Tjugofem år efter terrorattackerna är 11 september levande i det amerikanska medvetandet. Kvar finns sorgen och minnet av modet hos vanliga människor – men också krigen, den ökade övervakningen och de politiska beslut som följde. Frågan är därför inte bara vad vi ska minnas, utan också vad vi riskerar att glömma, skriver Stephanie A (Sam) Martin, vid Boise State University.
Under större delen av de senaste 25 åren har varje årsdag av 11 september-attackerna infallit med skyltar och klistermärken som påminner människor om att ”aldrig glömma”. Jag har alltid varit osäker på vad de orden egentligen betyder. För oss som levde 2001 är det nästan omöjligt att glömma själva dagen.
Jag minns chocken och rädslan, repriserna av hur det andra planet träffade World Trade Center och ögonblicket när det andra tornet rasade. Jag minns hur jag på tv såg fotografier på saknade personer som täckte New York och den fruktansvärda insikten att mycket få av dessa människor sannolikt skulle hittas vid liv. Jag minns modet hos New Yorks brandmän och poliser.
Mina universitetsstudenter har inga sådana minnen eller känslor. De flesta föddes flera år efter den 11 september 2001.
De möter det som hände genom fotografier, dokumentärer, minnesmärken, undervisning och berättelser från människor som levde den dagen. National September 11 Memorial & Museum uppskattar att omkring 100 miljoner amerikaner har fötts sedan attentaten.
Förskjutningen är både vardaglig och på något sätt fortfarande häpnadsväckande. En händelse som en gång kändes som om den hade delat tiden i ett permanent före och efter håller på att övergå till historia.
I mitt arbete som professor i politik och samhällsfrågor följer jag noga de berättelser amerikaner berättar om sitt förflutna och hur dessa berättelser formar den medborgerliga identiteten i dag. 25-årsdagen av 11 september-attackerna är särskilt intressant för mig eftersom den markerar en tidpunkt då en händelse som en gång upplevdes som omedelbar och världsomvälvande i allt högre grad förs vidare genom minnen, ritualer och tolkningar.
Att förstå historia innebär också att glömma
Forskare som studerar kollektivt minne, även kallat offentligt minne, har länge hävdat att samhällen inte minns det förflutna enbart genom att bevara det.
Offentligt minne beskriver hur gemensamma föreställningar och betydelser skapas och omformuleras genom berättelser, institutioner, ritualer och politiska argument. Department of Homeland Security (DHS) skapades till exempel som en reaktion på 11 september. Många amerikaner ser DHS som en strukturell och kulturell reform som genomfördes för att åtgärda de brister i underrättelsearbetet som attentaten blottlade.
Att glömma är också en del av processen. Som minnesforskaren Paul Connerton har hävdat är vissa former av glömska inte misslyckanden, utan nödvändiga delar av det sociala livet.
Ingen individ, skola eller nation kan för alltid hålla allt lika närvarande. Historien samlas på hög snabbare än det kollektiva minnet kan rymma den. Frågan är därför inte om amerikaner kommer att glömma delar av 11 september. Det kommer de att göra. Den mer intressanta frågan är vad som finns kvar efter att glömskan har fått verka.
Redan från den första årsdagen har minneshögtiderna kring attentaten följt en noggrant utformad ritual. Den årliga uppläsningen av namnen på dem som dog, minnesljusen och berättelserna om räddningspersonal är delar av denna ritual – var och en bidrar till att hålla dagens mänskliga förluster och mod i blickfånget.
I en undersökning från Pew Research Center 2016 angav 76 procent av amerikanerna 11 september som en av de tio mest betydelsefulla händelserna under deras livstid. Nästan en av fem uppgav att nationens omedelbara reaktion på attentaten var det ögonblick då de kände sig som mest stolta över USA.
Jag förstår de perspektiven. En del av det jag framför allt vill bevara om 11 september är den gemensamma sorgen under de första dagarna och de sätt på vilka vanliga människor visade sin mänsklighet under ofattbara omständigheter.
Brandmän klättrade uppför trapporna och sprang mot livsfaran, medan en ström av människor gjorde allt de kunde för att ta sig ner. Kontorsanställda hjälpte kollegor och främlingar. Familjer sökte efter saknade anhöriga långt efter att hoppet hade blivit plågsamt svagt. Och passagerarna på United Flight 93 gjorde motstånd och tvingade det plan de befann sig på att störta på ett fält mitt i Pennsylvania, och offrade sig i hopp om att rädda andra.
Innan den 11 september blev en motivering, en politisk linje, ett krig eller en politisk symbol var det en upplevelse av gemensam mänsklig sårbarhet.
Politiken och dess konsekvenser
Ingen händelse förblir för alltid bunden till sin ursprungliga betydelse. 11 september blev startpunkten för en rad politiska beslut som förändrade det amerikanska samhället och i sin tur också förändrade minnet av själva dagen.
Attackerna ledde till kriget i Afghanistan, som pågick i 20 år efter invasionens inledande framgångar med att slå sönder al-Qaida och avsätta talibanregeringen.
Därefter kom invasionen av Irak, trots att Saddam Husseins regim inte hade någon roll i 11 september-attackerna.
Efterdyningarna av attentaten bidrog också till att skapa ett klimat som gjorde det möjligt att kraftigt utöka statlig övervakning, stärka presidentens makt och minska utrymmet för avvikande åsikter. Amerikanska muslimer utsattes för ökad misstänksamhet och fientlighet.
Dessa konsekvenser konkurrerar nu med den ursprungliga upplevelsen av 11 september om en plats i dess betydelse.
För vissa amerikaner har attentaten blivit oskiljaktiga från de krig och den bredare beredskapen från statens sida att offra medborgerliga fri- och rättigheter i säkerhetens namn som följde. Ur detta perspektiv minns man 11 september inte bara som ett nationellt trauma, utan också som en varning för hur rädsla och sorg kan få politiska åtgärder som en gång verkade otänkbara att framstå som nödvändiga.
För andra representerar dagen – och dess efterspel – en återupprättad amerikansk stolthet och militär uthållighet.
För ytterligare andra är 11 september framför allt en berättelse om oskyldiga liv som gick förlorade och vanliga människor som visade ett extraordinärt mod.
Varje sätt att minnas drar en gräns kring den terrorism som nationen upplevde och avgör hur långt bortom den där septembermorgonen dess betydelse bör sträcka sig.
Även händelser som en gång betraktades som avgörande för hela världen måste så småningom dela den historiska scenen med allt som följer. Sedan 2001 har amerikaner upplevt orkanen Katrina, finanskrisen 2008, valet av landets första svarta president, Donald Trumps framväxt, våldsamheterna den 6 januari 2021 och en global pandemi.
11 september har inte blivit oviktigt för att dessa saker har inträffat. Dess plats i berättelsen har förändrats eftersom livet – eftersom världen – fortsatte.
För människor som levde när attentaten ägde rum finns det något sorgligt i att se hur avståndet till händelsen växer och minnet bleknar. När en händelse som en gång mindes in i minsta detalj blir ett datum som andra bara känner till från historien, blir det egna livets gång plötsligt synlig på ett nytt sätt. Det finns en märklig nostalgi i insikten om att något som en gång var så nära och omedelbart nu i allt högre grad tillhör människor som bara känner det som något som tillhör det förflutna.
Vad ska vi minnas?
Kanske är det därför som ”aldrig glömma” känns både gripande och omöjligt.
Vad är det egentligen vi ska minnas? Människorna som dog? Modet? Sorgen? Rädslan? Krigen som följde? Misstagen? Den oväntade medmänsklighet som människor visade när de kastades samman under en outhärdlig dag?
Ett samhälle kan inte för alltid hålla allt detta lika levande. Dess medlemmar bör inte heller blanda ihop att minnas allt med att förstå något. Kollektivt minne handlar oundvikligen om att välja vad som ska bevaras.
För mig är en del av minnet särskilt viktig att bevara. Innan 11 september blev en fråga om krig, säkerhet, patriotism eller politisk tillhörighet var det ett möte med mänsklig sårbarhet och därefter med mänsklig motståndskraft. Solidariteten den 11 september och de politiska beslut som fattades efteråt var inte samma sak, även om de har vävts samman i vårt minne av perioden.
Om historiens fortsatta gång innebär att 11 september inte alltid kan bära den känslomässiga tyngd som den gör för människor som levde när det hände, kanske det bästa vore att fokusera på den gemensamma sorgen, tillsammans med den extraordinära mänskliga reaktion som sorgen framkallade.
Det skulle inte sudda ut något av det som följde. Men det skulle kanske bidra till att bevara insikten om att den dagen var en ofattbar fasa och tragedi innan den blev ett politiskt arv.
Stephanie A (Sam) Martin är professor i samhällsfrågor vid Boise State University, innehavare av Frank och Bethine Church-professuren.
Artikeln är ursprungligen publicerad på engelska på The Conversation. Den är översatt till svenska av Tidningen Global med hjälp av Chat GPT. Här kan du läsa den på engelska.
