Jag har ingen aning om det är bättre någon annanstans, men inte har det väl alltid varit så här dåligt?

Jag sitter och pratar med en finländsk folkbildarkollega och vi pratar så där som man gör nu. Om Nato. Jag vet vad han tycker, och han vet att jag är emot och så är det med det. Eller inte riktigt. För vi försöker förstå varandra.

Jag säger något om kärnvapen, och han funderar över möjligheter till arbete för nedrustning även i en allians. Kanske kan man oavsett höja rösten, och jag får erkänna: tystare än vad Sverige varit de senaste åren kan man ju ändå inte bli.

Vi oroas tillsammans över Turkiet, och vad som skulle kunna bli Erdoğans förevändning för krig. Vi låtsas inte som att man automatiskt dras med, behöver inte övertonerna. Det räcker med legitimeringen det innebär att dela allians, och vad det kan innebära för möjligheten att ge uttryck för en kritisk hållning. En oro stor nog ändå.

Så talar vi om kärnfrågan: hur garanterar man säkerhet i en osäker tid? Han hoppas att alliansen ska göra Norden säkrare. Jag prövar i vårt samtal andra vägar. Alliansfrihet, kombinerat med både militära samarbeten och aktiv fredspolitik, har ju varit vårt sätt att bygga säkerhet i sådana tider förr.

Han förklarar hur han resonerar om Ryssland och landat där han gjort, och jag behöver inte ens anstränga mig för att förstå.

Han är ingen krigshetsare, och jag är ingen folkmordsförsvarare. Vi är bara två medborgare i små länder med en stor fråga framför oss.

Så inser jag vad som känns så ovant med hela situationen. Samtalet.

Sist jag skrev en rad om kärnvapen på ett så kallat socialt medium tog det en minut och fyrtiosju sekunder innan jag blev kallad Putinlojalist. Som om man hamnar i lag med mördare, när man är emot vapen.

I min bok är man en mer trovärdig motståndare mot Putins vedervärdiga grymheter, om man också gett sig ut på gatorna i sin avsky över andra krigsförbrytelser, än om man sett mellan fingrarna när det passat världsbilden.

Sådan är min hållning: Jag är för allt stöd, också väpnat, till Ukraina. Jag har länge, även i min egen rörelse, påpekar vikten av och ansvaret för ett starkt försvar. Men det borde inte spela roll. Oavsett förbehåller jag mig rätten att vara för ett Sverige som verkar för fred och nedrustning och mot ett medlemskap i en kärnvapenallians, och jag menar att sådana röster har samma rätt till det offentliga utrymmet som den som alltid eller nyss landat i en annan slutsats.

Putin vill att vi ska vara rädda, och ännu mer vill han att vi ska vara splittrade. Det han hatar mest är samtalet. Och vi ger honom polariseringen. Åsikter som inte är den egna misstänkliggörs och hånas. Tongångar premieras ju hårdare de är.

Vi byter ämne, jag och min kollega. Jag berättar att en partiledare för ett etablerat parti önskat skjuta skarpt mot folksamlingar innehållandes våldsverkare.

Han frågar vad som hänt med det demokratiska samtalet i Sverige? Jag säger att jag inte vet, och kanske är det inte bättre någon annanstans. Men inte har det alltid varit så här dåligt.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.