AFGHANISTAN | Sima Bahous, verkställande direktör för UN Women, FN:s enhet för kvinnors rättigheter, framförde denna uppmaning under ett säkerhetsrådsmöte där hon rapporterade att över 50 stränga talibanlagar nu tillämpas i Afghanistan, ofta med brutalitet från manliga familjemedlemmar, rapporterar The Morning Star.

Bahous underströk att detta förtryck har haft förödande konsekvenser för kvinnornas psykiska hälsa och har ökat risken för självmord, särskilt bland unga kvinnor. Dessutom har restriktionerna mot kvinnor lett till en oroande ökning av barnäktenskap och barnarbete.

Internationell lag definierar apartheid som ett system av legaliserad rassegregation som först uppstod i Sydafrika genom deras rasåtskillnadspolitik och samhällssystem. Men en växande konsensus bland internationella experter, tjänstemän och aktivister hävdar att termen även är relevant när det gäller könsdiskriminering, särskilt i situationer som den i Afghanistan, där kvinnor och flickor systematiskt utsätts för diskriminering.

Sima Bahous betonade att kvinnor i Afghanistan lever under förfärliga förhållanden.

– Kvinnorna berättar för oss att de är fångar som lever i mörker, instängda i sina hem utan hopp eller framtid, sade Bahous till rådet och dess 15 medlemmar under tisdagen.

Hon påpekade att det inte finns någon befintlig internationell lag som effektivt hanterar ”massivt, statligt sponsrat könsförtryck”. Bahous menade att talibanernas systematiska och planerade angrepp på kvinnors rättigheter måste namnges, definieras och förbjudas enligt globala normer så att adekvata åtgärder kan vidtas.

– Vi ber er att ge ert fulla stöd till en mellanstatlig process för att uttryckligen kodifiera könsapartheid i internationell rätt, sade Bahous.

Talibanernas talesperson, Zabihullah Mujahid, reagerade på mötet genom att kritisera dess fokus på inrikesfrågor, särskilt ”kvinnors utbildning och deras arbete,” istället för att diskutera frågor om säkerhet, fred och stabilitet. Han betonade också vikten av att FN skulle överväga att ta bort sanktioner och erkänna talibanernas regering, som de själva kallar ”det islamiska emiratet Afghanistan.”

***
Läs även:
Talibanerna förbjuder kvinnor från nationalpark i Afghanistan
UN Women: Allt svårare att verka i Afghanistan

Jan-Åke Eriksson

 

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto