? Minns till exempel när Stefan Löfven och Margot Wallström för tio år sedan ville korrigera globaliseringen men snubblade på det bristande västerländska stödet till den Arabiska Våren. Demokratikämparna försvagades och Syrien blev ett inferno. Därför blev det flyktingkris, stängda gränser och tanken på nationell etnisk demokrati och välfärd började accepteras.

Eller betänk dagens krav från vänstersinnade och gröna på progressiv ekonomisk politik, regional rättvisa och välfärdsreformer med fokus på skola, vård och jobb för att stävja ojämlikheterna och klimatkrisen. Detta är viktiga alternativ till tesen om trygghet genom etnisk nationalism och batonger. Men det finns få idéer om hur man kan ändra de internationella maktförhållanden som minskar möjligheterna att genomföra reformerna. Så Sverigedemokraterna kan fortfarande säga att ”riktiga svenskar” måste ta skydd bakom nationella gränser.

En tredje illustration är att NATO är otillräckligt. Den ryska imperialismen i Ukraina måste motverkas, men på sikt förvärras läget om anpassningen till militäralliansens prioriteringar reducerar möjligheterna att motverka de grundläggande orsakerna till aggressioner som den ryska och stödja kampen för rättigheter och demokrati i till exempel Turkiet och Kurdistan. Detta beaktades inte i den säkerhetspolitiska analys som låg till grund för Sveriges NATO-ansökan. Frågorna behandlades också mycket knapphändigt i dialogen inom det socialdemokratiska partiet. Nu tänker dessutom de segrande högerpartierna minska Sveriges globala engagemang.

För att färre människor ska behöva fly och för att möjliggöra goda reformer och motverka orsakerna till högernationalismen krävs alltså en fördjupad diskussion om det internationella samarbetet som beaktar globaliseringens betydelse och demokratins kris.

Låt oss börja i Öst. Det sägs ofta att allt är annorlunda efter den 24 februari, men det stämmer inte. Från en historisk synvinkel är det ryska angreppet inget nytt ont som kan hanteras separat. Visst är det exceptionellt att starta ett omfattande krig i Europa, men orsakerna, motiven och metoderna är till stor del de samma som för den konservativa nynationella aggressionen världen över till förmån för ”infödda” och identitetspolitik – mot demokratiska fri- och rättigheter, rättsstat, oliktänkande, etniska, religiösa och sexuella minoriteter, kvinnor, invandrare, fattiga drogmissbrukare, inom och utom länders gränser.

Och högernationalismen är till stor del i sin tur en reaktion på den nyliberala och juridiska globaliseringens baksidor i kombination med bristerna i den tredje demokrativågen, som nådde även Ryssland. Den ryska aggression är ”bara” det för oss tydligaste exemplet.

Den tredje demokrativågen började bland socialliberaler och brett definierade socialdemokrater i Latinamerika och på iberiska halvön i början av 70-talet. Sedan spreds den till Asien och Afrika och förstärktes när muren föll i Berlin och Sovjet imploderade. Snart undergrävde emellertid nyliberalismen och eliternas fortsatta dominans och korruption den liberala demokratins kapacitet att erbjuda vanliga människor inflytande, rättvisa och välstånd. Liberaler och socialdemokrater i politikens mittfåra förlorade mycket av sin trovärdighet. Och den demokratiska vänstern i fackliga organisationer, sociala rörelser och civilsamhällegrupper var svag, splittrad och utan politisk representation. Detta må vara svårt för liberaler och vänstersinnade att ta till sig. Men så är det, det råder ingen tvekan. Jag är inte ensam om att ha studerat det under ett engagerat forskarliv.

Med den kritiske socialdemokratiske teoretikern Wolfgang Streeck (Critical Encounters: Verso 2020) kan man säga att eftersom den globala nyliberalismen underminerat möjligheterna att främja välfärd med hjälp av demokratiska beslut, så behövs det inte bara facklig internationalism utan i synnerhet mer nationellt självstyre. Men det räcker inte. Grundbulten i både Nord och Syd är bristen på kraftfulla pro-demokratiska rörelser som kan få sina regeringar att driva krav på mer handlingsutrymme som en del av progressiv utvecklings- och välfärdspolitik. Därför har många människor som vill nationellt självstyre i stället attraherats av vänsterpopulism (som havererat) och framför allt av högernationalism och ”starka ledare”.

I det ekonomiskt svaga Ryssland kombinerades Jeltsins elitistiska demokratisering med västerländskt understödd ny-liberalism och oligarker som kunde erövra allmän egendom för egen vinning. Missnöjet med detta gjorde att Putin kunde kritisera liberalismens och NATO:s utbredning. Han kunde erbjuda stabilitet, återuppliva rysk nationalism och föreställningen om dess överlägsenhet, vinna val och kyrkans stöd, samt stärka sin makt genom säkerhetstjänsten, statlig kontroll och egna affärspartners.

I det Globala Syd ökade också förargelsen över liberaliseringens brister inklusive korruption. Följaktligen kunde till exempel hindufundamentalisten Modi i Indien och ”starka ledare” som Duterte och Marcos på Filippinerna vinna val och skaffa sig absolut makt, liksom Bolsonaro i Brasilien. I Sydafrika fördärvades ANC:s projekt och samtidigt lämnades den arabiska vårens pro-demokrater åt sitt öde, Syrien blev ett inferno och flyktingströmmarna ökade. På liknande sätt satsade Väst på kompromisser med militären i Burma som sedan kunde krossa demokratirörelsen. För att nämna några exempel.

I USA utnyttjade dessutom Donald Trump missnöjet och hans efterföljare lever vidare, liksom Brexit och nynationalismen i Europa, inklusive Sverige. Allt medan Kinas partiledda stats-kapitalism har konsoliderats, Hongkongs pro-demokrater fängslats och Taiwans demokrati hotas.

Försöken att sprida frihet och demokrati med militära medel som i Afghanistan, Irak och Libyen har också misslyckats. Samtidigt fokuserar ofta det etablerade demokratibiståndet teknokratiska reformer medan de pro-demokratiska krafterna ställs åt sidan och är dåliga på samordning.

Undantagen som i Chile, Colombia och indiska Kerala är få och behöver mer stöd. Vidare reagerar många i speciellt Syd mot sanktionspolitik som drabbar dem hårdare än Ryssland.

Tillika var även asiatiska allierade mot Ryssland och Kina inbjudna till NATO-mötet i Madrid. Ett nytt världsomspännande kallt krig växer fram. Med samma upprustning, kärnvapenhot, krig via ombud och stöd till auktoritära allierade på de mänskliga rättigheternas, demokratins, välfärdens och klimatets bekostnad som när den tidigare anti-koloniala demokrativågen underminerades efter andra världskriget. Är det verkligen ett nytt och ännu mer oförutsägbart kallt krig vi vill ha?

Följaktligen borde vi göra allt för att förena försvaret mot Rysslands aggression med att motverka grundorsakerna: att den liberala demokrativågen inte kunde kombinera den marknadsdrivna globaliseringen med hållbar utveckling och välfärd. Därför kan nu den liberala demokratin bara försvaras som en del av en motrörelse för mer hållbar och inkluderande utveckling i Keynes anda, med inslag av produktiva välfärdsreformer och demokratiskt partnerskap. Det vore en ny historisk uppgift för självkritiska liberaler i John Stuart Mills anda, gröna och vänstersinnade som inte backar för nynationella stämningar, stödjer turkiska autokrater och minskar biståndet till pro-demokrater.

Ett första krav på ansvariga politiker är då att de visar hur NATO samarbetet och flyktingmottagandet kan kombineras med mer, inte mindre, internationellt stöd till de runt om i världen som främjar hållbar utveckling på grundval av social rättvisa, mänskliga rättigheter och demokrati. Detsamma gäller förhandlingar och kompromisser för fred och gemensam säkerhet utan kärnvapen, mot ett nytt kallt krig. Samtidigt gör den globala autokratiseringen att demokratistödet måste bli mer oberoende av mellanstatliga konflikter och framför allt främja pro-demokratiska krafter i fackliga och andra intresseorganisationer samt bland journalister, akademiker, kulturarbetare och medborgerliga grupper.

Ändå räcker det inte med stöd till fri- och rättigheter, val och anti-korruptionsarbete. Världen drivs inte framåt bara av demokratibistånd. Mina och många andras studier visar, att för att få bred anslutning måste demokratistödet knytas an till samarbete med likasinnade parter för reglering av det transnationella finanskapitalet och produktionen, bättre handels- och investeringsavtal, plus hållbara utvecklingsprogram med fler och bättre jobb, fri utbildning, social säkerhet, jämställdhet mellan könen, och skydd mot våld. Tyvärr har intresseorganisationer och civilsamhällegrupper med skilda prioriteringar svårt att komma samman om detta, speciellt när få människor har fast anställning och fackföreningarna är svaga. Därför behöver det internationella stödet prioritera fackliga och andra grupper som utöver sina kärnverksamheter bygger breda allianser för politiska och sociala reformer med deltagande demokrati. Detta är klarlagt. Det är inte omöjligt! Men sådana omdanande reformer som för social säkerhet, och med demokratiskt partnerskap, växer inte på träd. Därför krävs det också en satsning på studier och erfarenhetsutbyte, så att forskare, experter och pro-demokrater kan hjälpas åt att skissera vad som är möjligt.

Tidigare när Olof Palmes och andra engagerades internationalism försvagats har likasinnade samlats för att förnya agendan. Det är hög tid att ta nya tag.

***

Olle Törnquist är professor emeritus i Politik och Utveckling vid Universitetet i Oslo, tidigare Uppsala Universitet. Hans bok ”In Search of New Social Democracy: Insights from the South – Implications for the North” publicerades nyligen av Zed-Bloomsbury.