Lång dags färd mot Långfredagsavtalet

NORDIRLAND | Den 10 april har det gått 25 år sedan Långfredagsavtalet skrevs under av åtta nordirländska partier liksom av regeringarna i Dublin och London. Redan från start har avtalet ömsom hyllats, ömsom kritiserats. Inte minst i dag ifrågasätts delar av avtalet då det anses bidra till det dödläge som Nordirlands lokalstyre befinner sig i sedan valet i maj 2022.

Då blev det republikanska partiet Sinn Féin för första gången största parti, och det tidigare största partiet the Democratic Unionist Party kom in på andra plats. Enligt Långfredagsavtalet ska dessa två partier utse en försteminister och en vice försteminister, som i realiteten har samma makt. The Democratic Unionist Party har med hänvisning till aspekter i brexitavtalet sedan förra året vägrat att utse sin vice försteminister vilket innebär att parlamentet, i enlighet med Långfredagsavtalet, inte kan fungera.

Maktdelningens syfte är att att förhindra en majoritetens styre över minoriteten, så som unionister hade styrt över den stora nationalistiska delen av befolkningen från dess att Irland delades och Nordirland grundades 1921. Efter att ha levt i ett system som landets förste premiärminister James Craig beskrev som ”ett protestantiskt parlament och en protestantisk stat” bildades en medborgarrättsrörelse i slutet av 1960-talet som krävde förändring.

Medborgarrättsrörelsen ifrågasatte den ”den nordirländska statens grundläggande giltighet” skrev Social Democratic and Labour Partys partiledare John Hume, en av Långfredagsavtalets viktigaste arkitekter. Samma stat svarade på medborgarrättsrörelsens krav med våldsam repression. Fler började se den väpnade kampen, som pågick parallellt, som den enda framkomliga vägen. En blodig konflikt, som skulle pågå i tre decennier, bröt ut.

Women’s Coalition ville bredda politiken

Det var denna till synes olösliga konflikt som 1998 fick ett slut genom ett avtal som trots sin imperfektion har lett till en kraftig minskning av det dödliga våldet. Vägen till ett avtal var lång och kantad av brustna vapenvilor, semantiska strider och avgrundsdjup misstro. De första stegen hade tagits nästan tio år tidigare när John Hume inledde hemliga samtal med Sinn Féins ledare Gerry Adams. I mitten av 1990-talet var försöken att få till stånd ett avtal i full gång.

Ett av partierna som kom att ingå i fredsförhandlingarna var nybildade Northern Ireland Women’s Coalition som bestod av kvinnor som var unionister, som vill se Nordirland som en del av den brittiska unionen, och andra som var nationalister, som vill att Nordirland ska återförenas med republiken Irland. Med knappt någon budget lyckades de samla omkring tillräckligt många röster till det val som avgjorde vilka partier som skulle få en plats vid bordet för fredssamtalen. Koalitionens huvudkrav var: jämlikhet, mänskliga rättigheter och inkludering.

– Nu var det tid för att försöka bredda politiken. Vi ansåg att våld begränsar politiken, och dessutom var allt fokus på den konstitutionella frågan. Och det fanns enorma ekonomiska och sociala frågor och rättighetsfrågor som inte togs upp, säger Avila Kilmurray som var med och grundade koalitionen till den tidigare irländske ledaren Bertie Ahern – som också spelade en avgörande roll i att få till stånd ett fredsavtal  i podden As I Remember It: Bertie Ahern and The Good Friday Agreement som har producerats inför 25-årsjubileet.

Två kvinnor, den katolska akademikern Monica McWilliams och den protestantiska socialarbetaren Pearl Sagar, valdes att representera koalitionen under fredssamtalen. Ett motorstopp skapade kaos på väg till fredsförhandlingarnas första dag men löstes med tummen – de liftade upp till Stormontområdet där samtalen skulle hållas: ”Föraren kunde inte fatta att han hjälpte en grupp kvinnor att hinna till fredssamtalen i tid. Han bad oss att inte sluta samtala förrän vi nådde en lösning”, skriver Monica McWilliams i sin bok Stand Up, Speak Out: My life working for women’s rights, peace and equality in Northern Ireland and beyond som publicerades förra året. Hon och hennes partikamrater förminskades och förlöjligades i olika forum. Misogynin kom till stora delar från the Democratic Unionist Party, vars Ian Paisley Jr vid ett tillfälle råmade när Monica McWilliams höll ett tal. Trots ett tidvis kompakt motstånd lyckades koalitionen vara en konstruktiv kraft under fredssamtalen, bland annat genom att insistera på vikten av att alla parter måste vara inkluderade i dem.

Bred inkludering en nödvändig förutsättning

Just den breda inkluderingen av partier över hela skalan skiljde samtalen 1996 och framåt från tidigare försök. Det var också detta som gjorde det möjligt att nå ett fredsavtal. Att inkludera partier som hade kopplingar till paramilitära grupperingar, som Sinn Féin på den republikanska sidan med sina nära band till Irish Republican Army, och Progressive Unionist Party med nära band till Ulster Volunteer Force, var kontroversiellt. Det ansågs omoraliskt att ge sådana partier en plattform – som ett erkännande att våld lönade sig.

– Nu när du ser tillbaka på det inser du att man kan ha en politisk process utan folk långt ut på kanten som använder våld, men du kan inte ha en fredsprocess utan någon som talar med dem som använder våld och övertygar dem att ge upp. Detta verkar uppenbart för dig och mig nu, men det var inte alls uppenbart då, säger John Alderdice, som var partiledare för the Alliance Party som också deltog i fredssamtalen, till Bertie Ahern i hans podd.

Bertie Ahern hade redan innan han valdes till taoiseach (Irlands regeringschef) i juni 1997 haft flera möten med den blivande brittiske premiärministern Tony Blair. Medan de var i opposition kom de överens om att göra ett seriöst försök till att nå ett fredsavtal om de båda blev valda i sina respektive länder. I maj 1997 valdes Tony Blair till premiärminister i en jordskredsseger som gav honom det manöverutrymme som krävdes för att pressa vidare med de fredstrevanden som hade inletts av de båda respektive tidigare irländska och brittiska ledarna, Albert Reynolds och John Major.

De hade 1993 lagt fram dokumentet The Downing Street Declaration som slog fast principer som skulle bli vägledande i de senare fredssamtalen: båda folkens rätt till självbestämmande och principen om samtycke var grunden. Om folk norr och söder om gränsen på ön så ville, skulle Nordirland uppgå i republiken. Deklarationen innebar en öppning. Den 31 augusti 1994 utfärdade IRA en vapenvila som de beskrev som ”ett fullständigt upphörande av militära aktiviteter” i syfte att Sinn Féin skulle få plats vid de kommande fredssamtalen. I oktober samma år utlyste the Combined Loyalist Military Command – en paraplyorganisation för lojalistiska paramiltärer – också vapenvila.

Mitchell-principerna en förutsättning för att komma vidare

Det såg ljust ut, men bakslagen kom snabbt. Bland annat i form av krav på att IRA skulle avväpnas innan Sinn Féin skulle få delta i fredssamtalen, ett krav som inte hade ställts eller diskuterats innan vapenvilan utlystes. IRA vägrade. IRA hade inte besegrats militärt, och nu krävdes att republikanerna skulle närma sig fredssamtalen med händerna uppsträckta.

Den brittiska regeringen under ledning av John Major var beroende av de nordirländska unionisternas stöd och  satte nu upp villkor för att Sinn Féin skulle få delta i samtalen. Kravet på ”faktisk avväpning av vissa vapen” innebar att den brittiska regeringen ”spetsade sig själv på en krok de inte skulle kunna frigöra sig från under en tid”, skriver den irländska diplomaten David Donoghue i boken One Good Day: My Journey to the Good Friday Agreement som kom ut i februari i år, och fortsätter: ”Att tvinga på avväpning som ett förhandsvillkor innan deltagare ens nådde förhandlingsbordet var utan prejudikat i andra fredsprocesser.”

Det var först genom att tillsätta en internationell kommission bestående av den amerikanske tidigare senatorn George Mitchell, den tidigare kanadensiske generalen John de Chastelain och den tidigare finländske statsministern Harri Holkeri som en väg framåt karvades ut. Kommissionen kom 1996 fram till att viss avväpning skulle ske under fredsförhandlingarnas gång snarare än som ett förhandskrav. De introducerade i stället sex principer om ickevåld som alla deltagarna i samtalen skulle skriva under. De så kallade Mitchell-principerna gjorde det möjligt att gå vidare och hopp fanns att flerpartisamtal skulle inledas. Men efter sjutton månader av vapenvila sprängde IRA en enorm bomb i Londons Docklands i februari 1996. Två personer dödades, och många skadades.

Ett stort kliv framåt – men ingen direktkommunikation

Därför fanns inte Sinn Féin med vid bordet när samtal inleddes i juni samma år. Nordirlands övriga nio största partier hade bjudits in till samtalen 1996. Först i juli 1997, med nya regeringar i Dublin och London, utlyste IRA en ny vapenvila. I september det året kunde Sinn Féin ansluta sig till fredsförhandlingarna. Frågan blev då: skulle de unionistiska och lojalistiska partierna sätta sig vid samma bord? Svaret kom ett par veckor senare när det största unionistpartiet the Ulster Unionist Partys ledare David Trimble anslöt sig till samtalen igen, flankerad av två mindre lojalistiska partier.

Däremot bojkottade the Democratic Unionist Party med pastor Ian Paisley i täten, liksom the United Kingdom Unionist Party, samtalen i protest. Trots det blev den 24 september blev en avgörande dag, då representanter från Sinn Féin och the Ulster Unionist Party nu satt i samma rum – dock utan att kommunicera direkt med varandra.

Framför allt unionisterna vägrade att ens utbyta artigheter. Om de mötte Sinn Féin-medlemmar i korridorerna tittade de in i väggen tills dess att de hade passerat varandra, berättar Sinn Féins Gerry Kelly. Inte ens när Gerry Adams stötte på David Trimble på toaletten bröts isen.. När Gerry Adams skämtade om att de nu var inne i en ”pee process” ska David Trimble ha snäst ”Väx upp”.

Så småningom sattes datumet 9 april som deadline för när avtalet skulle ligga klart, för att inte samtalen skulle rinna ut i sanden men också för att ge tid till efterföljande folkomröstningar. Tanken var att folk i både Nordirland och republiken Irland skulle få ta ställning till fredsavtalet på samma dag. Detta hade en viktig symbolisk betydelse och något John Hume hade förespråkat. På det sättet skulle alla på den irländska ön få utöva sin rätt till självbestämmande samtidigt för första gången sedan 1918.

1998 hade dock inte inletts på bästa sätt.

– Vi gjorde ett misstag, och inledde julledigheten för tidigt, så fort processen stoppade så började våldet igen, säger Bertie Ahern om den ödesdigra utvecklingen julhelgen 1997.

Mord, hämndattacker och uteslutningar från samtalen

Under julhelgen mördades lojalistledaren Billy Wright i fängelset av den republikanska paramilitära gruppen, Irish National Liberation Army, varpå en lojalistisk paramilitär mördade flera katoliker. The Ulster Democratic Party som hade kopplingar till gruppen bakom morden bestraffades, i enlighet med Mitchell-principerna, med att stängas ute från samtalen. Bara några veckor senare stängdes även Sinn Féin ute när IRA ansågs ligga bakom mord på ett par lojalister.

– Jag är förbannad för vi försöker få det här att funka och de som inte har något intresse i att få det att fungera utnyttjar två mäns död för att sänka processen, kommenterade Gerry Adams då.

I efterhand har George Mitchell beskrivit just den här perioden som den värsta under samtalens gång och att händelseutvecklingen inte bara hotade de paramilitära gruppernas vapenvilor utan hela fredsprocessen:
– Olyckligtvis hade vi en mycket svår period, jag antar att man kan säga att vi nådde botten, vintern 1997–1998.

Sinn Féins uteslutning från samtalen samtidigt som de närmade sig sitt slut rubbade också jämvikten inom processen. Först den 23 mars 1998 var Sinn Féin officiellt tillbaka i fredsförhandlingarna igen.

Samtalen var uppdelade i tre olika delar

Fredssamtalen var indelade i tre huvudområden där det första gällde upprättandet av ett nordirländskt lokalstyre, det andra gällde bildandet av gemensamma institutioner mellan Nordirland och republiken i söder, och det tredje relationerna mellan den brittiska regeringen i London och regeringen i Dublin.

Förhandlingarna kring hur Nordirland och republiken skulle upprätta gemensamma organ och vilken politik som skulle avhandlas där drog ut på tiden. För unionisterna var det svårt att acceptera starka institutioner mellan norra och södra Irland då man såg detta som ett steg mot ett återförenat Irland. För regeringen i republiken var just starka sådana institutioner nödvändigt då stödet från de nationalistiska partierna the Social Democratic and Labour Party och Sinn Féin annars skulle förloras. Den nationalistiska minoriteten hade aldrig gett sitt samtycke till den brittiska delningen av ön, och för Sinn Féin skulle det bli svårt att ens erkänna staten Nordirland, som man konsekvent hänvisar till som norra Irland.

Regeringen i Dublin skulle också få svårt att övertala den irländska befolkningen om att ta bort artikel 2 och 3 ur grundlagen som gjorde territoriellt anspråk på Nordirland – tanken var att irländarna skulle få säga sitt om den förändringen samtidigt som omröstningen om själva fredsavtalet skulle röstas om den 22 maj 1998. Förändringen byggde på principen om samtycke och även den brittiska regeringen skulle dra tillbaka anspråk på Nordirland. Istället skulle det helt och hållet vara upp till befolkningen i Nordirland att avgöra om man ville tillhöra Irland eller Storbritannien i framtiden.

Castle Buildings – en långt ifrån ideal plats för att mötas

Fredssamtalen ägde rum i Castle Buildings i Belfast. Till skillnad från den imponerande vita byggnad där lokalparlamentet i dag är inhyst är Castle Buildings en bit därifrån mer av en modern betongklump från 1960-talet – med långa smala korridorer, dåligt ljusinsläpp och få gemensamma utrymmen. ”Om det någonsin fanns en byggnad som hade designats för att motverka mänsklig interaktion så var det denna”, skriver David Donoghue.

Det innebar att det knappt gick att få till stånd spontana möten, det var sällan de olika delegationerna mötte varandra i korridorerna och möten fick istället arrangeras genom telefon. Under den sista veckans samtal var tanken att ett utkast till fredsavtalet skulle presenteras av George Mitchell fredagen den 3 april, som sedan skulle presentera ett mer eller mindre färdigt dokument på måndagen den 6 april. Det skulle ge plats för tre intensiva dagar av förhandlingar innan tidsfristen gick ut på skärtorsdagen den 9 april.

Men den irländska och den brittiska regeringen hade svårt att komma överens om skrivningar som för republiken var viktiga att få igenom i utbyte för grundlagförändringarna som krävdes av dem. Den förändring som planerades var enorm – att ta bort det territoriella anspråket på Nordirland var, förklarade John Hume för Tony Blair, som att britterna skulle avskaffa monarkin. Först vid midnatt på måndagskvällen den 6 april fanns ett utkast som George Mitchell kunde dela ut till alla parter att granska.

Några timmar senare kom det första bakslaget. The Ulster Unionist Partys John Taylor sade att han inte skulle ta i utkastet ens med en lång pinne, partiledaren David Trimble avfärdade det och förklarade för Tony Blair att han inte skulle kunna rekommendera det till sitt parti. Det röda skynket för the Ulster Unionist Party var långa listor över potentiella samarbetsområden mellan Nordirland och republiken vilket de båda regeringarna försökte lösa genom att göra ändringar utan att förlora substansen.

En växande kris under slutförhandlingarna

Samtidigt uttryckte Sinn Féin missnöje och krävde starkare skrivningar kring rättigheter, jämlikhet, det irländska språkets ställning och tiden för när fångar skulle släppas. Detta, menade Sinn Féin-ledarna, var nödvändigt för att kunna övertyga partiet om att det var värt att gå med på den fortsatta delningen av ön som avtalet innebar. Den allt större krisen gjorde det nödvändigt för Bertie Ahern och Tony Blair att ansluta på plats.

När Tony Blair anlände sade han de i dag bevingade orden till den samlade världspressen: ”I dag är inte en dag för soundbites, vi kan lämna dem hemma – men jag känner historiens hand på våra axlar vad gäller det här, det gör jag verkligen”. På onsdagen inleddes intensiva förhandlingar med the Ulster Unionist Party för att få till stånd förändringar som å ena sidan skulle göra det möjligt för unionisterna att acceptera avtalet, men å andra sidan inte var så stora att man förlorade Sinn Féins eller the Social Democratic and Labour Partys stöd.

Mo Mowlam en katalysator för och under samtalen

Samtalen hade hela tiden haft en karaktär av en gungbräda, när en av parterna verkade nöjd, blev en annan part missnöjd. Detta förhållande intensifierades under de bråda aprildagarna: ”Pendeln började då, oundvikligen, svänga i den motsatta riktningen. Ju gladare the Ulster Unionist Party verkade vara, ju mer misstänksamma blev Sinn Féin och the Social Democratic and Labour Party”, skriver David Donoghue.

Den brittiska Nordirlandministern Mo Mowlam brukar beskrivas som en katalysator för fredsförhandlingarna. Hon sammanfattade de kraftiga svängningarna under den sista veckans förhandlingar:

– På morgonen kan du vara glad och positiv och allt ser fantastiskt ut, men fram emot lunch finns större tvivel och på kvällen kan du vara fullständigt less. Jag tror att det gäller alla i fredssamtalen, det går väldigt snabbt, det kan bli fram- och motgångar under de kommande dagarna. Det kommer att bli tufft och kommer inte att bli lätt.

Bill Clinton hjälpte till att lotsa samtalen i hamn

Tidsfristen gick ut och skärtorsdag blev till långfredag. Allt tröttare deltagare fick söka sömn på stolar eller under bord, några minuter i taget. De febriga förhandlingarna fortsatte under natten, också med assistans från USA:s president Bill Clinton som ringde till partierna för att trycka på i rätt riktning. Han talade bland annat personligen med Gerry Adams och David Trimble, som alltså själva inte hade talat direkt till varandra ännu: ”Det fanns naturligtvis en något surrealistisk dimension till de här telefonsamtalen då Clinton talade på 480 mils avstånd med två protagonister som bara var några meter ifrån varandra men som inte var i direkt dialog med varandra”, skriver David Donoghue.

Vid 5-tiden på långfredagsmorgonen hade Bertie Ahern och Tony Blair ett längre möte med Martin McGuinness och Gerry Adams där villkoren för frisläppandet av paramilitära fångar diskuterades. Efteråt var tongångarna mer positiva från Sinn Féin och 7.30 på långfredagsmorgonen kallade Sinn Féins Mitchel McLaughlin det en ”vacker dag” när han mötte den samlade pressen.

Det såg allt mer ut som ett avtal var nära förestående och en journalist sade i sin rapportering: ”Tänk på alla dåliga dagar vi har haft här. Bloody Sunday. Bloody Friday. Bloody Monday. Det här kommer verkligen bli en Good Friday.” Vid lunchtid på långfredagen cirkulerade en slutgiltig text. David Trimble hade nya synpunkter vilka löstes, men med bara timmar kvar lämnade hans partikollega Jeffrey Donaldson – som i dag leder the Democratic Unionist Party som i snart ett år har lamslagit lokalstyret – förhandlingarna.

17.36 på långfredagen var avtalet i hamn

Med de sista väghindren undanröjda kallade George Mitchell till ett omedelbart möte – för att inte någon skulle hinna ändra sig. För första gången släpptes tv-kamerorna in i Castle Buildings för att dokumentera det som var på väg att bli ett historiskt ögonblick. George Mitchell bad varje delegations ledare att säga huruvida de stod bakom avtalet eller ej. Alla runt bordet svarade jakande.

Monica McWilliams hade bett sina partikamrater att inte gråta – hon ville inte att kameror skulle fånga kvinnor gråtandes vid det avgörande ögonblicket. Men så fort George Mitchell uttalade orden ”Det är nu upp till Nordirlands folk att få det här fredsavtalet att fungera”, började männen i rummet att snyfta. Monica McWilliams vände sig då till sin kollega och sade ”’Det är ok att gråta nu’, och det gjorde hon”.

I det slutanförande som alla delegationer fick ge sade Monica McWilliams: ”Vi är skyldiga dem som har dött att bygga ett samhälle som kommer att stå som ett levande vittne till offren och om vi ska klara den uppgiften måste vi göra det tillsammans. Inte genom att ta monopol på makten utan genom att dela den. Inte genom att spräcka någon sektors strävande i vårt samhälle, utan genom att skapa utrymme för dem”.

17.36 den 10 april var avtalet i hamn. Eufori bröt ut. John Hume mötte pressen, lyfte sina händer mot luften och utbrast: ”Bara en gång under en generation kommer en sådan här möjlighet, en möjlighet att lösa vår djupa och tragiska konflikt”.

Trots sina fläckar har avtalet överlevt inte bara det dödligaste terrordådet under hela den konflikt som går under namnet the Troubles, Omaghbomben som i augusti 1998 dödade 29 personer. Det har också överlevt fortsatt sekterism och segregation, och framför allt brexit som återigen har inskärpt vikten av identitet, nation och gränser.

Avtalet har inte fått bort paramilitärerna men har begränsat deras utrymme och samtidigt breddat politikens. Nordirland har också förändrats i grunden, i dag är varken unionister eller nationalister i majoritet. Enligt en studie 2019 betecknade sig omkring hälften av befolkningen som varken unionister eller nationalister. Och det som kritiker såväl som de som lovordar avtalet brukar vara överens om är dess största bedrift är att det har räddat livet på hundratals eller tusentals människor. Människor som annars skulle ha fallit offer för en fortsatt hänsynslös dödsdans.

* * *
LÄS MER
Oklart läge för Nordirlands lokalstyre
Historiskt när Sinn Féin blev störst i Nordirland
Integrerade skolor i Nordirland ska ”uppmuntras”