Turkiets krigsförklaring mot medierna

GLOBAL GRANSKAR: TURKIET | Den svenska Nato-tangon med Turkiet är det senaste steget i en mediepolitik som president Recep Tayyip Erdoğan har mejslat fram och som  har format det offentliga rummet till ett slagfält där motståndare är kurdiska rebellrörelser, sociala rörelser och journalister – och olika slag utkämpas i domstolar, parlament och sociala medier.

Sveriges överenskommelse med Turkiet medför ett uttryckt svenskt stöd till den turkiska staten i dess bekämpning av ”hot mot landets säkerhet”.

En säkerhet som utmanas av alltifrån kurdiska rebeller, sociala rörelser och journalister.

Censur – cementerad politik

I Turkiet har organiserad censur hovrat över befolkningen alltsedan 1950-talet.

När militärdiktaturen grep makten 1980 blev en rad ämnen regelrätta tabun – bland annat ”kurdfrågan”, minoriteters rättigheter, det sekulära styrets vara eller icke-vara och – framför allt – militärens självklara roll i samhället.

I takt med moderniseringen och landets strävan efter att blidka västerländska demokratier och politiska unioners ögon nåddes allmänheten av vad som kan beskrivas som töväder för pressfriheten – men antiterrorlagar har förblivit ett sätt för turkiska regeringar att reglera information och åtala alltför regimkritiska röster.

Kuppförsöket 2016 en brytningspunkt

Den misslyckade statskuppen i Turkiet 2016 blev emellertid en brytningspunkt för press- och informationsfrihet. Sedan dess har landets president Recep Tayyip Erdoğan stramat åt medieklimatet i form av en rad nya säkerhetslagar.

Enligt Reportrar utan gränser vinner det rådande auktoritära styret också alltmer politisk och medial mark i Turkiet, vilket växer till ett allt allvarligare hot mot oberoende medier och pluralism:

”Alla möjliga sätt används för att underminera kritiker”, skriver pressfrihetsorganisationen i sin landanalys.

Oberoende medier tystas

Kort efter kuppförsöket 2016 vällde en fors av anklagelser, gripanden och nedtystanden av regimkritiska och oberoende mediekanaler, däribland Cumhuriyet, en av Turkiets äldsta dagstidningar.

Reportrar anställda vid tidningen blev också snart föremål för statens intresse efter deras bevakning av kuppförsöket – och bland annat har journalister alltmer frekvent anklagats för att följa vissa agendor och utländska propagandakanaler, till och med terrororganisationer.

Grogrunden för fortsatt förföljelse av journalister och ett alltmer politiserat kontrollbehov över medienarrativ har alltsedan 2016 blivit en botanisk trädgård för president Erdoğans statsapparat:

– Turkiska myndigheter tycks inställda på att fortsätta deras utdragna juridiska förföljelse av journalister genom att utnyttja den misslyckade kuppen 2016 som en ursäkt för att kväsa kritiska röster, sade Gulnoza Said, chef vid Kommittén för att skydda journalisters Europa- och Centralasienprogram, i samband med att fem journalister dömdes till fängelse hösten 2021 för påstådd inblandning i kuppförsöket.

Kurder särskilda måltavlor

Journalister är ingalunda ensamma om att se sin juridiska och sociala rörelsefrihet begränsad i Erdoğans Turkiet post-2016.

Amnesty International har kartlagt stora brister när det gäller allmän mötesfrihet och en politisering av domstolsväsendet – samtidigt som migranter och flyktingar förblir offer för regelrätta fysiska övergrepp, och civila kurder hamnar i skottlinjen för turkiska militäroperationer i syfte att bekämpa den av Turkiet, EU och USA terrorklassade kurdiska rörelsen PKK.

Även här har kuppförsöket 2016 inneburit ett avstamp för upptrappade militäroperationer, enligt en ny rapport från International Crisis Group.

Internationella medier nya måltavlor

Men försöket att påverka – och direkt styra – rapporteringen om den politiska utvecklingen i Turkiet stannar inte längre vid de turkiska gränserna.

Ett sätt för Turkiet att kontrollera medienarrativ har varit regelrätt repression, militära insatser och gripanden – nu inkluderas även internationella medier: tyska Deutsche Welle och amerikanska Voice of America kan till följd av ett domstolsbeslut exempelvis inte längre läsas digitalt från Turkiet.

Det lokala sändningstillstånd som de internationella mediekanalerna aktivt har låtit bli att ansöka om uppges inskränka ”mediefrihet och innebär risk för censur”, rapporterar Global Voices – och vidare har Turkiets förväntade lagstiftning om kriminalisering av ”desinformation och fake news” kritiserats hårt i ett unisont upprop publicerat av International Federation of Journalists (bland undertecknarna finns bland annat Svenska Pen).

Sveriges snåriga Natoprocess

Sveriges mål är att via ett inträde i Nato säkra sin egen försvarspolitiska stabilitet i tider av ett ryskt invasionskrig i Ukraina.

Men eftersom vägen in till den nordatlantiska försvarsalliansens palats länge ockuperades av turkiska krav krävdes en svensk kapitulation för turkiska säkerhetsgarantier för att beviljas inträde.

Och inifrån Natos stugvärme kommer Sverige att åse Turkiets fortsatta ”säkerhetsinsatser” för att bekämpa den alltmer godtyckliga beskrivning av vem som utgör ett säkerhetshot – PKK, journalister, sociala rörelser, eller vem som än sprider ”desinformation och fake news”.

Fristaden som försvann

En annan fråga är vilka krav som turkiska regeringar kommer att rikta mot sina svenska kollegor i kölvattnet av exempelvis oberoende kritisk granskning av Turkiet när det gäller minskad pressfrihet och ett alltmer auktoritärt styre i form av exempelvis reportage publicerade i svenska public servicekanaler. Och på kurdiska.

För Turkiets räkning har kurders funna fristad i Sverige – så många som 100 000 – varit en nagel i ögat. Från Sverige, med svensk grundlag och mediefrihet i ryggen, har en rad oberoende exiljournalister som har undflytt yrkesrepression i Turkiet funnit nya plattformar att fortsätta bedriva regimkritisk rapportering ifrån.

Huruvida kurdiska journalister till och med finns med på den ”utlämningslista” som Turkiet har ställt krav om har därför blivit föremål för högljudda uttalanden med krav på klarhet från exempelvis Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert:

– Vi har under veckan hört av oss till UD för att kräva svar på flera av de frågorna som vi har efter att vi har sett det här avtalet. Turkiet ställer krav på att Sverige ska utlämna journalister som bara gör sitt jobb. Det har de gjort då och använt turkiska lokala lagar. Nu kommer man även att använda det här avtalet, så jag förstår verkligen att man är orolig, sade Ulrika Hyllert till P1-programmet Medierna.

Utlämning ett överhängande hot

Och en som är orolig är Bülent Kenes – debattör, journalist och en av grundarna Stockholm Center for Freedom, en påtrycknings- och människorättsgrupp med fokus på Turkiet.

För honom är utlämning en reell risk och potentiell följd av Sveriges Natohandslag med Turkiet.

I Turkiet är Bülent Kenes dömd till livstids fängelse tre gånger och 2016 sökte han sig till Sverige i kölvattnet av kuppförsöket. Hans brott är regimkritisk journalistik för den oberoende engelskspråkiga tidningen Today’s Zaman.

”Tortyr, fängelse, möjlig avrättning”

Enligt uppgifter som TV4 Nyheterna har publicerat finns Bülent Kenes med på den utlämningslista som den turkiska regeringen hävdar att man har kommit överens med Sverige om som förutsättning för ett svenskt Natointräde.

Den enes glädje blir i det här fallet den andres utvisning till Turkiet där välkomstkommittén, enligt Bülent Kenes, består av tortyr, fängelse och potentiellt även avrättning. Samtliga anklagelser som den turkiska staten har riktat mot honom – och dömt honom för – tillbakavisas:

– Anklagelserna i kravlistan är fabricerade, de saknar verklighetsgrund, säger Bülent Kenes till TV4 Nyheterna.

* * *
LÄS ÄVEN:
Oro för tortyr i Turkiet efter Natouppgörelse
Turkisk kompetensflykt från vårdsektorn
ESSÄ: ”Det saknas en feministisk syn i Natodebatten”