Jag har ingen aning om det är bättre någon annanstans, men inte har det väl alltid varit så här dåligt?
Jag sitter och pratar med en finländsk folkbildarkollega och vi pratar så där som man gör nu. Om Nato. Jag vet vad han tycker, och han vet att jag är emot och så är det med det. Eller inte riktigt. För vi försöker förstå varandra.
Jag säger något om kärnvapen, och han funderar över möjligheter till arbete för nedrustning även i en allians. Kanske kan man oavsett höja rösten, och jag får erkänna: tystare än vad Sverige varit de senaste åren kan man ju ändå inte bli.
Vi oroas tillsammans över Turkiet, och vad som skulle kunna bli Erdoğans förevändning för krig. Vi låtsas inte som att man automatiskt dras med, behöver inte övertonerna. Det räcker med legitimeringen det innebär att dela allians, och vad det kan innebära för möjligheten att ge uttryck för en kritisk hållning. En oro stor nog ändå.
Så talar vi om kärnfrågan: hur garanterar man säkerhet i en osäker tid? Han hoppas att alliansen ska göra Norden säkrare. Jag prövar i vårt samtal andra vägar. Alliansfrihet, kombinerat med både militära samarbeten och aktiv fredspolitik, har ju varit vårt sätt att bygga säkerhet i sådana tider förr.
Han förklarar hur han resonerar om Ryssland och landat där han gjort, och jag behöver inte ens anstränga mig för att förstå.
Han är ingen krigshetsare, och jag är ingen folkmordsförsvarare. Vi är bara två medborgare i små länder med en stor fråga framför oss.
Så inser jag vad som känns så ovant med hela situationen. Samtalet.
Sist jag skrev en rad om kärnvapen på ett så kallat socialt medium tog det en minut och fyrtiosju sekunder innan jag blev kallad Putinlojalist. Som om man hamnar i lag med mördare, när man är emot vapen.
I min bok är man en mer trovärdig motståndare mot Putins vedervärdiga grymheter, om man också gett sig ut på gatorna i sin avsky över andra krigsförbrytelser, än om man sett mellan fingrarna när det passat världsbilden.
Sådan är min hållning: Jag är för allt stöd, också väpnat, till Ukraina. Jag har länge, även i min egen rörelse, påpekar vikten av och ansvaret för ett starkt försvar. Men det borde inte spela roll. Oavsett förbehåller jag mig rätten att vara för ett Sverige som verkar för fred och nedrustning och mot ett medlemskap i en kärnvapenallians, och jag menar att sådana röster har samma rätt till det offentliga utrymmet som den som alltid eller nyss landat i en annan slutsats.
Putin vill att vi ska vara rädda, och ännu mer vill han att vi ska vara splittrade. Det han hatar mest är samtalet. Och vi ger honom polariseringen. Åsikter som inte är den egna misstänkliggörs och hånas. Tongångar premieras ju hårdare de är.
Vi byter ämne, jag och min kollega. Jag berättar att en partiledare för ett etablerat parti önskat skjuta skarpt mot folksamlingar innehållandes våldsverkare.
Han frågar vad som hänt med det demokratiska samtalet i Sverige? Jag säger att jag inte vet, och kanske är det inte bättre någon annanstans. Men inte har det alltid varit så här dåligt.
Per Anders Fogelströms ord: ”Vi i fredsrörelsen vill prova den ännu oprövade möjligheten, istället för den länge beprövade omöjligheten.”
I en otrygg värld tar S-regeringen pengarna från världens allra fattigaste.
