Varje skakande jordskred som det i Kurdistan, Turkiet och Syrien, varje pandemi eller inflation som drabbar ett land påminner oss om att det finns människor som har och människor som saknar. I den ojämlikheten lever en del i överflöd medan andra bara överlever.

Kommer du ihåg när de stigmatiserade Rinkebysomalierna fick skulden för sin egen död i början av pandemin? Det visade den skrämmande sanningen om hur kriser synliggör och förstärker etablerade orättvisor och hur ett förtryckande samhället hänger samman. De drar ner brallorna och visar de systemskapande orättvisornas fula arsle.

Kurdiska liv spelar ingen roll i Turkiet. Det yttrar sig vid varje naturkatastrof och jag tänker tillbaka på den svaga regeringsinsatsen efter jordbävningen i min pappas hemområde Wan år 2011.

Det tog fyra månader för regimen att etablera containerstäder, fram till dess hade de flesta offer satt upp egna dåliga nylontält som skydd, som orsakade bränder som skördade totalt 12 liv och skadade 160 människor.
Det här var förmodligen bara en tisdag för gubbregeringen i Ankara och något alla har gått vidare ifrån.

Hjälpen och återuppbyggnaden av Wan uteblev, och med historiskt facit i handen är detta vad vi har att vänta nu när flera kurdiska städer, som redan var gravt eftersatta, ser ut som stridszoner.

Medan situationen i norra Kurdistan, sydöstra Turkiet, fortfarande är svår för många människor bor president Recep Tayyip Erdoğan i ett palats som han byggde till sig själv. Palatset är imponerande, med 1 100 rum med importerad italiensk marmor till en kostnad av 3 000 euro per kvadratmeter och en totalkostnad på 1,2 miljarder dollar.

För att konkretisera ojämlikheten i ett akut skede så är varje dag en dag som 1 100 rum i presidentens slott gapar tomma och 1 100 drabbade familjer, som mina släktingar som i skrivande stund sover i sina bilar i den kurdiska vinterkylan, försöker hålla sig över ytan.

När Erdoğan mötte sörjande jordbävningsoffer i katastrofområdet nekade han allt ansvar för regeringens misslyckade räddningsoperationer och menade att den förödande jordbävningen är en del av ödet. Det är som om han anstränger sig för att vara the bad guy till skillnad från många andra makthavare som i alla fall låtsas vara good guys.
Det han har gemensamt med andra hjärtlösa makthavare världen över är den låga förståelsen för vad de utsätter vanligt folk för och skillnaden mellan det liv som levs av grupper som de förtrycker och det sultanliv som de själva lever.

För att få en plats i politiken och bland medmänniskor krävs att man själv är medmänniska och har förstahandskännedom om den verkliga världen utanför riddarhus och palats. Men våra politiker världen över saknar uppenbarligen båda egenskaperna.