Bomber, granater och torpeder. Omvärldens upprustning har pågått långt innan kriget i Ukraina, något som givetvis gynnat den växande svenska vapenexporten. Under 2021 steg den hela 20 procent (jämfört med året innan) där över en tredjedel av dessa vapen gick till Förenade Arabemiraten i Mellanöstern, diktaturen som i dag är Sveriges största kund. Det är inte förvånande, men ack så viktigt att belysa, hur vapenleveranser inte är många steg ifrån världens största humanitära kriser. Trots denna tydliga koppling så är hetsen för ytterligare upprustning högre än någonsin. Att dra lärdomar från förr är som bortblåst när rädslan är i rullning.

Förenade Arabemiraten är en av aktörerna i konflikten i Jemen. Där har kriget nu pågått i sju år och lett till en humanitär kris utan dess like. Vidare så har närapå alla vuxna män i landet tillgång till ett skjutvapen. Och flera olika militära grupper har tillgång till betydligt tyngre vapen. Samtidigt kan ägarna av exempelvis Saab, Sveriges största vapenföretag, skåla över en ökad vinst för deras redan överfyllda konton. För visst är det så att fickorna redan är överfulla hos några av Sveriges rikaste familjer (aktieägarna på Saab). Det är rent ut sagt obegripligt hur det fortfarande kan vara lagligt att kapitalisera på en ökad polarisering i världen som orsakar dagens humanitära kriser. Vi borde veta bättre.

Saab:s vapen är bland annat även de som köpts upp av den svenska staten för att ”stödja” Ukraina. Och mer affärer kommer det att bli, eftersom Sveriges regering nu vill öka vårt egna försvar till två procent av BNP. Samtidigt uppmuntras svenska ungdomar att göra värnplikt. Vi går alltså sakta men säkert mot en framtid där fler och fler människor ska ha tillgång till skjutvapen och potentiellt riskerar sina liv för att försvara en ideologi eller en flagga.

”Den säkerhetspolitiska utvecklingen” nämns konstant som orsaken till vår och världens upprustning. Narrativet är att vi behöver fler militärer och vapen för att uppnå ett tryggt säkerhetspolitiskt läge. Det finns ett antal uppenbara problem med detta resonemang. Det kanske allra tydligaste är faktumet att vapen alltför lätt hamnar i ”fel” händer.

Men det finns också en annan skrämmande sanning i denna hysteri. Nämligen att vi upprustar oss mot andra aktörer som gärna vill vara störst (såsom Putin). Mot röster som inte räds för att hota med vapen av utplånande slag. Mot makter som troligen kommer att göra allt i sin makt för att behålla sin position och även de lägga sitt krut på upprustning. Historieklockorna ringer. Hur många år av felprioriteringar och lidande ska få gå denna gång innan vi återgår till fredsskapande åtgärder? Hur många gånger ska vi behöva testa vad som händer när man löser våld med våld?

Vi är på väg mot en värld av ökad polarisering. En framtid där regeringar, i ett trendigt svep, omfördelar pengar och satsar på sina försvar. Där länder väljer sidor och matar en utveckling mot ett allt spändare läge. En värld där regeringar, såsom den svenska, köper mängder med vapen av de stora vapenproducenterna. Där man dessutom fyller fickorna på familjer som redan är oförsvarbart rika. Också det ett bidrag till en annan typ av polarisering (klassklyftorna).

Det hade kunnat vara annorlunda. Det hade kunnat vara en framtid som satsar på nedrustning, fred och att motarbeta den allra största hotbilden mot världens globala civilisation, klimatförändringarna. Vi hade kunnat gå mot en värld där intellekt prioriteras över våld. Istället för en värld med ett gäng beslutsfattare som lika gärna hade kunnat vara kvar i sandlådan.