Ytterligare en demonstrant dödades i Peru under lördagen efter sammanstötningar med polis vilket innebär att sammanlagt 58 personer har dödats sedan protesterna bröt ut i december. Protesterna är den senaste fasen i en flera sekel lång tillvaro präglad av konflikt där stad ställs mot landsbygd i en maktkamp om hur samhället bör utformas.
PERU | I början av december 2022 greps Perus president, den folkvalde Pedro Castillo, efter vad som beskrivs som en misslyckad statskupp efter att ha försökt upplösa landets parlament. Tilltaget var ett försök att överleva som president efter ett hovrande hot om riksrätt efter korruptionsanklagelser – men han avsattes ändå och vicepresidenten Dina Boluarte svors in.
Kuppanklagelser har kommit från olika håll – kongressen anklagade presidenten för kupp i och med försöket att upplösa parlamentet, Pedro Castillo, å sin sida, menade att kongressen avsatte honom i en parlamentarisk kupp – något som alltmer har blivit kutym i Latinamerika sedan Manuel Zelaya avsattes på liknande sätt i Honduras 2009, Fernando Lugo i Paraguay 2012 och Dilma Rousseff i Brasilien 2016.
Castillo har sin bas i det ”djupa Peru”
Det politiska kaoset ledde till våldsamma protester, framför allt på landsbygden, där tilliten till centralmakten i huvudstaden Lima minst sagt är bristfällig. I vad som kallas ”djupa Peru” – i landets bergiga söder byggde Pedro Castillo upp sin bas, i vad som under landets befrielsekrig från Spanien under 1800-talet utgjorde avgörande slagfält och intar sedan dess en självklar plats i peruansk folklore och identitet.
Ekonomiskt befinner sig ”djupa Peru” ännu kvar i ett kritiskt läge, trots storskaliga gruvsatsningar – satsningar som korruptionsskandaler visar inte lämnade några som helst inkomster kvar åt lokalbefolkningen.
För många invånare i det ”djupa Peru” dröjde det ända fram till konstitutionen 1979 innan många av landets ursprungsfolk ens erhöll rösträtt samtidigt som Perus presidenter under det senaste seklet i de flesta fall härrört från Lima, grenar till politiska och sociala träd som många peruaner likställer med en oligarkistam.
Maktspel i Lima
Perus konstitution, antagen 1993, men omarbetad en rad gånger sedan dess, politiska system och maktordning – där landets kongress besitter stor makt att begränsa absolut makt – hålls fram som något som har bäddat för instabila konstellationer och oklara politiska allianstrender:
”Landets partisystem har gått sönder – mer än ett dussin partier är representerade i kongressen, vilket gör det svårt för någon ledare eller parti att uppnå majoritet. Kort sagt, det gör det svårt att styra när man inte har någon lagstiftningsbas för att göra det”, fastslår Eduardo Gamarra, professor i internationella relationer vid Florida International University, i en analys för The Conversation.
Till exempel – understryker Gamarra – hade Castillo endast stöd av 15 medlemmar från det egna partiet i en församling med totalt 130 kongressledamöter.
IMF, USA och Fujimori
En bit ifrån Limas kongressal zoomar nyhetsbyråer in på våldsamma sammandrabbningar mellan olika politiska falanger och polis och militär i urbana miljöer. Längre ifrån etermediernas fokus återfinns diskursen om de sociala och ekonomiska konsekvenser som har följt i spåren av finanskriser, privatiseringsruscher under IMF:s översyn och tidigare presidenten Alberto Fujimoris vanstyre 1990–2000, finansierad och politiskt beskyddad av USA.
Problemen snodde sin snara om det peruanska samhället i ett läge i början av 1990-talet som ekonomiskt påminner om dagens inflationspräglade ovisshet. Levnadsstandarden var för många outhärdlig till följd av hyperinflation och en externt uppmuntrad statsskuld medan industrier och offentliga rikedomar privatiserades i rask takt.
Sociala rörelser växte fram och tog och krävde plats. Men samtidigt fortsatte maoistgerillan Sendero Luminoso (”Den lysande stigen”) att från sin marginella tillvaro i den politiska utkanten förse makten i Lima med ursäkter för instiftande av repressiva lagar och förföljelse av vänsterpolitiska grupper i ett skede då den geografiska omgivningen kastade sig in i en vänsterpolitisk våg (i Brasilien, Chile, Venezuela, Argentina, Uruguay och Ecuador).
”Det förlorade decenniet”
Åren för Alberto Fujimoris korrupta styre kallas i socioekonomiskt svagas ögon för ”det förlorade decenniet” och åtföljdes av ”globaliseringens” ankomst, vilken för somliga peruaner innebar stärkta ekonomiska muskler – och för andra tynande förutsättningar.
När IMF i oktober 2022 rapporterade om stigande inflation och prisökningar på basvaror – bara månader före startskottet på Perus rådande kris – hade landets sociala gryta redan kokat under lång tid. Det var också samma vredesvåg som bokstavligen svepte Pedro Castillo in i presidentpalatset. Med sin politiska agenda som bottnade i löften om sociala reformer fann många ekonomiska intressen skäl att dra öronen åt sig. För sociala rörelser baserade långt fjärran Lima innebar presidentskapet en möjlighet att vädra kvalmiga politiska korridorer:
– Regionerna som förser mineraler som gör Peru rikt ser inga förbättringar av levnadsstandarden i lokalsamhällena, sade Hugo Ñopo, ekonom och researcher vid GRADE-insititutet i Lima, till Americas Quarterly, i samband med den peruanska valrörelsen 2021.
Ett tvåeggat narrativ
Perus ”vi-mot-dom”- och ”stad-och-land”-narrativ är emellertid mer komplicerat än första anblicken ger sken av. Narrativet är minst lika flitigt använt av den peruanska eliten som av sociala rörelser, understryker Alonso Gurmendi Dunkelberg, lektor i internationella relationer vid University of Oxford och researcher vid Human Rights Watch, i en studie för The Conservation.
En som pekas ut som narrativets mest framgångsrika evangelist är Mario Vargas Llosa, 2010 års nobelpristagare i litteratur och tillika presidentkandidat under 1990-talet. Det var i samma veva – i en essä i Harper’s 1990 – som Vargas Llosa underströk Perus kollektiva behov av kollektiv ”modernisering” medelst integration av landets ursprungsfolk, varav flera alltjämt lever ”bortom civilisationen” i Amazonas.
En social, ekonomisk och politisk process som visserligen skulle innebära ett abrupt avkall av kulturer, språk, trosuppfattningar och traditioner, men – menade nobelpristagaren – moderniteten var helt enkelt värt det.
”Förändringens tid är här”
Alonso Gurmendi Dunkelberg tillhandahåller fler exempel på Limaelitens sätt att se på världen bortom huvudstadens tröskel. Den tvåfaldige presidenten Alan García (som 2019 begick självmord i samband med ett gripande för korruption) var en av många som tog på sig rollen som arkitekt av generösa tillstånd för olje-, gruv- och mineralprospektering i Perus ”overksamma” hörn.
År 2023 har det gått lite över ett sekel sedan Peru utropade självständighet från den spanska kolonialmakten. Krig krävdes för att lösgöra den lönsamma kolonin med sina silvergruvor och dalar och skogar från Madrids klor. Frågan är vad som kommer krävas för att lösgöra Peru från sitt eget historiska ok med flera hundra år gamla maktstrukturer, undrar Alonso Gurmendi Dunkelberg:
”Om denna kris ska kunna lösas måste alla röster få komma till tals. Konsensus kommer att behövas för att forma en ram som anger ett tydligt och legitimt mandat för strukturella och avkoloniserande förändringar. Det är hög tid för den förändringen”, menar Gurmendi Dunkelberg.
* * *
LÄS ÄVEN
Peru tidigarelägger val efter oroligheter
Peru – ett maktövertagande via parlamentarisk statskupp
Efter kuppförsöket: Peru har fått sin första kvinnliga president
