Den kinesiska närvaron breder ut sig världen över. Senaste exemplet på en växande kinesisk dominans är det statliga rederiet Cosco som säkrat en ägarandel i hamnen i Hamburg. Men hur skiljer sig egentligen Kinas globala maktseglats mot sin europeiska dito under kolonialepoken? Och vad kommer Kinas framfart innebära för framtiden, som inramas av klimatförändringar och växande medelklass med rekordstor aptit på konsumtion?
KINA | Den tyska regeringen har ingått ett avtal med sina kinesiska kollegor över tillgång till hamnen i Hamburg, vilket gör det möjligt för det statligt ägda bolaget Cosco att säkra en ägarandel av en av terminalerna i den viktiga nordtyska hamnstaden.
Den politiskt delikata affären har redan vållat stor uppmärksamhet i Tyskland där frågan om ett växande kinesiskt inflytande över kritisk infrastruktur fått såväl De gröna som det liberala FDP att kritisera regeringens handlande.
Förbundskansler Olaf Scholz har själv tjänstgjort som borgmästare i Hamburg i sju år – staden som solar sig i epitetet ”Kinas inkörsport till Europa”– och såg genom sina borgmästarglasögon fler fördelar än nackdelar med en ökad kinesisk närvaro.
Ökad europeisk närvaro
Varför förbundskansler Scholz har tryckt på för att säkra ett avtal som ger just Cosco – och i längden potentiellt den kinesiska regeringen – inflytande över en av EU:s viktigaste ekonomiska hamnar är en fråga som alltjämt svävar över avtalet, och som i och med energikrisen i Ukrainakrigets spår blivit alltmer politiserad.
Klart är att andra europeiska hamnar – framför allt nederländska Rotterdam och belgiska Antwerpen – inget annat önskade än att se affären falla samman i elfte timmen. Men frågan om den uttryckta rädslan för ökad kinesisk närvaro i Hamburg möter en intressant verklighet där just Cosco redan säkrat ägarandelar i nyss nämnda hamnar, i Rotterdam och Antwerpen.
Det handlar således snarare om ett större skeende där den kinesiska statens säkrande av ägarandelar i Hamburgs hamn är det senaste nyförvärvet i en redan stor samling av globala triumfer.
100 hamnar i 63 länder
I Sri Lanka har Kina säkrat fri tillgång till hamnen Hambantota efter att den sydasiatiska nationen inte kunnat betala tillbaka på sitt lån till Peking och istället leasat ut hamnen i 99 år framöver.
Sri Lanka är emellertid långt ifrån ensamt. Kina har via rederiet Cosco satt ner en fot i över 100 hamnar i 63 länder runtom i världen.
I Europa handlar det om bland annat Spanien, Frankrike, Italien och Grekland. I Afrika om bland annat Angola, Namibia, Nigeria, Kenya och Moçambique. I Nord- och Sydamerika om bland annat USA, Mexiko, Brasilien och Chile.
Maritimt paradigmskifte
När Kina 2013 för första gången passerade USA som planetens ledande handelsnation sattes det även punkt för en historisk epok. I sekel hade européer – och sedermera amerikaner – suttit på kontrollen och till med åtnjutit monopol över strategiska hamnar långt ifrån de egna kusterna.
Så sent som den 31 december 1999 lämnade USA över kontrollen över Panamakanalen till Panamas regering och världens idag ekonomiskt mest dominerande hamn – Shanghai – var fram till 1946 i händerna på Frankrike, Storbritannien och USA.
Mot den historiska tillbakablicken är det inte förvånande att Kina säkrar tillgång till och kontroll över strategiska hamnar långt fjärran sina egna gränser.
”Den nya medelklassen”
Regeringen i Peking – fortsatt ledd av president Xi Jinping, som nyligen säkrade sin tredje mandatperiod – är i ett växande behov av den globala marknaden i takt med att landets medelklass växer.
I juli i år bestod ”den nya medelklassen” i Kina av 163 miljoner människor, vilket visserligen alltjämt är en relativ bråkdel av landets totala befolkning på 1,4 miljarder – men likväl en växande politisk utmaning för det kinesiska styret då medelklassen årligen sväller med runt 15 procent.
Lika många procent – 15 – sägs Kina stå för när det gäller den globala handeln, enligt FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD.
Spionage och underrättelseverksamhet
Västerländska analytiker påpekar dock att det finns fog för att den kinesiska handelsflottan, anförd av Cosco, utöver näringsverksamhet kan komma att bana väg för fördjupad spionage- och underrättelseverksamhet.
Men inte heller det signalerar något unikt historiskt skeende. Såväl militära som handelsorienterade flottor blev europeiska staters ögon och öron under kolonialepokerna och oumbärliga för bibehållna makt- och kapitalmonopol i viktiga ekonomiska besittningar.
Européer valde att inte föra någon dialog med invånare i sina nya koloniala inrättningar utan såg de ekonomiska vinningarna som de primära. Ekonomisk imperialism förblir emellertid ett erövringsverktyg oavsett om det är europeiska nationer eller ett nyrikt Kina som agerar motorn i processen.
Rasism och shopping
Pekingvänliga medier drar sitt strå till debattstacken om Kinas globala expansion och menar att västvärldens skepsis och oro inför landets växande dominans bottnar i rasism och fördomar samtidigt som vetenskapliga rapporter har funnit belägg för växande avhumanisering och konspirationsteorier riktade mot kineser i sviterna av covid-19-pandemin.
Hamnar, vägar och handel sägs öppna världen och göra människor från olika delar beroende av varandra i form av ett kretslopp som bör agera påminnelse om värdet av stabilitet och grannsämja. Av människors shoppingvanor tycks det systemet fungera till punkt och pricka – World Economic Forum har covid-19-pandemin inte bara reformerat våra konsumtionsmönster, utan även gjort den till synes lättillgängliga näthandeln till vår primära shoppinggalleria.
Maktbalansen har i samma andetag än mer kommit att väga över till exportörernas fördel, vilka när det gäller elektronik, lyxvaror och kläder länge gynnat Kina som fått epitetet ”världens fabrik”. Men den trenden kan vara på väg att svänga över till andra länders fördelar – däribland Vietnam – som liksom Kina uppvisar en snabbt växande medelklass och ökade behov av arbetstillfällen.
”Måste dra åt samma håll”
Uppskruvade produktionstakter, ökade varukorgar och fler medelklassmunnar att mätta följer utmaningar och ansvar för politiska makthavare. Den ökande naturresursutvinningen springer bredvid en eskalerande klimatkris som med dagens konsumtionsnivåer komma rusa in i en ekologisk återvändsgränd.
Det gör behovet av nya samarbetsmodeller nödvändiga och gör ett jämlikt samarbete mellan såväl gårdagens som dagens – och inte minst framtidens – makthavare nödvändig, menar kinaexperterna och miljö- och ekonomiforskarna Christoph Nedopil och Mathias Lund Larsen i en essä för World Financial Review (16/8–22):
”Fastän samarbetsutmaningar återstår bör beslutsfattare och finansinstitutioner välkomna och stödja harmonisering av grön finanspolitik mellan Kina och EU. Klimatförändringarna väntar inte.”
LÄS ÄVEN:
Kina ”normaliserar” mongolisk minoritet
Kinas nya bakgård
15 miljoner hektar skog skövlade – så ödelägger köttindustrin Paranáfloden
