KUBA | Inte sedan den kubanska revolutionens sista år, 1959, hade landet skakats av så stora protester som blossade upp sommaren 2021. Tusentals människor fängslades och idag sitter omkring 1500 politiska fångar i kubanska fängelser och häkten, varav ungefär hälften fängslats efter protesterna. Stigande priser och ibland brist på matvaror, bränsle och el- och internetavbrott fick befolkningen att trotsa regimen och gå ut på gator och torg. Protesterna – där människor skanderade slogans som ”frihet” och ”vi är inte rädda” – handlade både om regimens förtryck och den allt mer bristfälliga välfärden.

Covidpandemin följde på att Venezuela, som länge stöttat Kuba ekonomiskt, några år tidigare kollapsat ekonomiskt. Det krisande landets stöd upphörde. Samtidigt fortsätter USA:s embargo att gälla. Finanserna i den kubanska statskassan såväl som i befolkningens fickor sinade ytterligare när turismen gick om intet i och med coronavirusets framfart. Protesterna spred sig snabbt runt om på Kuba, påeldade av sociala medier, och polis och militär hann inte tysta ner dem förrän de var ett faktum.

På söndag är det dags för vad som i Kuba kallas för ett val till nationalförsamlingen. Men dessa val har ingenting gemensamt med ett val i en fri demokrati, enligt Erik Jennische som är Kubaexpert på Civil Rights Defenders.

– För det första: det är inte ett val. Kubanerna kan inte rösta för förändring. Det som kommer att hända på söndag är att befolkningen kan gå och rösta för den kandidat som kandidatkommissionen har föreslagit för olika poster i regeringen. De väljer endast ut kandidater som är lojala med partiet. Om den första kandidat som de har handplockat inte får mer än 50 procent av rösterna så väljer man en annan kandidat. Men det kommer aldrig att finnas två valbara kandidater att rösta på. Det finns ingen som står för förändring och det har aldrig utsetts någon som är oppositionell, säger Erik Jennische, som i många år har följt utvecklingen på Kuba.

Vill framstå som legitima

Enligt officiella siffror från den kubanska regeringen – de enda siffrorna som finns tillgängliga – har 98 procent av befolkningen tidigare röstat, det vill säga sagt ja eller nej till de kandidater som har presenterats.

– Det finns inte något sätt att kontrollera om det (siffrorna) stämmer. Men de senaste gångerna har regeringen ändå gått med på att visa att andelen som deltar sjunker – och det gör man för att det syns att inte alla går till valurnorna. De som arbetar i vallokalerna skall skriva på en anslagstavla hur många i kvarteret som har röstat och de kan inte skriva att det var 98 procent om det var långt ifrån det. Då undergräver man sina egna försök att bygga legitimitet, säger han.

Det politiska systemet i Kuba liknar det i forna Sovjet. Efter den kubanska revolutionen 1959 hade landet inte någon konstitution alls: det fanns bara en självutropad regering. Men sedan sent sjuttiotal har man haft en konstitution och den än idag gällande ordningen med en kommitté som utser kandidater som folket får rösta ja till. 2019 genomfördes en omröstning för att förnya konstitutionen och strax över 90 procent av de som röstade gav sitt godkännande. När den nu sittande presidenten Miguel Díaz-Canel valdes 2018 fick han 97,76 procent av rösterna i parlamentet.

Långa fängelsestraff för demonstranter

Flera av de som dömdes efter att ha deltagit i protesterna sommaren 2021 fick upp emot 30 år i fängelse. USA:s president Joe Bidens administration har uttryckt sitt stöd till demonstranterna. Enligt Erik Jennische är dessa rättegångar långt ifrån rättssäkra. Hundratals politiska fångar som fängslades efter protesterna har dömts i skenrättegångar. Ofta döms flera personer samtidigt och straffen delas ut godtyckligt: någon i gruppen får två år, en annan åtta år och en tredje tolv år, enligt Erik Jennische.

– De häktade kommer in i rättssalen och får åtalet – som de sannolikt inte har sett innan – presenterat för sig. (Försvars)advokaten träffar de (antagligen) för första gången i samband med rättegången.

Många av de mest högljudda aktivisterna på Kuba sitter fängslade. Andra har flytt utomlands.

– Bara under 2022 lämnade mer än 300 000 kubaner sitt hemland – det är tre procent av befolkningen. Det har absolut påverkat demokratirörelsen, säger Erik Jennische.

Kvinnor tar över

I takt med flykt och fängslanden har allt fler kvinnor – ofta mammor – tagit plats på aktivistscenen. Många av dem såväl frispråkiga och som till synes orädda. Det är en del av en trend som har setts i flera andra motståndsrörelser i Latinamerika, framförallt i Mexiko och Argentina.

– Mammor känner av vilken effekt vissa policys eller en regerings brist på handling kan ha på deras barn. Den här större bilden av mammor som står upp mot orättvisor legitimerar också kampen. Allmänheten tenderar att tänka att deras (mammornas) kamp är legitim, säger Alva Orozco Mendoza, professor i statsvetenskap vid University of Connecticut, till Al Jazeera.

Al Jazeera berättar om två olika kvinnor som idag – förutom att sköta ett hushåll och arbeta – har blivit aktivister. Den 33-åriga trebarnsmamman Amelia Calzadilla postade en video på sociala medier den nionde juni i fjol. I videon rasar hon över priserna på elektricitet som har stigit i taket – hennes elräkning kostar mer än vad hon tjänar på sitt jobb inom turismindustrin på Kuba, en industri som på grund av såväl covidpandemin som USA:s sanktioner/embargo mot Kuba går på knäna. I området där Amelia Calzadilla bor tillsammans med sina tre barn finns det inte någon statlig naturgas att tillgå.

– Jag exploderade på sociala medier på grund av att det inte fanns något formellt sätt att framföra ett klagomål till någon som skulle kunna hjälpa till, säger hon till Al Jazeera. Videon fick tiotusentals likes inom de första 24 timmarna.

Har vänt sig mot regimen

Amelia Calzadilla berättar för tidningen att hon tidigare var en försvarare av kommunistregimen på Kuba, och hon arbetade under en period efter att ha avslutat sina studier på inrikesministeriet. Men hon tror inte längre på att de ”har ett samvete” eller bryr sig om att lösa problemen som drabbar befolkningen.

De kubanska myndigheterna har kommenterat Amelia Calzadillas populära videor med att säga att hon är betald av den amerikanska underrättelsetjänsten. En annan kvinna, som är i femtioårsåldern, slogs blodig av kubansk polis den 11 juli 2021. Hennes ena son fångade misshandeln på film – idag är två av hennes fyra söner fortfarande fängslade, dömda till åtta respektive tio år.

”Sverige bör ta initiativ”

Erik Jennische menar att EU skulle kunna göra mer för att stötta de som kämpar för demokrati på Kuba. Enligt Freedom House var Kuba år 2022 ”inte fritt” och hamnade långt ner på deras lista över demokratin i världens länder. Men det hindrade inte EU från att i sin årsrapport om mänskliga rättigheter och demokrati i världen år 2016 kalla landet för en ”enpartidemokrati, i vilken val genomförs i kommun, region och på nationell nivå”. Samtidigt uttrycker EU i rapporten att ”de huvudsakliga problemen på Kuba är inskränkningar i yttrandefriheten, rätten att organisera sig såväl som i frånvaron av oberoende press” – vilket brukar vara tecken på att ett land inte är just en demokrati.

Erik Jennische menar att det här paradoxen har fortsatt sedan protesterna 2021 och menar att det är dags för EU att tala klarspråk.

– Det här är mycket viktigt. Sedan sommaren 2021 har EU flera gånger fördömt och tydligt uttalat sig om människorättskränkningar på Kuba. Men EU har ännu inte sagt att valsystemet inte är legitimt och att det behöver förändras. Nu när Sverige är ordförande för EU:s ministerråd (fram till den 30 juni 2023) borde den svenska regeringen ta initiativ till att säga att de kubanska valen inte är demokratiska och kräva att Kuba genomför fria val, säger Erik Jennische.

Frågan om hur länge Kuba kan fortsätta styras av kommunistpartiet – som har haft makten i mer än 60 år – kallar Erik Jennische halvt skämtsamt för ”tiomiljonersfrågan”. Han tror att protester och organisering i civilsamhället är vad som skulle kunna fälla regimen. Men frågan är hur många som behöver delta, och hur mycket.

– Jag tror det kubanska systemet överlever så länge som inte tillräckligt många ställer sig upp och protesterar. Men hur många som är tillräckligt många – det vet jag inte. Men det blir allt svårare för regeringen att säga att man har folkets stöd – och vem tror på att ett folk som har friheten att välja skulle välja samma regering i över 60 år?

***
LÄS MER
Hundratals straffas efter protester på Kuba
USA: Joe Biden skärper invandringspolitiken
Sanktionspolitiken ifrågasätts av kritiker

KLIMAT | En av de viktigaste punkterna under FN:s klimattoppmöte, COP28, är att utvärdera genomförandet av Parisavtalet från COP21. Climate Change Performance Index, CCPI, rangordnar årligen länder baserat på hur väl de uppfyller målen i avtalet. Årets index placerar Sverige på tionde plats, från att förra året legat på en femteplats. Noterbart är att de tre främsta platserna är tomma, då inget land anses uppfylla målen tillräckligt väl.

Indexet bygger på fyra huvudkategorier: koldioxidutsläpp, förnybar energi, energianvändning och annan klimatpolitik. Enligt Nasiritousi är de andra indikatorerna viktiga då de visar riktningen för framtida utsläppsutveckling.

– Sverige erhåller höga betyg för utsläpp och förnybar energi, men när det kommer till politisk inriktning sjunker vi drastiskt. För ett år sedan låg Sverige på plats 24 i politik, i år befinner vi oss på plats 37, säger Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, för SVT.

– Vi har sett att den nuvarande regeringen har en politik som ser ut att öka utsläppen. Det gör att betyget faller.

CCPI uttrycker tydligt sin oro: ”Sveriges en gång så ambitiösa klimatpolitik skärs ned eller till och med tas bort. Om regeringen fortsätter att ta bort progressiv klimatpolitik kommer landet att fortsätta falla i CCPI-rankingen.”

Experter varnar för att Sverige backar från att vara en global föregångare inom klimatpolitik till att nu blockera progressiv EU-politik inom skogsfrågor. Denna trend kan få betydande konsekvenser för landets placering i kommande klimatrankningar.

Bakom indexet står klimatgrupperna Germanwatch, New Climate Institute och Climate Action Network.

ISRAEL/PALESTINA | – Alltför många oskyldiga palestinier har dödats. Ärligt talat – nivån av civilt lidande, bilderna och filmerna som kommer från Gaza är fruktansvärda, sade en allvarlig Kamala Harris, vicepresident i Israels närmaste allierade USA, vid en pressträff häromdagen.

– Vi anser att Israel måste göra mer för att skydda oskyldiga civila.

Diplomatisk kris

Ungefär samtidigt twittrade FN:s humanitära chef Martin Griffiths att ”apokalyptiska förhållanden” nu råder i södra Gaza, att det är omöjligt för hjälporganisationer att arbeta på grund av den israeliska offensiven.

– Det räcker nu. Det måste sluta. . . En apokalyptisk situation råder, sade Griffiths till tidningen The Guardian.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez gick ett steg längre. I en intervju uttryckte han tvivel på att Israel efterlever internationell rätt vid krigföringen i Gaza, ett område som styrs av den terrorstämplade islamistmilisen Hamas. Liknande kritik har förts fram från Belgiens premiärminister, Norges utrikesminister och Amnesty International – bland andra.

Sánchez uttalande resulterade i en diplomatisk kris, med hemkallade ambassadörer.

– Israel agerar och kommer fortsatt att agera i enlighet med internationell rätt, och kommer att fortsätta kriget tills alla i gisslan är tillbaka och Hamas utplånats från Gaza, svarade Israels utrikesminister Eli Cohen enligt Politico.

Mänskliga sköldar?

Det pågående kriget utlöstes av Hamas koordinerade attack mot Israel den 7 oktober. Då dödades omkring 1 200 mestadels civila i brutala massakrer, och över 200 personer togs som gisslan.

Israel svarade med militära flyg- och markoperationer, en total belägring av Gaza och löfte om att tillintetgöra Hamas. Enligt Hamaskontrollerade hälsomyndigheter i Gaza har omkring 16 000 människor dött i det intensiva bombardemanget.

Bilderna av lidandet i Gaza, där omkring halva befolkningen är under 18 år, lämnar få oberörda. Israel å sin sida understryker att man är i krig med Hamas, inte med det palestinska folket. Den israeliska militären hävdar att den enbart riktar in sig på militära mål, men anklagar islamiströrelsen för att förskansa sig i tunnlar under tättbebyggda stadsmiljöer, på sjukhus och skolor samt använda civila som mänskliga sköldar.

Agerandet utgör sannolikt krigsbrott, liksom det det sexuella våld Hamas anklagas för i samband med anfallet den 7 oktober.

Är proportionerligt?

Men att inte skydda civila i tillräckligt hög utsträckning, som Israel beskylls för, är också ett brott mot krigets lagar. Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, anser att det ligger mycket i det växande klandret mot Israel.

– Mycket tyder på att de (Israel) överträtt den humanitära rätten och begått en del krigsförbrytelser, säger han.

Wrange understryker att en krigförande part enligt folkrätten inte får angripa civila mål. Och när man anfaller militära mål måste de civila skadorna stå i proportion till den militära vinsten.

– Palestinska liv måste vägas som om de varit israeliska.

Måste vara säker

Heather Harrison Dinniss, senior lektor i folkrätt vid Försvarshögskolan, pekar också på principen om proportionalitet som ett huvudproblem i Gaza.

– Frågan är om civilbefolkningen utsätts för en kollektiv bestraffning i och med Israels bombningar. De civila skadorna måste egentligen utredas för varje enskild attack, resonerar hon.

Sjukhus, som exempelvis al-Shifa i staden Gaza, är särskilt skyddade objekt enligt folkrätten. Denna status förloras om vårdinrättningen används för andra syften, men då måste krigsförande part vara ”jäkligt säker”, med Harrison Dinniss ord.

– Israel har visat upp mindre vapendepåer inne i al-Shifa – men fanns där verkligen en kommandocentral? Det som talar till Israels fördel är uppgifterna att soldater gick in på sjukhuset med tolkar och frågade ut personer, att man försökte ta reda på om där fanns militära installationer.

I ett Gaza som i stort förvandlats till ruiner och där stora delar av befolkningen är på flykt är det minst sagt svårt att göra utredningar. Var och hur anklagelser om krigsbrott ska kunna bevisas återstår att se.

– Palestinierna är medlemmar i (Internationella brottmålsdomstolen) ICC, så det kan ske där. Men anklagelser om krigsbrott kan också föras fram i nationella domstolar eller i särskilda tribunaler, säger Harrison Dinniss.