Jina Amini greps av Irans moralpolis i Teheran den 13 september 2022. Kort därefter fördes hon medvetslös till sjukhuset och tre dagar senare dog hon. Inför fyraårsdagen av hennes död har Tidningen Global talat med sociologen och skribenten Arez Mohamadi, kurd från Iran men bosatt i Sverige i mer än tio år, om det dubbla förtryck Amini utsattes för som kvinna och som kurd.
– Jina var en kurdisk kvinna – om man analyserar hennes öde med intersektionella ögon blir det tydligt att hon befann sig i skärningspunkten av flera förtryck på en och samma gång. Hon förtrycktes inte bara på grund av sitt kön, och av moralpolisen, utan utsattes också för förtrycket mot kurder. Jina är fortfarande en symbol av hur förtrycken hänger samman, säger Arez Mohammadi som menar att Amini behandlades särskilt våldsamt eftersom hon var kurd.
För kurder i och utanför Iran förstås Aminis död som en del av den kurdiska kampen:
– Under Jinas begravning ropade människor att ”Jina, du kommer inte att dö”. I Kurdistan blev hennes död direkt kopplad till en större kamp, inte bara mot könsförtryck utan mot hela staten. Det var en känsla av ett kollektivt trauma som förvandlades till politisk drivkraft.
Efter hennes död bröt det ut protester som spreds över hela landet. Kvinnor tog av sig den lagstadgade slöjan i protest, klippte av sig håret och dansade på gatorna. Slagord ropades mot landets ledning, som ”död åt Khamenei”, Irans högste ledare fram till han dödades i USA:s och Israels anfall den 28 februari i år. Liksom under protesterna under januari i år blockerades tillgången till internet av myndigheterna.
– Protesterna påverkade hela den teokratiska staten, det var en protest mot könsapartheid, men det var också en protest mot den ekonomiska och etniska diskrimineringen. Regimen svarade med militär, med vapen, utegångsförbud och med masskjutningar i de kurdiska städerna. Vi vet fortfarande inte hur många som dödades då, men det var värre repression i de kurdiska städerna än i andra delar av landet, säger Arez Mohamadi.
Under helgen som gick greps åtminstone 47 hbtqi+-personer, på barer och i sina hem, i Turkiet. Turkisk polis genomförde räder i tolv provinser som en del i kampanjen ”Min familj är trygg”. Samkönade äktenskap är inte legaliserat i landet, men samkönade relationer är inte något brott. Däremot är homofobi vanligt förekommande. Landets tidigare inrikesminister Suleyman Soylu kallade hbtqi+-personer för ”perversa”, 2020 försvarade president Tayyip Recep Erodgan landets chef för religiösa frågor efter att han hävdat att homosexualitet ”för med sig sjukdomar och orsakar generationen att förfalla”. När Erdogan i januari 2025 höll ett tal inför Turkiets ”År för familjen” hänvisade han till hbtqi+-samhället som något främmande och skadligt.
Den turkiska människorättsorganisationen Insan Haklari Dernegi (IHD) menar att den turkiska regeringen har använt kampanjen för familjen för att slå mot hbtqi+-samhället under de senaste åren.
– Det rätta namnet för den här insatsen är inte ”Min familj är trygg”, det är statligt ledd diskriminering, en politik präglad av rädsla och nedmontering av civilsamhället, säger organisationen i ett uttalande.
I den pakistanskt administrerade delen av Kashmir pågår sedan flera år en proteströrelse. Den föddes i protest mot höjda mjölpriser men har utvecklats till att omfatta krav på förändringar av den lagstiftande församlingen i området. Trots tillslag och dödligt våld från Pakistans sida har rörelsen fortsatt. De som organiserar rörelsen säger att nyckeln till uthålligheten har varit dess platta struktur, kvinnors starka deltagande och det sätt på vilket den har byggt förtroende och solidaritet genom att uppnå segrar som påverkar människors vardag.
– Jag betraktar den som världens mest moderna och välorganiserade rörelse, och dess största bedrift är att den har byggt solidaritet mellan människor, säger Haris Ahmed Khan, medlem av Progressive Student Collective.
DESSUTOM: Håvfisket i Kukkolaforsen i Torneälven har länge förenat samhällen på den finländska och svenska sidan om gränsen. Förra året lämnade Finland och Sverige in en gemensam ansökan om att håvfisket i Kukkolaforsen bör ingå i Unescos världsarvslista för immateriella kulturarv. I december beslutar Unesco i frågan. Läs Armi Janhunens artikel om håvfisket här.
Detta och mycket mer i veckans nummer av Tidningen Global!
Vill du visa att vi är viktiga för mediemångfalden?
Teckna en prenumeration – endast 59 öre/nyhet (250 kr/6 mån) eller stötta oss via Det Globala presstödet.
