UKRAINA | Jag hade velat åka därifrån ända sedan 2014, när Ryssland-stödda separatister tog över staden och delar av den omgivande regionen och utropade en marionettstat. Med hjälp av volontärvänner från Kiev, men också volontärer från Ryssland, klarade jag det till slut. De hjälpte mig med att arrangera transporter, betalade reskostnader och hittade någonstans för mig att bo i Kiev.

Och den 7 oktober kramade jag min mamma farväl och gick i Donetsk centrala busstation ombord på en buss som gick till Rostov-na-Donu, den största ryska staden som ligger nära den ukrainska gränsen. Det fanns inget annat sätt att lämna vår ockuperade stad. Min mamma stod vid fönstret, gråtande, och gestikulerade ”du är mitt hjärta” till mig.

Jag fick rådet av ryssar som hjälpte mig att jag skulle använda mitt ukrainska pass när jag korsade gränsen till Ryssland, så att jag kunde få ett migrationskort som man behöver för att lämna Ryssland.Jag har haft ett ukrainskt pass sedan födseln, och de senaste åtta åren har jag fått ett pass utfärdat av den självutropade Folkrepubliken Donetsk (DPR) – som du behöver för att få tillgång till grundläggande förnödenheter i staden – liksom ett ryskt pass.

Vid ryska gränsen vinkades alla passagerare med ryska pass igenom, men jag kunde inte använda mitt för då hade jag inte tillåtits resa vidare från Belarus till Ukraina. Jag förhördes länge och min telefon undersöktes. Slutligen lät gränsvakterna mig komma igenom eftersom jag hävdade att jag skulle till Sankt Petersburg, men vid det laget hade bussen åkt utan mig och jag blev tvungen att använda mina sista pengar till en taxi som tog mig de 90 kilometrarna till Rostov.

Tre dagar senare gav ryska volontärer mig en tågbiljett till Minsk, Belarus huvudstad. Den här gången använde jag mitt ryska pass. Jag var glad för det, för jag såg en ung kvinna med ett ukrainskt pass som fördes av tåget vid den belarusiska gränsen. Senare beslutade jag mig för att göra mig av med mitt ryska pass och DPR-passet innan jag återvände till Ukraina. 36 timmar tillbringade jag på tåget tillsammans med folk som stödde kriget. Jag ville kliva ner från min våningssäng och skrika åt dem att det de sade var absurt, att Ryssland hade invaderat Ukraina, och tvingat mig att lämna mitt hem och mina kära. Men jag höll tyst.

I Minsk tog jag ett tåg till Brest i södra Belarus, och sedan en taxi till gränsövergången vid Mokrany-Domanove till Ukraina. Vid gränsen förhörde ukrainska vakter mig i ungefär tre timmar och de gick igenom mina saker. Det är inte varje dag en kvinna som har levt åtta år under ockupation reser till Kiev.

– Jag är hemma!

Det var min första tanke efter att jag slutligen hade korsat gränsen in i Ukraina. Jag stod med två tunga resväskor mitt på en väg med hål i och omgärdad av främlingar men jag kände mig lättad. Jag kom till Kiev den 13 oktober. Under en lång tid kunde jag inte tro på att jag var fri.

Den 24 februari och dess efterdyningar

Fram till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari förra året tyckte jag att den politiska situationen i Donetsk-regionen var otydlig. Efter det föll allt på plats.

Några dagar före invasionen meddelade myndigheter i ”DPR” att folk var tvungna att åka därifrån, de hävdade att det fanns ett hot om en attack från Ukraina. Vissa invånare skickades med tvång till Ryssland av de företag som de jobbade på. Andra åkte självmant.

Jag började få panikattacker. Jag var rädd för att lämna mitt hem, oroad av de skrällande högtalarna och flödet av överfyllda bilar. Senare meddelade lokal media att stadens vattenförsörjning hade sprängts av ukrainska styrkor. Delar av staden fick slut på vatten. Den finansiella och politiska elitens hem fick det inte.

Stadskärnan besköts regelbundet. Jag upplevde det två gånger. Offentliga platser som den centrala marknaden (där jag handlade mat), Pujskinboulevarden (där jag betalade för min internetuppkoppling) och lokala marknader, inklusive en där en vän jobbade, träffades. Många dödades inklusive fyra av mina vänner.

Du är mitt hjärta

Min mammas hem, som ligger i en by utanför Donetsk och nära den ryska militärbasen, har fortfarande fullt av granatsplitter och har sprickor i väggarna och taket har skadats av beskjutning. Vissa hus i grannskapet har förstörts helt och hållet.

Jag är förvånad över hur många människor i Donetsk som bara accepterade läget, som verkade övertygade om att det här var priset för bli ”räddade” av Ryssland. Men efter nästan nio år av krig har vissa affärsinnehavare och företagare tjänat bra på konflikten – huvudsakligen genom att importera varor från Ryssland, Krim och andra länder som stöder Rysslands krig.

Dessa människor använder alla pass de äger (ukrainska, ryska och det från ”DPR”) för att tjäna på situationen. De vill ändra namnen på distrikt och gator till ryska namn för att ”få bort det irriterande landet” (det vill säga Ukraina). De reser till Ryssland för att arbeta eller som turister, för att besöka vad de kallar ”civiliserade städer”.

Jag förstår inte det här ställningstagandet. Jag fattar inte hur folk som föddes i och växte upp i Ukraina kan längta efter den ”ryska världen”. Många kvinnor har relationer med medlemmar av ”DPR” eller den ryska militären – vissa för pengar (soldater tillhör det fåtal i Donetsk som har en hög och stabil inkomst), andra för kärlek. Ibland, när relationen är över, förändras kvinnornas perspektiv och plötslig blir de arga över den ryska ockupationen.

Varför jag inte åkte tidigare

Min kärlek för Donetsk tog slut i samband med den ryska invasionen av Donbas 2014, när jag var 15 år. Jag minns att jag sade till min mamma då att vi borde åka, men hon klarade det inte.

Jag har diabetes och det var en av sakerna som hindrade henne från att åka. Mitt tillstånd gjorde mig också rädd för att åka. Sedan striderna bröt ut har jag ofta fått slut på insulin och jag har haft episoder av både lågt och högt blodsocker – vilket är farligt. Jag var orolig att jag inte skulle kunna få tag på insulin om vi lämnade Donetsk.

Jag lägger ingen skuld på min mamma för att hon inte fick ut oss. Men jag saknar henne och är ledsen för henne, för jag lyckades åka, åtta år senare, och hon gjorde det inte.

En annan sak som höll mig tillbaka var ett ettårigt förhållande med en lokal man. Han hade inget ukrainskt pass vilket betydde att vi bara kunde stanna i Donetsk eller flytta till Ryssland. Vi kunde inte åka någon annanstans i Ukraina. Men förhållande blev våldsamt och efter flera intensiva bråk gjorde jag slut på det 2021.

Sedan i februari förra året upptäckte jag att jag hade en polyp i livmodern som var tvungen att tas bort. Operationen sköts upp gång på gång eftersom det var alltför många skadade soldater på sjukhuset. Även skolor började göras om till provisoriska sjukhus.

Jag opererades till slut i mars. Det var svårt med återhämtningen. Att vara tvungen att bära vattenflaskor till nionde våningen varje gång hissen gick sönder hjälpte inte.

Jag inledde en annan relation, med en man som föreslog att jag skulle flytta in i hans lägenhet för han hade vatten och ett kylskåp som fungerade. Jag gjorde det – och det var ett misstag eftersom det visade sig att han var våldsam. Han började slå mig. En dag, i juli när han var på jobbet, tog jag mina saker och stack.

Jag känner att situationen i Donestk-regionen, och bristen på resurser under den ryska ockupation har fått folk att prioritera sina behov på bekostnad av andra och att utnyttja eller missbruka människor lättare. Under mina ungdomsår bodde jag under ”DPR”:s flagg. Situationen i staden var så dålig att det var omöjligt att bo i den och omöjligt att lämna den. Men man måste fortsätta att leva. Jag inledde passionerade förhållanden och stannade i dem även efter det att de hade blivit våldsamma, eftersom de åtminstone fick mig att känna mig levande och fick den yttre smärtan som staden orsakade att trubbas av.

Det som gick förlorat

Att besöka Kiev har varit en dröm sedan länge för mig, och nu bor jag här. Jag kan fortfarande inte förstå det. Men det var svårt att lämna min sängbundna mormor vars ben amputerades under sommaren på grund av kallbrand som hade orsakats av diabetes, och min mamma.

Jag gjorde allt jag kunde för att göra deras liv enklare, jag samlade pengar och mat åt dem. Jag finner viss tröst i det, trots faran hon befinner sig i är min mamma i alla fall varm och hon kan äta bra.

Min mammas by beskjuts dagligen. Det började på vintern förra året och fortsätter fram tills i dag. Många lokala soldater verkar vara alkoholister eller drogmissbrukare och de som nyligen har mobiliserats sköt på allt, även på dem på deras egna sida, som om de aldrig hade hållit i ett vapen tidigare.

Jag talar med min mamma varje dag.

– Om vi hade lämnat Donetsk 2014 skulle våra liv se annorlunda ut, sade hon till mig på telefonen nyligen. Jag skulle verkligen vilja ta ut henne från det där helvetet, för att göra hennes liv bättre. Vi kommer bättre överens nu när jag är långt bort. Jag är glad över att vi delar samma politiska åsikter, jag har slutat att tala med alla människor jag känner som stöttar Ryssland.

Min nära vän Rita är en av de människorna. Jag trodde att hon skulle bli glad för min skull när jag kom till Kiev för hon är också från Donbas, men det var hon inte. Nyligen postade jag en serie patriotiska bilder om kriget på sociala medier, som förklarade vad jag har upplevt under de senaste åtta åren. Jag skulle aldrig ha postat det när jag var kvar i Donetsk.

Hon skrev till mig: ”När blev du en sådan patriot och en sådan ukrainare? Ta ett gentest så kommer du se att det också finns ryskt blod i dig. Du är död för mig!”.

Det gjorde ont att förlora henne när jag äntligen kände mig som hemma i mitt eget land.

Jag är hemma

Jag har alltid känt mig ukrainsk, från första klass i skolan, trots att jag aldrig hade lämnat Donetsk och trots att jag bara hade hört folk tala stolt om området och säga till mig att vi var ryssar. Nu har jag lämnat Donetsk bakom mig och mitt nya liv startar i Kiev. Jag tar mycket bilder, och jobbar på flera projekt. Jag kan utrycka mina tankar om kriget och försvara min synpunkter.
Jag känner av kriget mycket tydligare i Kiev. Jag är inte längre fastlåst i Donetsk och jag har sett förödelsen av hela landet med mina egna ögon. Varje gång jag hör larm om flyganfall hoppar mitt hjärta över ett slag.

Sedan 2014 har Donetsk gått bakåt – dess utveckling har hindrats av ockupationen. Men det är inte fallet med hela Ukraina. Och att se hur det attackerande landet förstör ditt hem är väldigt smärtsamt. Det gör ont att uppleva detta för en andra gång sedan 2014, för ditt hem är där hjärtat bor.

Det finns många ”donbasier” i Kiev, och de är annorlunda från de som bor i Donetsk för ögonblicket. Vi har en hel diaspora, alla hjäper alla och stöttar varandra. Det finns inget fördömande och fördomar, och viktigast av allt – folk pratar inte bara, de agerar.

* * *
LÄS MER
Begår Ryssland folkmord i Ukraina?
Anna vill aldrig mer tala ryska
Nataliya Popovych: ”Det räcker inte att bara stoppa kriget”

Översättning: Bella Frank