2003 antog Afrikanska unionen Maputoprotokollet som syftar till att stärka afrikanska kvinnors rättigheter. Protokollet har dock inte fått den uppmärksamhet det förtjänar menar biståndsorganisationen Läkarmissionen som under Mänskliga rättighetsdagarna i Örebro betonade vikten att lyfta erfarenheterna och rösterna från kvinnor som lever i konfliktfyllda stater.
– Ni har makten att bokstavligen talat ge mig mikrofonen, sade Charity Resian.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER | – Det är avgörande att ha marginaliserade kvinnors röster här, sade Charity Resian från Kenya som jobbar mot kvinnlig könsstympning och som deltog i Läkarmissionens miniseminarium på Globala scenen på torsdagsförmiddagen den 17 november.
Maputoprotokollet, eller The Protocol to the African Charter on Human and Peoples’ Rights on the Rights of Women in Africa, som det officiellt heter antogs i juli 2003 i samband med Afrikanska unionens toppmöte i Maputo i Moçambique. I dag har det ratificerats av en majoritet av Afrikas länder, vissa länder har skrivit under protokollet men inte ratificerat det, och bara två länder, Egypten och Botswana, har varken skrivit under det eller ratificerat det.
Kvinnor ”måltavlor i krig”
För att lyfta Maputoprotokollet och sätta fokus på marginaliserade kvinnors röster arrangerade stiftelsen Läkarmissionen samtalet Turning the global feminist policy space upside down: Bringing women’s voices from fragile states into the center i Örebro.
De lyfte under seminariet två röster från kvinnor som har jobbat med kvinnors rätt i sina respektive hemländer, Kenya och Etiopien, som bland annat tog upp hur internationella organisationer som jobbar i olika afrikanska länder kan förbättra kontakten med och lyfta kvinnor på gräsrotsnivå för att därmed få bättre effekt för sitt arbete.
– Kvinnor används som strategiska måltavlor i krig genom våldtäkt och därför är det avgörande att skildra deras berättelser för att förbättra organisationers program, sade Charity Resian.
”Ge mikrofonen till de berörda”
Moderatorn, tillika Läkarmissionens generalsekreterare, Josephine Sundqvist ställde frågan om vilken betydelse det har att många av de program som används för att motarbeta kvinnlig könsstympning runt om i världen inte har utformats av personer som själva har erfarenhet av problematiken. Charity Resian menade att det är en förklaring till varför arbetet går så långsamt:
– I mitt eget lokalsamhälle i Kenya drabbas 78 procent av flickorna och kvinnorna fortfarande av kvinnlig könsstympning. Arbetet går långsamt för att man inte använder rätt personer. Olika program påverkar inte på marken, ge mikrofonen till de som är berörda – då kommer deras konstruktiva idéer bli införlivade i programmen. Det är därför det är så viktigt att stärka dessa röster, sade Charity Resian.
Förändring kommer nerifrån
Även Ellen Kjellgren, som kommer från Etiopien där hon jobbade som journalist och var vice ordförande för en stor kvinnoorganisation, betonade vikten av att utgå från gräsrötter i arbetet för kvinnors rätt.
– Etiopiska kvinnor och mödrar försöker helt enkelt att överleva, och om du ger dem lite kommer de att gå långt. Mitt råd till organisationer är att ta sig ut och besöka kvinnorna på plats, program ska inte komma uppifrån och ner, det måste komma från dem som behöver förändringen, sade Ellen Kjellgren som också förklarade att en svårighet att jobba med frågorna i hennes hemland var att mycket är så starkt politiserat att sakfrågorna lätt hamnar i skuggan, dessutom är korruption ett stort problem.
”Träffa kvinnor på gräsrotsnivå”
På frågan om hur vägen framåt ser ut betonade hon vikten att exempelvis biståndsarbetare eller andra som jobbar med frågorna måste öppna dörrar för kvinnor vars röster annars inte hörs:
– Om du åker till Etiopien för att jobba, be att få träffa kvinnor på gräsrotsnivå, träffa dem på riktigt och stanna inte på de internationella hotellen, håll regeringen till svars, och investera i verkliga människor, sade Ellen Kjellgren som sedan några år tillbaka bor i Örebro.
Charity Resian menade att Sverige har möjligheten att ge plats åt kvinnor från olika afrikanska länder:
– Ni har makten att bokstavligen talat ge mig mikrofonen. Flickors och kvinnors röster som jag representerar har levda erfarenheter, och kan prata om sina egna problem och vi har våra egna lösningar. Ge oss micken, ge oss plattformarna och programmen och vi har makten att komma med lösningarna, sade Charity Resian.
* * *
LÄS MER
Vad vi kan lära av de iranska kvinnornas revolt
Hungrande i Afrika hamnar i krigets skugga
Diskrimineringen av kvinnor slår hårt mot matproduktionen
