Vi kan dra lärdomar av kvinnornas historiska revolt i Iran – om att göra motstånd med hjälp av symboler, genom decentraliserade protester och användandet av det legitima missnöjet i utmanandet av auktoritära regimer. Folk har makt och är den enda kraft som kan utmana auktoritära och repressiva system, skriver Nilofar Sakhi i denna essä.
Mahsa [Jina] Amini greps och misshandlades av iransk moralpolis efter ett brott mot ”Irans klädkod eller obligatoriska hijabregler” och hennes död har orsakat aldrig tidigare skådade landsomfattande protester mot den Islamiska republiken Iran. Hennes död är ett flagrant tecken på Irans pågående förtryck och våld mot kvinnor. Men vi bör inte bli överraskade. Klädkoden, reglerna och handlingarna har skapats av en auktoritär regering och visar hur regimens långvariga grymheter och begränsningar mot kvinnor kan leda till ett kollektivt missnöje.
Iran har haft många tidigare protestvågor mot dess auktoritära regering. Även om det fortfarande är ett tidigt skede för att mäta effektiviteten i de pågående protesterna som bröt ut i september 2022 bär de landsomfattande protesterna på viktiga lärdomar, framför allt då auktoritära regeringar i regionen är på frammarsch.
Kvinnors ledarskap och symboler
Kvinnor i Iran har fallit offer för iranska myndigheters repressiva politik alltsedan den Islamiska republikens grundande 1979. Exkluderingen av kvinnor, upprätthållandet av hijab-[tvånget] och den ultrakonservativa klädkoden har lett till kvinnors motstånd mot regimen i årtionden. Mahsa Aminis död har kopplat samman kvinnor runtom i och utanför Iran i en reaktion – som baseras på deras kollektiva identitet som kvinnor – mot denna grymhet.
Kvinnor förvandlas från att endast vara offer till en kraftfull makt som utmanar det auktoritära systemet och mobiliserar män och kvinnor från olika delar av samhället till kollektiv handling. Kvinnor själva tar med sig socialt kapital till rörelsen genom sin omfattande och aktiva närvaro i protesterna och genom sin enighet om frågans vikt. Kvinnors deltagande och ledarskap i icke-våldsrörelser ökar sannolikheten för framgång. Även om det finns många former av repression som måste uppmärksammas inom alla auktoritära system kan ett konsekvent fokus på människors, framför allt kvinnors, legitima missnöje bli en kraftfull styrka för att utmana regimen.
Symboler spelar en viktig roll i att få människor att relatera till saker som de är sammankopplade med socialt och historiskt. Symboler har kraften att skapa psykologiska igångsättare och att skapa en känsla av samhörighet. Iranska kvinnor som klipper sitt hår har blivit en symbol för att visa på de kvinnliga demonstranternas vrede och ilska mot ”hijab-regeln”. Detta har också skapat en känsla av sammankoppling mellan kvinnor runt om i landet.
Kollektiv handling
Tre orsaker till missnöje – prästerskapets kontroll, ekonomiska spänningar och repression – har pågått sedan den Islamiska republiken skapades för 43 år sedan. I slutändan kan ett kollektivt missnöje framkalla kollektivt motstånd. När en icke-våldsrörelse tar plats utanför traditionella politiska processer som påverkan och lagstiftande har dessa kollektiva rörelser makten att rikta uppmärksamhet på frågor och deras underliggande orsaker.
I Iran ser individer och grupper en gemensam orsak till motstånd – förföljelsen från regimen. Om rörelsen och protesterna fortsätter att vara icke-våldsliga och fortsätter att hålla ett konsekvent fokus på människors missnöje och på regeringens grymheter kommer den att öka sina utsikter att minska regimanhängarnas stöd för regimen.
Männen som går med och står sida vid sida med kvinnor i dessa protester sänder en signal till andra att den här kampen för frihet är en kollektiv handling som kan leda till massmobilisering. En icke-våldsrörelse som använder sig av olika metoder har en bättre chans att lyckas än det våldsamma motståndet. Den våldsamma eller icke-våldsamma naturen av kollektiv handling spelar ofta en viktig roll i chanserna för framgång och för en rörelses hållbarhet.
Decentraliserade protester
Landsomfattande protester visar på, även när de är små, folks beredskap och vilja till förändring. Här spelar valet av tidpunkt en stor roll. En snabb expansion av protester och kampanjer i olika delar av landet, även om det handlar om få [människor], kan förvandla protesterna till ett nationellt motstånd.Inom några dagar ägde utbredda landsomfattande protester i södra, östra, norra och västliga Iran rum, inklusive i avlägsna städer.
Att hålla protester och kampanjer nära landets huvudstad och i de centrala provinserna är ett strategiskt drag. Men expansionen av protesterna till avlägsna delar av landet kan bidra till att mobilisera marginaliserade samhällsgrupper som sällan har en röst inom politiken. Representationen av många frågor, det växande antalet människor som involveras, och decentraliseringen av protesterna kan också hjälpa till att bidra till ett större internt stöd för rörelsen – både finansiellt och tekniskt – och skulle kunna bidra till dess hållbarhet och effektivitet.
Att dra nytta av de med makt
Diasporan eller allierade utanför landet kan spela en viktig roll i att stötta icke-våldsrörelser särskilt vad gäller kommunikation och med att nå ut. Den globala iranska diasporan ger sitt överväldigande stöd på internationella plattformar och genom media. Att sätta fokus på myndigheternas våldsamma strategi mot icke-våldsprotester kan dra till sig världens uppmärksamhet och förbättra externa aktörers stöd för rörelsen. Förstärkningen av människors röster och missnöje på internationella plattformar kan vara en framgångsrik strategi för att pressa auktoritära ledare till förändring av politiken inom landet.
Med det sagt är externt stöd ofta komplicerat och intresse-styrt, framför allt när andra stater blir inblandade i sådana processer. I länder med långvariga komplexa och omstridda mellanstatliga relationer bör ledare för icke-våldsrörelser vara extra försiktiga med att inte bli influerande av krafter utifrån. De politiska intressena och de regionala ländernas internationella politik kan öka risken för nedbrytande effekter. Detta kan leda till splittringar i rörelsen och leda till dess nederlag särskilt om de yttre aktörerna bidrar med resurser och pengar utifrån sina egna intressen.
Den sista viktiga lärdomen att dra av det iranska motståndet är att folk har makt och är den enda kraften som kan utmana auktoritära och repressiva system. Längtan efter förändring måste uppstå inifrån landet och folket bör vara den ledande kraften att kräva förändring. Förändring som tvingas på genom yttre påverkan är nästan omöjlig att rotas i samhället och kommer inte att vara hållbar. Auktoritära system kan utmanas genom att investera i människor, genom att utbilda och informera dem, höja deras känslighet och stärka dem.
Översättning: Bella Frank
