HRW: ”Frustrationen växer i de barn som lämnas kvar”

SYRIEN | Det har gått fyra år sedan slutstriden mot IS avslutades. Idag kontrollerar terrorgruppen inte längre någon mark – det sista fästet i syriska Baghouz är ett minne blott. Men alltjämt sitter 38 000 människor fortfarande frihetsberövade i lägren al-Roj och al-Hol i nordöstra Syrien. För dessa människor – varav många har IS kopplingar – går livet i fångenskap nu in på sitt femte år. Cirka 6000 av dessa kommer från länder i väst, medan majoriteten är från grannlandet Irak. Omkring 60 procent av alla är barn. Sverige har – efter många om och men – låtit kvinnor och barn återvända, men först efter att de mer eller mindre kastats ut av det kurdiska självstyret (AANES) som ansvarar för lägren.

– På många sätt blir det värre. Det har varit luftburna attacker från Turkiet, rapporter om våld och attacker från IS-lojalister mot både hjälparbetare och lägerpersonal. Det var en incident i november i fjol där två systrar från Egypten hittades halshuggna efter att ha blivit misshandlade och våldtagna. Vi hör också om att säkerhetsstyrkorna i lägret separerar pojkar som börjar bli lite äldre från sina mammor. Vi hör om mammor som är oroliga för att man ska ta deras barn ifrån dem, säger Jo Becker, chef för barnrättsavdelningen på Human Rights Watch (HRW).

Medan många barn och kvinnor har hämtats hem – totalt 38 länder har aktivt hämtat hem medborgare – tynar hoppet för de som blir kvar. Att se att andra barn får resa till sina respektive hemländer medan man själv lämnas kvar vind för våg har gjort att många upplever en växande känsla av hopplöshet.

Depressionen växer

Jo Becker har den senaste tiden fokuserat på Trinidad och Tobago, som är det västland som sett till befolkningsmängd har haft den högsta andelen IS-resenärer. Omkring 90 medborgare från det karibiska landet finns ännu kvar i nordöstra Syrien och närapå inga insatser har gjorts för att hämta hem dem, enligt en rapport från HRW. I rapporten konstaterar organisationen att barn bland annat har drunknat i pölar av avloppsvatten och dött i bränder när deras tält fattat eld – situationen är allt annat än säker för någon. Mammor vittnar också om hur de stänger in barnen i tälten för att skydda dem från sexuellt våld, våldsamma lägervakter och IS-lojalister som letar efter unga att rekrytera.

Många andra länder har – sent omsider – valt att agera och ta hem medborgare under de senaste månaderna.

– Att allt fler länder hämtar hem sina medborgare är å ena sidan en mycket positiv utveckling. Tio länder har tagit hem medborgare de senaste fem månaderna, bland annat Australien, Frankrike, Barbados och Spanien. Men å andra sidan växer uppgivenheten i de som lämnas kvar, som de som kommer från Trinidad och Tobago. Det är för det mesta änkor och deras barn som finns kvar. Vi hör från dem att barnen blir allt mer deprimerade och inte lämnar sina tält alls, säger Jo Becker.

Många av barnen i lägren var mycket små när de kom till Syrien, ofta runt 2013 eller 2014. De visste inte vart de skulle och de hade inte heller haft någon möjlighet att påverka det. I vissa fall ljög föräldrarna för barnen om destinationen och syftet med resan.

– Jag vet ett barn som frågade sin pappa vart de skulle resa och han svarade att de skulle åka till Disneyland, säger Jo Becker, och tillägger att den stora majoriteten av barnen inte har valt att leva under IS. Det var ett val som deras föräldrar, och enligt rapporter oftast pappan, gjorde.

Andra barn är födda i IS så kallade kalifat. En tioåring i al-Roj eller al-Hol kan därmed aldrig ha upplevt någonting annat än att leva under IS och därefter i de kurdkontrollerade lägren. En del av dem har aldrig satt sin fot i en skola. För andra kom utbildningen till ett abrupt slut.

– Det förekommer informell utbildning men det finns inte några riktiga skolor. Desto längre barnen är kvar – ju längre är de utan utbildning, säger Jo Becker, som under 2022 undersökte hur totalt 100 barn från sju olika länder, varav Sverige var ett, mådde efter att ha lämnat Syrien och försökte återanpassa sig till ett liv i sina egentliga hemländer.

”Bäst i klassen”

Barnen som hämtas hem från lägren återhämtar sig ofta både snabbt och bra – även om många också bär på trauman som de måste få hjälp att bearbeta. Jo Becker berättar att många barn har varit mycket motiverade när de äntligen har fått börja skolan – en del har gått från att ligga efter sina klasskamrater till att komma ikapp, och i vissa fall även bli bäst i klassen.

Ju yngre barnen har varit när de hämtats desto snabbare har det gått för dem att återanpassa sig till ett liv i trygghet och frihet. De äldre barnen har både fler minnen kvar, de har förstått mer av vad som pågått runt omkring dem och de har också missat mer skolgång och kunskap. För de yngre barnen är det även enklare att snabbt plocka upp språket, i de fall de inte kunnat tala hemlandets språk.

– För de äldre barnen är det svårare att komma ikapp. De har missat mer och har mer att ta igen än de som är yngre. En femtonåring kan behöva gå i skolan med en grupp tioåringar, de kanske är på samma kunskapsnivå – det är inte så roligt, säger Jo Becker.

Human Rights Watch, FN:s kontor för mänskliga rättigheter, Rädda barnen, Repatriate the children och Amnesty är några av ett stort antal organisationer som har tryckt på för att alla länder som har haft IS-resenärer som rest till Syrien och sedan fängslats ska återta dem så snabbt som möjligt. Dels av humanitära skäl: dessa läger är inte en plats som är bra för någon. Men också av säkerhetsskäl. Om någon lämnas i lägren finns en ökad risk för radikalisering.

– Anti-terrorexperter säger samma sak: det farligaste alternativet är inte att hämta hem utan att låta människor vara kvar, säger Jo Becker.

***
LÄS MER:
Fransk cementjätte bötfälls för att ha bistått IS
Norra Syrien förbereder för turkisk invasion