LEDARE | På 90-talet ägnade jag mig mycket åt Uruguay. Jag besökte landet flera gånger och funderade över hur världens första välfärdsstat kunde förvandlas till en militärdiktatur med världsrekord i antalet torterade politiska fångar per capita.
Jag träffade författaren Eduardo Galeano ett par gånger och han – och många med honom – menade att en av de viktigaste anledningarna var att ingen trodde att det kunde ske i ett stabilt land som Uruguay. När den ekonomiska krisen kom var man inte beredd och ingen märkte riktigt hur militären tog över mer och mer.
Det var, som någon sa, nästan som att man blev en diktatur på ett demokratiskt vis. Ingen brutal militärkupp som i Chile eller som på andra håll i Latinamerika.
Då, för 30 år sedan, befann sig Sverige i en ekonomisk kris och somliga jämförde utvecklingen här med den i Uruguay. Kunde Uruguay gå från demokrati till diktatur, kunde det också ske i Sverige.
Jag tillhörde tvivlarna. Visst, ekonomin var sämre än på länge, men till skillnad mot Uruguay hade inte militären något politiskt inflytande av betydelse och jag var övertygad om att det så skulle förbli.
Nu håller det på att förändras. Allt oftare ser vi höga militärer uttala sig i teve. Budgeten för försvaret blir allt större och nu kräver ÖB Micael Bydén större självständighet i en debattartikel i DN.
Och om det nu (ännu) inte finns någon uppenbar risk för en militärkupp i Sverige, är det likaväl dags att fundera över vad militärens ökande inflytande innebär.
”Nato är också en militär allians. Försvarsmakten behöver ha handlingsfrihet såväl med tilldelad ekonomi som i utformning av vår organisation för att i tid kunna möta upp de kommande militära förmågemålen. Ett stelopererat försvarsbeslut som låser oss i detaljer tjänar vare sig nationell eller kollektiv försvarsförmåga väl. (DN 2/4)
Så skriver ÖB Micael Bydén på den stora morgontidningens debattsida. Mer självständighet åt militären, kräver han och jag ryser vid bara tanken och minns vad som hände i Uruguay.
En militär som själv fattar de beslut som politikerna tidigare tagit innebär en synnerligen obehaglig maktförskjutning.
Lägg där till att Bydén efter avslutad karriär startar ett företag som ska göra pengar på (o)säkerhetsläget i världen, en vapenindustri som går på högvarv och så media – med DN:s chefredaktör i spetsen – som ivrigt hejar på när kostnaderna för militären skjuter i höjden.
Så här skrev Peter Wolodarski i sin ledare den 17 mars där han menade att lån inte är något problem när vi ska höja försvarsbudgeten:
”Macron gör nu ett retoriskt försök att motbevisa härskaren i Kreml. Resten av Europa borde följa efter genom att lägga kreditkorten på bordet.”
Vad det innebär för Sverige att vara medlem i Nato, är det nog inte många som funderat över, men Bydén vet:
”Vi ska skydda såväl nationella som alliansens intressen och verksamheter, möjliggöra för alliansen att kunna genomföra styrkeuppbyggnad och kraftsamla, samt kunna verka inom ramen för såväl stabiliserande, defensiva som offensiva operationer i alla domäner.”
Det handlar, som ni ser, inte bara om att vi ska försvara oss mot Putin utan om att vi ska vara redo att genomföra ”offensiva operationer i alla domäner”.
Exakt vad det betyder tror jag inte ens regeringen fattat och än mindre de journalister – från vänster till höger – som unisont hyllar drömmen om att kriga sig till fred.
Billigt blir det inte heller:
”Den nya inriktningen omfattar en kraftig ambitionsökning för alliansens medlemsstater och ett större behov av militära resurser för att möta de regionala planernas styrkebehov.”
”En kraftig ambitionsökning” är alltså vad det handlar om. Militären ska ha mer och försvarsindustrins aktieägare kan jubla även framöver och bli ännu rikare på andras lidande, samtidigt som man med samma nonchalans kan fortsätta att konsumera sönder vår enda jord.
Nu har vi gått med i Nato, den militära upprustningen eskalerar i vårt land och den självständighet vi tidigare hade när det gällde vår utrikes- och försvarspolitik har devalverats till oigenkännlighet.
Låt nu inte militären få ännu mer makt. Vi vill väl ändå att Sverige ska vara en demokrati och inte en stat där de valda politikerna inte har något inflytande över de uniformskläddas agerande.
Än så länge har vi ett val. Frågan är; hur länge? Dessutom kan det vara värt att fundera över om det som ägde rum i Uruguay var ett sorgligt undantag eller något vi kan lära av…
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enströ
