I dagarna har Finland gått med i Nato och Sverige ser för närvarande ut att vara långt ifrån att bli godkänt av vare sig Turkiet eller Ungern. Det är förbluffande att inte alla i den säkerhetspolitiska analysgruppen med parlamentariker, de som kom fram till att Sverige borde ansöka om att gå med i Nato, inte såg framför sig att det skulle bli problem under ansökningsprocessen. Det var nämligen vissa, som jag, som påpekade att risken att Sverige inte skulle kunna bedriva en självständig utrikespolitik kanske inte bara skulle avfärdas i en bisats. Men det gjorde dom. Partierna som ville gå med i Nato ville helt enkelt inte se några risker eller nackdelar med att ansöka.

Det är konstigt att de inte såg det framför sig alls. Turkiet har ju historiskt försökt bedriva påtryckningar för att till exempel få till vapenaffärer och det var väl ingen som inbillade sig att de var speciellt nöjda med Sveriges hållning i frågan om Kurdistan eller vår kritik mot Turkiets massfängslande av oppositionella och invasionskrig i nordöstra Syrien.

Även jag är dock förvånad över Turkiets hårda krav på Sverige att utvisa specifika personer, ändra lagstiftningen och tillåta vapenaffärer. Än mer förvånad är jag över både den förra och nuvarande regerings tillmötesgående attityd till Turkiet. Visst, de har inte gått med på allt, men de har gjort avkall på väldigt mycket av det Sverige stått upp för historiskt.

I valrörelsen deltog jag till och med i en debatt arrangerat av en kurdisk förening där ett nyss natonegativt parti uttalade att mänskliga rättigheter – det får vi stå upp för sen – efter Natointrädet. Precis som om mänskliga rättigheter är något man kan stå upp för när det inte är så kontroversiellt, men strunta i när det utmanas av auktoritära stater.

Och nu kommer Ungern och ger sig in i matchen. De påpekar att Sverige måste sluta kritisera dem för deras allt mer auktoritära politik som utmanar demokratin, deras HBTQI-politik och deras fruktansvärda behandling av flyktingar. Kritiken mot Ungerns politik är inte något Sverige är direkt ensamt om utan något vi delar med många EU-länder och människorättsorganisationer.

Europeisk politiks motsvarighet till Joakim Lamotte när det gäller kränkthet vädrar nu morgonluft. Ungern ser ett politiskt handlingsfönster att försöka få Sverige att tystna. Inte för att de inte försökt tidigare. Ungern är kanske världens mest lättkränkta land. Varje gång de blir utsatta för kritik kommer de med ett öppet brev eller vill kalla upp någon till ambassadören. Eller kallar upp Sveriges ambassadör till sitt utrikesdepartement.

Till och med jag har en gång fått ett “öppet brev” tillskrivet mig av Ungerns ambassadör Lilla Makkay när jag i Aktuellt 2015 kritiserade hur Ungern behandlade människor på flykt. Och jag är i gott sällskap. 2013, när Ungerns ambassadör precis tillträtt ringde hon upp SVT-journalisten Joakim Lundström efter ett program i Kobra om utvecklingen i Ungern. 2018 kraschade Ungerns ambassadråd en releasefest för journalisten Joakim Melins bok och slutade inte tala förrän någon tog micken ifrån honom.

Ungerns regering försökte till och med 2020 förmå europeiska medier generellt att be om ursäkt för att de kritiserat Ungerns undantagslagar vilket fick Reportrar utan gränser att fördöma kampanjen. När svenska ministrar (till och med sossar faktiskt) kritiserat Ungerns migrationspolitik har liknande reaktioner kommit. Listan kan göras lång.

Frågan är vad Ungern då vill nu? En sak är säker. De svenska politiker som innan Natoansökan menade att Sverige skulle kunna fortsätta uttrycka sig utrikespolitiskt självständigt såg nog verkligen inte framför sig att Sverige ett år senare skulle ge avkall på vår möjlighet att kritisera invasionskrig, stå upp för mänskliga rättigheter och oppositionellas rättigheter – eller ens kunna kritisera den mycket oroande utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Ungern. Men där är vi nu. Frågan är vad nästa steg är. Och när de mest nyblivna av NATO-förespråkare egentligen tycker att det är nog.