Det finns en medmänsklighet i Sverige, och den är mödosamt uppbyggd.

Det är absolut inte hela vår historia, men en del av den. 1800-talets tidiga svenska liberaler som Erik Gustaf Geijer och Karl Staaff visste att vi kunde bli större om vi inte tvingades lägga hela vårt liv i händerna hos skrå och familj, om vi hade trygghet att följa våra egna drömmar. Den ideologiska grunden lades för den gemensamma välfärden. Människor som Ellen Key och Valfrid Palmgren bidrog med idén om varje barn och varje människa som en individ fri att bilda sig, förstå världen. Folkbildningen blev en del av Sverige.

Rösträttskampen byggde broar mellan vitt skilda rörelser som frikyrkorna och de gryende fackförbunden. Tillsammans stod man för varje människas rätt att påverka samhället. Det svenska föreningslivet föddes.

1900-talets senare historia innehåller mycket som bygger vidare på detta. Ett större gemensamt åtagande, en större individuell frihet. Härifrån kom den feministiska kampen för lika lön och barnomsorg. De politiska reformerna för grundskolan, sjukvården och äldreomsorgen. Kraven på bostäder för alla. Och även de senaste decenniernas frigörelse, med kollektiv kamp för ökad individuell frihet: prideparader i byar där man fortfarande under min uppväxt aldrig trodde att ett homosexuellt par skulle kunna leva öppet.

I min bok för några år sedan, Det är inte du, det är vi, beskriver jag hur naturligt solidaritet kommer för oss människor. Vår förmåga till att kunna förstå varandra har gett oss en samarbetsförmåga som varit en oerhörd evolutionär fördel. Men det betyder inte att solidaritet är vår enda reaktion på omvärlden. Fantasin, att kunna föreställa oss också det som inte finns, gör oss försiktiga, och lättskrämda.

Rädda människor är sällan solidariska med den de inte ännu känner.

Vilket samhälle vi lever i avgör därför ofta hur vi reagerar. Slitet för bättre gemensamma villkor som varit en del av vår historia har lärt oss att en kamp för dina villkor också är en kamp för mina, att när du får det bättre, kan vi får det bättre. Vi har lärt oss att lita på varandra.

Jag läser Tidöavtalet och ser en chockterapi mot allt det. Biståndet ska skäras ned. Flyktingar stängas ute. Särskilda lagar gälla i förorten. Lärare och sjuksköterskor tvingas skicka polisen på elever och patienter. Människor som inte passar in förmås ”återvandra”, trots att de sedan länge har alla tillstånd att vara här.

Det är så mycket, så omfattande och så extremt att motståndet har svårt att formeras. När moderata ministrar saluför politik som de själva nyss jämförde med DDR så står vi där och undrar: Var ska vi börja?

Jag säger här. Vi måste var och en bestämma hur vi bäst utövar motstånd mot en politik som försöker splittra oss, och göra Sverige till något helt annat än det vi kan vara när vi är som bäst. Och så måste vi göra jobbet. Stå upp och gå framåt: i folkbildningen och föreningarna, i kampen mot nedskärningar och för starkare välfärd, i solidariteten med varandra och respekten för individens frihet.