MIGRATION | 2015 inträffade den så kallade flyktingkrisen – över en miljon människor kom till EU från krigsdrabbade länder som Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Att EU:s migrationspolitik (CEAS) inte fungerade blev snabbt ett faktum: Grekland, Italien och Spanien blev på grund av sitt geografiska läge flaskhalsar och de rådande reglerna (Dublinförordningen) sade att en asylsökande skall söka skydd i det första ankomstlandet inom EU.

I diskussionerna som har följt har flera länder sedan bjudit på stort motstånd i fråga om att göra om regelverket så att asylsökande fördelas mer ”rättvist” inom EU. Främlingsfientliga Ungern och Polen har gått i spetsen för detta. Men också Sverige – som tog emot många under 2015 – har varit mycket ovilliga att erbjuda flyktingar som räddats ur Medelhavet att komma hit för att få sin sak prövad, något EU har försökt med ett flertal gånger. Dessa tillfälliga mekanismer för att omfördela flyktingar har avlöst varandra sedan 2015 – då startskottet för att göra om den gemensamma asylpolitiken skedde.

Omröstning i EU-parlamentet

Under tisdagen röstade LIBE-kommittén (som ansvarar för medborgerliga fri- och rättigheter) i EU-parlamentet om fyra av förslagen i den nya migrationspolitiken, eller pakten som den kommit att kallas sedan den lades fram i september 2020. Malin Björk (V) röstade emot alla förslag utom ett. En majoritet i parlamentet röstade dock för lagförslagen, som nu ska bollas med medlemsländerna och därefter är det EU:s ministerråd som beslutar.

– Genom dessa tre förslag tar man det sämsta av dagens flyktingpolitik och institutionaliserar det genom att göra det till EU-lag. Det handlar bland annat om rättsosäkra snabbkontroller vid gränserna och en utökad möjlighet att placera människor i förvar. Vi kommer att få se fler fängelseliknande läger som de som redan finns i Grekland. Vi kommer också att få se fler skamliga avtal med länder som Turkiet och Libyen, säger Malin Björk i ett uttalande. Hon menade vidare att förslagen som nu har röstats igenom fortsatt kommer att lägga ett först ansvar på länder på EU:s yttre gräns, som Grekland och Italien, och att de stora problem som funnits med att dessa länder får ta ett stort ansvar inte kommer att lösa sig genom migrationspakten.

Frontex i fokus

I den nya politiken är anser många kritiker att EU:s kritiserade gränsbyrå Frontex är en central aktör. Fokus ligger också på att låta andra länder utanför EU stoppa migranterna: enligt EU för att undvika att människor riskerar sina liv längs med farliga rutter. Kritikerna har en annan teori:

– Vi kallar det för ”externalisering” av gränserna, när EU får auktoritära regimer att göra smutsjobbet åt dem. Detta är definitivt en strategi som man kommer att fortsätta använda sig av framåt. Problemet är att det gör Europa beroende av auktoritära regimer som har ett intresse av att tillåta en viss rörelse över exempelvis Medelhavet för att pressa EU och se till att det ekonomiska flödet fortsätter. Libyen och Turkiet får verklig tyngd i diskussionen om migration i och med EU:s besatthet av att stoppa den. De här partnerskapen kommer alltid vara instabila eftersom man jobbar med auktoritära regimer. EU tvättar händerna rena och inte är direkt involverade, även om de är centrala, sade Matteo, som egentligen heter någonting annat, till Syre i januari.

Han arbetar för frivilligorganisationen Alarm phone, en nödlinje som flyktingar i sjönöd kan kontakta. Alarm phones volontärer anropar därefter olika kuststaters sjöräddning, som Maltas och Italiens. Vad de inte gör är att kontakta Libyen eller Tunisien, eftersom dessa länder inte uppfyller kraven i internationell sjölag: om en person i sjönöd räddas, vilket alla kaptener och fartyg har skyldighet att göra, skall den släppas av i en säker hamn.

”Automatisk flyktingstatus”

EU:s gränsbyrå Frontex koordinerar å sin sida med dessa länder. Frontex har inte heller några fartyg på centrala Medelhavet längre, där flest drunkningsolyckor inträffar. Istället övervakar man havet från luften. Human Rights Watch har riktat skarp kritik mot dessa metoder, som man menar gör EU och Frontex medskyldiga till övergrepp mot flyktingar i Libyen.

Malin Björk sågar som sagt alla förslag som omröstningen gällde utom ett: om ett nytt krisdirektiv som kan aktiveras när stora grupper från ett och samma land är i behov av skydd, som till exempel i fråga om Syrien eller nu senast Ukraina.

– Om EU-parlamentets förslag till krisdirektiv också antas av rådet (EU:s ministerråd) kan människor från vissa konfliktdrabbade länder automatiskt få flyktingstatus och då sätts en snabb mottagningsprocess igång. Det är helt rätt väg att gå, säger Malin Björk i ett uttalande.

Det som väntar nu är att parlamentet ska förhandla med enskilda medlemsländer. Sedan ska EU:s ministerråd godkänna förslagen. Migrationspakten bygger på olika pelare: effektivare gränsprocedurer (ett system med säkra länder har föreslagits), rättvis och solidarisk fördelning av asylsökande, ett ökat samarbete med tredje länder och att migrationspolitiken ska vara ”heltäckande” i det avseende att man också ska ha en gemensam återvandringspolitik. Förslagen som man röstade om under tisdagen var olika konkreta lagförslag inom ramen för dessa pelare.

***
LÄS MER
Amnesty: Kriget röjer västlig dubbelmoral
EU skickar fler båtar till Libyen
Katastrofen en ”konsekvens av Italiens och EU:s politik”