Proteströrelsen utmanar nationalismen i Serbien

Det här är den tredje och sista delen i en längre poddintervju med skribenten Vladan Lausevic. Du hittar del ett och del två här. 

Vilken roll spelar nationalism i regeringens eller regimens svar på protesterna? Du har beskrivit regimen som högerpopulistisk. Är det där man ska placera Serbiska progressiva partiet (SNS), som leds av president Aleksandar Vučić, ideologiskt?

– SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić efter en brytning med Serbiska radikala partiet. Aleksandar Vučić blev snabbt en av partiets centrala personer och var Tomislavs ”högra hand”. Serbiska radikala partiet finns fortfarande kvar men är mycket mindre jämfört med under 1990-talet. Serbiska radikala partiet var bland annat kända för att de hade egna paramilitära förband under krigen i Kroatien och i Bosnien. De hade personer som helt enkelt begick olika typer av krigsbrott och betedde sig illa i de här olika områdena.

– Så SNS är ett parti som har med sig det här arvet, idéerna och symbolerna som kommer från ett extremt, radikalt nationalistiskt parti. När SNS sedan grundades presenterade de sig själva som ett så kallat nationalkonservativt, socialkonservativt parti. Deras formella beskrivning påminner till stor del om hur Sverigedemokraterna har presenterat sig. 

– De brukar kategoriseras som populistiska, och när analytiker, bedömare, experter eller politologer har undersökt partiet förekommer ord som folket och nationen väldigt ofta i SNS politiska kommunikation. För dem som är mer ideologiskt trogna i SNS lever det kvar politiska idéer i stil med att alla serber ska leva i samma land, att alla serber borde tycka likadant och vi borde fungera som en enhet.

– Men demokrati handlar bland annat om pluralism, att det är är positivt att det finns olika åsikter, olika idéer, olika argument, tankar och förslag. Men när man tittar på SNS och deras politiska kommunikation så handlar det om motsatsen. Den handlar om att vi borde vara mer eniga även om det innebär att vi är likformiga och alla ska tycka likadant. 

– När det kommer till nationalism är Serbien fortfarande i grund och botten ett samhälle som är präglat av olika nationalistiska idéer och tankegångar. Det återspeglas till exempel i vad många i Serbien tycker när det kommer till Kosovo, när det kommer till Europeiska unionen, eller när det kommer till relationen med Ryssland. Ett exempel jag kommer nämna i boken är den här så kallade tanken om ”srpski svet” som betyder ”serbiska världen”. Den har vissa likheter med hur Putins regim i Ryssland har utvecklat tanken om den ryska världen, ”ruski mir”. 

– Tanken om den serbiska världen handlar om att alla serber som bor på Balkan är samma folk, utgör samma kulturella enhet, och har samma historia. Jag håller inte med om det, bland annat eftersom det finns skillnader mellan att vara serb i till exempel Kroatien, Montenegro, Bosnien och Serbien. Precis som det finns skillnader mellan att vara svensk i Sverige och svensk i Finland. Eller mellan att vara tysk och österrikare. Nationalismen är fortfarande stark i den meningen att många i Serbien upplever känslan eller tanken att de måste vara väldigt lojala till staten – även om den är korrumperad, även om den i praktiken fungerar mer som en diktatur eller ett auktoritärt styre. 

– Det finns ju också författare, intellektuella och samhällskritiker i Serbien som menar att 1990-talet fortfarande pågår i Serbien, att årtiondet upprepas fast med vissa andra ord och begrepp, andra typer av medier och teknologi. Sedan skulle jag säga att nationalismen också påverkar proteströrelsen. Även om proteströrelsen står upp för det som är mer universella värderingar som demokrati, rättvisa, medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter finns det också vissa nationalistiska idéer och tankegångar. 

– Långt ifrån alla i proteströrelsen vill till exempel att Serbien går med i EU. Jag skulle snarare säga att merparten av proteströrelsen av olika anledningar inte vill att Serbien går med i EU, utan lägger hela sitt fokus på Serbien. Det är därför till exempel europeiska flaggor eller EU-flaggor inte syns under protesterna, vilket är en skillnad jämfört med hur det gick till under proteströrelserna i Ukraina eller Belarus. Och på en demonstration i Budapest kommer du se både ungerska och europeiska flaggor, budskap om Europa och frågor som handlar om mer än bara nationen. Men i Serbien är det mycket mer fokus just på Serbien. 

Det kan ju finnas många skäl till varför folk inte vill vara med i EU men det är intressant att du säger att det hänger samman med fokuset på Serbien, och att det är viktigt med självständighet och oberoende för proteströrelsen. Vad beror den inställningen på?

– Det beror väldigt mycket på det som hände just under 1990-talet. Bara ett konkret exempel är Natos intervention eller Natos bombningar 1999. Det är väldigt svårt för många i Serbien att föreställa sig att Serbien en dag skulle gå med i Nato, för man tänker att det är Ryssland som står på Serbiens sida, inte EU.

Det här förekommer trots att det till exempel bara bor några tusen serbiska medborgare i Ryssland, medan det bara i Wien, inte ens i hela Österrike, bor omkring 80 000–90 000 personer från Serbien. 

– Det säger någonting om hur människor agerar ekonomiskt men tänker politiskt. Jag brukar säga att en sorts ironi med Serbien är att många vill ha ett ekonomiskt system som i EU eller kanske närmare bestämt som i Tyskland, Österrike och Italien, men de vill ha ett politiskt system som i Ryssland. Och det går inte ihop, det är totalt omöjligt att genomföra institutionellt. 

– Men på grund av det är det många som ändå accepterar den högerpopulistiska ekonomiska modellen. Som medborgare i det moderna Serbien får du ha tillgång till internet, sociala medier som Facebook och Instagram, du får resa inom Europa, eller till andra länder. Du får göra affärer med personer och företag i andra länder, och ta emot pengar från personer och företag och organisationer i andra länder. Men samtidigt accepterar du då att regimen och systemet också bestämmer hur offentliga pengar ska användas, även om det sker på ett korrumperat sätt. Du accepterar att regimen bestämmer vilka som får jobb, vilka som får privilegier, bidrag och förmåner. Du accepterar att Vučić ska styra investeringarna till personer som tillhör samma parti, alltså SNS.

– Men jag skulle också vilja säga att det handlar om vissa gamla idéer och hur en väljer att tolka eller kanske rättare sagt misstolkar historien. Det finns fortfarande de här idéerna att det på något sätt var Serbien som vann första världskriget mot Österrike och Ungern, att det sedan var Serbien som skapade kungariket Jugoslavien, och Serbien bidrog till att skapa det socialistiska Jugoslavien – det finns den här tankegången om att ”vi klarar oss på egen hand, vi behöver inte väst” och ”vi vill gärna ha moder Ryssland men vi behöver inte Europa”.

Det här behovet, eller känslan av att höra ihop med Ryssland, handlar det också om politiken som Putin för? Finns det en samsyn kring den socialkonservativa inställningen vad gäller till exempel hbtqi-rättigheter? Och ser man det som en motpol mot Bryssel? Eller handlar det mer de historiska banden skulle du säga?

– Det är både och. Och här finns det också fler paradoxer och ironier när det kommer till politiska idéer, ideologier och system. Om vi går 120 år tillbaka i tiden, innan första världskriget, var det i Serbien vanligt med idéer och budskap om att ”ryssarna är våra slaviska bröder”, att de är våra traditionella allierade och de ska hjälpa oss i kampen mot framförallt Österrike–Ungern, Spanska imperiet och så vidare. 

– Under den socialistiska perioden, alltså socialistiska Jugoslavien, då var det förbjudet att hylla det gamla tsar-Ryssland och att tala om ortodoxa slaviska bröder och liknande. Då övergick de idéerna och beteendena till att hylla Sovjetunionen istället, Sovjetunionen blev en fortsättning på Ryssland, när det kommer till politiska åsikter och tankar om vem en ska samarbeta med, vem en tillhör i någon sorts större sfär. 

– Och sedan när Sovjetunionen kollapsar, då kommer Ryssland tillbaka. Jag minns det som barn, under och efter kriget så fanns frasen ”vi serber och ryssar är 300 miljoner”. Med tanke på hur Ryssland har utvecklats som samhälle så har det blivit som vind i seglet eller bränsle på elden för många politiker och andra nätverk och organisationer i Serbien, som just SNS.

– Serbien är ett mer konservativt och kollektivistiskt samhälle än Sverige, på det sättet är det till exempel lättare att uttrycka väldigt homofobiska åsikter i Serbien än i Sverige, det är också lättare att uttrycka väldigt nationalistiska åsikter i Serbien, som till exempel att alla serber ska bo i ett land eller att man ska ta tillbaka Kosovo, eller att Serbien aldrig har gjort något illa utan att Serbien alltid har varit offer för någon annan. 

– Det finns också värderingsskillnader mellan stad och landsbygd, det finns också vissa mer framträdande värderingsskillnader när det kommer till olika regioner. För till exempel Vojvodina, alltså norra Serbien, har en historia att de tillhörde Österrike–Ungern. Medan till exempel regionen Sandjak, som jag nämnde tidigare, man kallade oftast den muslimska delen av Serbien, Där kan de här mer värdekonservativa värderingarna visa sig på det sättet att många har valt att inte fira nyår eftersom det anses vara emot islam att göra det. Så även det i Belgrad går att organisera en Prideparad är det inte lätt att vara öppet gay, framför framförallt för en gay man, i Serbien.

Kan du säga något om vad du tror om proteströrelsen framåt, vad händer härnäst?

– Det finns flera alternativ om hur det kan utvecklas. Men det som händer nu när vi spelar in podden det är att flera lokala val har ägt rum i Serbien. Proteströrelsen har satsat på studentlistor och medborgarlistor för att utmana både SNS, regimens parti, och de oppositionella partierna för att säga till medborgarna att ”vi vill skapa förändring tillsammans med er och utan de politiska partierna. 

– Proteströrelsen fortsätter med taktiken att vara lokalt engagerade, se till att vinna fler lokala val, för att få in fler politiker och representanter i de lokala församlingarna. Tanken är att den dagen proteströrelsen har tillräckligt många politiker och representanter på lokal nivå, då kommer det att bli mycket lättare att gå till val på nationell nivå också.