IRAN | Journalisten och författaren Shora Esmailian inledde samtalet genom att backa tillbaka till den iranska revolutionen 1979 och påminde om att människor som gick ut på gatan och demonstrerade mot shahen av Iran då fick sina drömmar om ett demokratiskt och jämlikt Iran krossade när ayatolla Khomeini utropade den islamiska republiken. Hon betonade att det finns en tydlig koppling mellan mellan protesterna mot slöjtvånget 1979 och protesterna nu. Strax efter att Khomeini införde slöjtvånget gick hundratusentals iranier ut i protest på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1979:

– Det går alltså en rak linje mellan deras knutna nävar 1979 och de modiga kvinnor, ungdomar och övriga iranier som just nu bränner sina slöjor runt om i Iran. Och det går också en rak linje från iraniernas motstånd på 1970-talet som fällde shahen till de protester vi ser i dag mot fattigdom, och det går rak linje från de strejkande arbetare som tog över sina fabriker, som bildade råd ”shura”, i slutet av 1970-talet till dagens strejker för bröd och vatten, men också ett krav på regimens fall, sade Shora Esmailian på seminariet Bakom rubriken: demonstrationerna i Iran – vad händer nu?

Shora Esmailian förklarade att arbetarrörelsen i början av 2000-talet försökte mobilisera på nytt just i staden Seqiz/Saqqez som ligger i provinsen Kurdistan och där dagens protester började då kurdisk-iranska Mahsa Jina Amini kom därifrån.

– Det är viktigt att poängtera att det här är en stad som har den här långa traditionen av motstånd – det är inte konstigt att det började där, men sedan har det väldigt snabbt spridit sig över hela Iran. Och i dag hör vi slagorden Kvinna, Liv, Frihet, men också Död åt diktatorn.

Hon fortsatte med att argumentera för att dagens protester är revolutionära till sin natur. Detta då slöjtvånget är en av de pelare som den islamiska regimen bygger på och som upprätthåller den. Hon underströk att iranier i över 40 år har protesterat men att dagens protester har en annan karaktär:

– Denna gång ropar man efter en frihet som mullorna vägrar att ge, för om de skulle ge dem den friheten och släppa på slöjtvånget skulle de öppna upp en spricka i själva grundpelarna till systemet, sade Shora Esmailian.

Viktigt att ”presentera en plattform”

Seminariet som hölls på Medelhavsmuseet i Stockholm tisdagen den 6 december, och som var ett samarrangemang mellan Utrikespolitiska institutet och Världskulturmuseerna, var ursprungligen planerat till i oktober men ställdes då in efter protester från flera paneldeltagare. Detta efter att kritik hade riktats mot Rouzbeh Parsi, programchef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram. Kritiker hävdar att han står organisationen National Iranian American Council (NIAC) i USA – som i många år har splittrat iranier i diasporan – nära.

Kritiker menar att organisationen har en för okritisk hållning till den iranska regimen, eller hävdar att den är regimtrogen. En annan men snarlik kritik menar att NIAC fokuserar för mycket på att ifrågasätta exempelvis sanktioner mot Iran och för lite på att kritisera den islamiska regimen. Andra iranier avfärdar anklagelserna och menar att kritiken mot såväl NIAC som Rouzbeh Parsi är grundlösa och orättvisa. Innan seminariet inleddes pågick protester inne i Medelhavsmuseets ingång, protester som därefter fortsatte en bit därifrån på Gustav Adolfs torg.

Rouzbeh Parsri menade under seminariet att det som förenar de som protesterade mot seminariet och paneldeltagarna är en önskan om ett demokratiskt Iran:

– Ett Iran där den här typen av massiva mänskliga rättighetskränkningar inte försiggår, ett sätt att komma ut ur den återvändsgränd som den islamiska republiken har försatt det iranska samhället och det iranska folket i, det är i slutändan målet alla eftersträvar. Sedan är frågan hur man kommer dit, sade Rouzbeh Parsi och övergick till att diskutera huruvida protesterna som har pågått sedan Mahsa Jina Aminis död i mitten av september är att betraktas som en revolution. Som historiker betonade han vikten av att titta på olika riktmärken för att avgöra om så är fallet eller ej.

Han jämförde med revolutionen i Iran 1979 och förklarade att då hade protester pågått intensivt under ett år, och motstånd hade mobiliserats flera år innan dess, innan revolutionen blev ett faktum. En viktig förklaring till varför protesterna mot shahen lyckades var att protestgrupperna lyckades bilda koalitioner:

– De här grupperna var inte överens om annat än att bli av med shahen, sade Rouzbeh Parsi och menade att vänstergrupperna som deltog i revolutionen bland annat förlorade gentemot det som skulle bli den islamiska republiken på grund av att de inte hade samma tillgång till vapenmakt:

– Det handlar inte bara om vem som har rätt teoretiskt utan om vem som har kalsjnikoven, sade han.

I dag går det visserligen att mobilisera mycket snabbare med hjälp av sociala medier, och i vissa perioder kan det vara en fördel med ledarlösa protester, menade Rouzbeh Parsi:

– Men förr eller senare måste man kunna presentera en plattform, och det är svårt utan ledarskap och utan organisation. På sikt kommer det här bli en akilleshäl och det är en uppgift för demonstranterna för att de på allvar ska kunna hota systemet och jag tror inte vi är där ännu, sade han.

Kommer att skriva regimens ”slutkapitel

Barzoo Eliassi, docent vid Linnéuniversitetet och professor i socialt arbete, inledde med att göra det klart att han varken är en representant för det kurdiska eller iranska folket utan betonade att ”de riktiga representanterna är de som är på gatan och bekämpar regimen”.

Han menade att såväl kurder, balocher och andra minoriteter – eller som han kallar det, grupper som har ”minoriserats” i Iran –  som kvinnor, har utgjort de största hindren mot regimen sedan den islamiska republikens begynnelse.

– Kurdistan var fram till mitten av 1980-talet det största farthindret för den iranska regimen, för den shiitiska nationalismen, och den iranska nationalismen, från att monopolisera all makt i Iran. Det får vi aldrig gömma. Och det är återigen dessa två grupper, kvinnor och minoriserade grupper som också kommer att skriva slutkapitlet på den här regimen, sade Barzo0 Eliassi.

Han förklarade att etniska grupperingar i Iran har exkluderats från historien, och att när grupper som kurder eller balocher har mobiliserat och krävt rättigheter har den islamiska regimen avfärdat dessa krav som tecken på ”sionismens intrång i Iran”.

– Det är för att avpolitisera de djupa orsakerna som finns i det iranska samhället som minoriserar kvinnor – kvinnor är ingen minoritet. kurder och balocher är inte minoriteter, de är minoriserade i termer av att de saknar kulturell makt, politisk makt och ekonomisk makt i samhället, sade Barzo0 Eliassi.

Vad gäller hur höstens proteströrelse skiljer sig åt från tidigare sådana pekade Barzoo Eliassi just på den etniska alliansen och på att det är många olika typer av samhällsgrupper som deltar i protesterna:

–  Det är detta jag tycker illustrerar den centrala skillnaden mot andra protester. Det är inte bara arbetarklass eller medelklass utan många olika grupper i enighet mot den islamiska regimen. Jag vet inte om den islamiska regimen kommer att falla i morgon eller inte, men den islamiska regimen kommer inte att gå tillbaka dit den var, det kan vi vara säkra på. För den ordningen är rubbad. Den befinner sig i en djup legitimitetskris.

Avbröts av säkerhetsskäl

Samtalet presenterades av Utrikespolitiska institutets (UI) direktör Jakob Hallgren som förklarade att institutet hade mottagit många synpunkter på Rouzbeh Parsis medverkan. Då samtalet hade försenats på grund av protesterna blev tiden för frågor från publiken mycket kort, men redan innan den tiden gick ut fick seminariet avbrytas av säkerhetsskäl.

Han betonade att UI värnar det fria och demokratiska samtalet där olika ståndpunkter kan stötas och blötas och ges fritt spelrum – och han tillade att även protesterna emot det var en del av det samtalet.

Samtalet modererades av Aras Lindh, samordnare och analytiker vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid UI.

En inspelning av seminariet finns att lyssna på här.

UI har i skarpa ordalag fördömt anklagelserna mot Rouzbeh Parsi, som har fortsatt efter seminariet, som man menar ofta framförs ”i ärekränkande ordalag” och som de menar saknar all grund.

* * *

*Artikelförfattaren känner paneldeltagaren Shora Esmailian.

* * *
LÄS MER
Iran: Föräldrar vädjar för sin sons liv
Irans moralpolis skärpte nyligen kontrollerna av hijab-kravet
Många kvinnliga journalister i Iran gripna